Kategoriarkiv: teorier och teoretiker

Avdelningen obskyra och ofullständiga diagram

Publicerat den av — 2 kommentarer ↓

Ibland måste man knyta ihop sina tanketrådar för att de inte skall flyta iväg, tunnas ut och försvinna i ett diffust bakhuvud. I sådana lägen kan det vara lämpligt att göra ett diagram även om det blir både obskyrt och associativt. Det är inte helt lätt att i klartext redogöra för vad ovanstående diagram beskriver – mer än att det hänger samman med min läsning av Emanuel Levinas och Zygmunt Bauman i en kontext som handlar om att undersöka begreppet universella värden. Möjligen kan man säga att det är ett försök att beskriva begreppet makt med ett paj-diagram som delas upp i bitar utifrån föreställningen om hur makt uppträder och regleras i våra liv, där allmakt och maktdelning utgör motpoler. Att de filosofer som uppträder i diagrammet står inom parentes får väl tolkas som att de placerats ut på ett ganska ”löst” sätt i diagrammet – även om framför allt Sartre och Levinas har rätt givna positioner. För att förvirra er än mer inser jag redan nu att vissa formuleringar i diagrammet måste ändras (framför allt ”hierarchy” och ”power order”) och någon del måste eventuellt flyttas (den streckade linjen vid ”morality” borde kanske vara en förlängning från ”ethics” och ”law” skulle kunna dras ut med solid linje över hela sektion B). Men uppdateringen får vänta tills i morgon. Det här är trots allt ett arbete i process. Tärningarna är i luften!

Uppdatering: det här diagrammet är verkligen ganska misslyckat. ”Meeting w. the other” är ingen bra översättning och delar av bilden är oläslig trots att man förstorar den. Jag ber verkligen om ursäkt för detta, men låter postningen stå kvar som ett monument över människans ofullständighet. Det är min förhoppning att jag skall finna någon tid för att korrigera bristerna i morgon. Tack för ert tålamod.

Uppdatering 21/5 kl 16:40: diagrammet är uppdaterat! Blev det bättre? Mer relevant? Mer förståeligt?

Några avslutande ord om "Postmodern etik" (3)

Publicerat den av — Lämna ett svar
Tidigare delar om Postmodern Etik av Zygmunt Bauman: del 1 och del 2 samt ett litet tillägg
*
Redan i det inledande kapitlet av boken Postmodern Etik varnar Zygmunt Bauman för att boken inte kommer att presentera en en moralkodex för en postmodern tid. Det är en fullt logisk, ja kanske nödvändig hållning, om det ens skall vara meningsfullt att prata om en etik som postmodern – om man med det uppfattar det postmoderna som möjligheten till en kritisk position som förkastar vissheten (förnuftet) som det framträder inom det moderna projektet.
Samtidigt lämnar Baumans vägran att föreslå en moralkodex mig med ett slags tomhet. Den som letar efter en tydlig politisk position som kan tjäna som utgångspunkt för sökandet efter en sådan moral kommer att bli besviken. Tvärtom tycks Baumans komplexa text delvis handla om just svårigheterna i att försöka förena moral och politik i ett slags förnuftsstyrd helhet. Bauman återkommer till den ovisshet som genomsyrar det ”moraliska rummet” som står i bjärt kontrast till alla försök att skapa rationella moraliska system.
Den som läst Baumans föregående alster Auschwitz och det moderna samhället känner igen hans kritik av moderniteten som han menar möjliggjort omänskligheter som till exempel folkmord. ”Postmodern etik” verkar vara ett försök att formulera grunddragen till en moral eller ett etiskt ramverk som erbjuder en möjlighet till kritiskt tänkande och kanske också handlande bortom förnuftet. Moralen, skriver Bauman i det avslutande kapitlet, ”är inte säker i förnuftets händer trots att detta är just vad förnuftets talesmän lovar”.
Moral har i Baumans utläggning inget med etik att göra så som den formuleras inom t.ex. politiken. Tvärtom skulle man kunna säga att boken angriper frågan om ansvar och moral så som den framträder och bearbetas innan politiken träder in i bilden. Här tar Bauman hjälp av filosofen Emmanuel Levinas teorier om ansiktet och moralen som uppehåller sig kring mötet med den andre som det gestaltar sig innan det politiska träder in i bilden. Innan moralen blivit formulerad som etik och därmed relativiserats i förhållande till maktanspråk.
Men Bauman erkänner samtidigt att denna ”närhetsmoral” som han kallar den ”är sorgligt otillräcklig i ett samhälle där allt viktigt handlande sker på avstånd”. ”Den moral som alltid styrt oss och fortfarande styr oss”, skriver Bauman, ”har mäktiga men korta händer. Den behöver nu mycket, mycket långa händer”.
Den förmoderna närhetsmoralen är helt enkelt inte anpassad för en globaliserad värld och behöver översättas till samtida sociala intressen och politiska krafter, vilket Bauman medger är svårt om inte omöjligt.
”Det postmoderna avslöjandet av moderniteten kan bistå i en sådan strävan. Men det mest iögonenfallande draget hos postmodernismen, källa till både dess styrka och svaghet, är att den hyser misstro mot vissheter och inte ger några garantier. Att den vägrar frysa historien i profetior eller föregripande lagstiftning innan historien följer sin väg.”
Detta, menar Bauman, är postmodernismens tveeggade svärd. Det är helt enkelt svårt att agera i enlighet med den visdomen. Han tycks vilja leda läsaren genom det moraliska rum som i han menar har en osäker och osynlig plats i det offentliga livet men lämnar frågan öppen hur varandet i detta rum kan användas eller hanteras för att förändra samhället i grunden.
Postmodern etik är sannerligen ingen lätt bok. Den lämnar inga givna svar men för den tålmodige läsaren öppnar den upp för radikalt annorlunda sätt att föreställa sig samhället, politiken och det offentliga livet. Det är en minst sagt spännande läsning.
*
Läsning
Postmodern Ethics. Cambridge, MA: Basil Blackwell (1993). ISBN 0-631-18693-X
På svenska: Daidalos (1995). ISBN 917173 0842 (adlibris)

Sökandet efter en icke-hierarkisk konstsyn (2)

Publicerat den av — 2 kommentarer ↓
Jag märker på reaktionerna av min förra artikel om sökandet efter en anti-hierarkisk konstsyn att jag behöver förklara varför jag valde att illustrera en möjlig alternativ konstsyn med Manuel deLandas föreläsning – inte minst eftersom han pratar just om användandet av den genetiska algoritmen som ett konstnärligt verktyg, vilket är helt irrelevant för mitt resonemang.
DeLanda försöker i föreläsningen att förklara Gilles Deleuze sökande efter en ny materialism som kan gå bortom en postmodern idealism och en Hegeliansk dialektik och därmed som jag tolkar det förnya vänsterns politiska filosofi (brasklapp: jag ber er observera att jag är en enkel hobbyfilosof med ytterst begränsade kunskaper på området).
Vad är det egentligen deLanda säger och hur kan hans teser transponeras till en teori om konsten – och framför allt hur vi värderar konst? Tillåt mig att citera några brottstycken ur föreläsningen och att applicera den på en konstsyn som jag föreställer mig som mer distribuerad än hierarkisk.

Essentialister – och särskilt aristoteliska essentialister – brukade tänka till exempel: du ser en zebra-”befolkning” och det finns någonstans en essens av ”zebraskap”. Zebraskapet är en lista av egenskaper som gör en zebra till vad den är. Som ger zebran dess identitet. Det finns en perfekt zebra som uppfyller dessa krav – och sedan har vi alla ofullständiga zebror som vi ser framför oss – med sina variationer i teckning, höjd och så vidare. Du måste komma förbi det heterogena, förbi skillnaderna, förbi det ofullständiga för att komma åt den perfekta zebran.

Jag avbryter här för att att byta ut zebran som art mot konstnärer och deras konst. En essentialistisk bedömning av konst fokuserar som jag ser det framför allt på vad som är konst, vilka egenskaper som är typiska för konst och följaktligen hur konst bör framställas för att vara konst (vilket naturligtvis är föremål för oändliga strider – vilket som vi ska se är irrelevant för resonemanget). Den konst som anses ligga nära den idealbild som framträder i de essentiella specifikationerna, är att beteckna som bra konst, god konst, eller konst av hög kvalitet.

Befolkningstänkande säger att det är helt tvärtom. Det ofullständiga är avgörande. Heterogenitet och variation är det som driver evolutionen. Om man försöker att homogenisera en befolkning … så stoppar man evolutionen! Heterogenitet och olikhet är avgörande i [den evolutionära] processen och behöver uppvärderas eftersom det naturliga urvalet bara är ett filter – ett mekaniskt filter – som låter vissa gener passera och andra inte. Om alla gener är likadana har evolutionen inget att filtrera längre. Inget att sortera ut.
Det är med andra ord inte de ”bra” konstverken, inte mästarna, inte mästerverken som driver konstens utveckling. Det säger ju sig själv att om alla konstnärer avbildade samma motiv på exakt samma sätt med samma material skulle konsten aldrig utvecklas. Man kan invända att många konstnärer faktiskt arbetar med likartade teman, stilar, medier eller material. Jag menar att det ändå finns tillräckligt med heterogenitet och variation inom konsten för att den skall utvecklas.
Så för första gången har evolutionsbiologerna givit oss en positiv tanke om olikhet – en positiv ide om heterogenitet. … Befolkningstänkandet låter oss gå förbi klicheerna av 1800-talets Darwinism som urartade till riktigt dålig politik i och med socialdarwinismen: ”survival of the fittest, eller kampen för överlevnad” – allt sådant som fick det att se ut som om vinnaren tar allt och evolutionen bara handlar om …. käftar och klor eller något åt det hållet. Medan det i själva verket finns en massa evolutionära strategier … som inte har något att göra med konkurrens att göra. Och det finns en poäng som är väldigt viktig. Det finns ingenting sådant som ”the fittest” (den mest lämpade – bäst anpassade). Detta bygger på antagandet att det bara finns en enda design – den bästa – vilket går tillbaka till essentialismen. Och föreställningen att det naturliga urvalet tar oss till den där perfekta zebran.
Här sätter deLanda som jag ser det spiken i kistan på föreställningen om konstnärlig kvalitet. Det blir helt enkelt inte speciellt meningsfullt att värdera enskilda konstverk eller konstnärskap som bra eller dåliga, eftersom det med detta synsätt inte är ”erkänt bra konst” (kanon) eller enskilda konstnärskap, mästerverk eller ens avantgarden som driver konstens utveckling framåt – utan snarare variationer, olikheter, korsbefruktningar, smittor, samarbeten, gränsöverskridanden, kluster och symbioser som manifesterar sig i en mångfald av konstnärliga uttryck, medier, subkulturer och genrer.
Och konsten måste utvecklas annars stagnerar den (”homogenisation stops evolution in its track”) vilket innebär att man inte längre kan föreställa sig nya uttryck och inte heller inte någon ny konst att kanonisera eller varufiera.
Det är med andra ord inte avantgardet som förnyar konsten som ”befolkning” utan snarare tvärtom – avantgardet är bara en del av en ständigt pågående evolutionär process inom konstens fält. Just därför borde kanske heterogenitet och olikhet uppvärderas även inom konsten.
Jag tänker mig till exempel att det synsätt som jag beskrivit här kan öppna för en radikalt annorlunda konsthistorieskrivning eller kritik som söker av hela fältet av konstnärliga praktiker för att hitta de processer som bidrar till variation snarare än att fokusera på enskildheter eller den kanoniserade konsten. Som inspirationskälla till en sådan historieskrivning kan man med fördel läsa Manuel deLandas kanske mest kända bok ”1000 år av ickelinjär historia”.

To be continued …

Postmodern etik i det militära (till min förvåning)

Publicerat den av — Lämna ett svar
Kanske är jag fördomsfull, men jag hade verkligen inte förväntat mig att någon inom militären skulle försöka applicera Zygmunt Baumans teorier om postmodern etik på stridssituationer. Men döm om min förvåning när jag ramlade över en uppsats på militärhögskolan där författaren försöker göra just detta.
Bauman menar – vilket jag skrev om häromdagen – att när makten försöker skapa moralkodexar utifrån lagboken som stelnar till procedurmässighet på bekostnad av individens moraliska impuls blir följden den att det moraliska jaget berövas möjligheten att bidra till det allmänna goda.
Anders Malm utgår ifrån just denna tes i sin magisteruppsats i krigsvetenskap: Historien om Masar-e Sharifs belägring – Postmodern etik och militär våldsanvändning som fokuserar på militärens värdegrundsarbete. Malm skriver i inledningen:
”Bauman visar hur den moderna byråkratin inom statens institutioner är en förutsättning för att förintelseliknande verksamheter (likt den i Auschwitz) kan möjliggöras, bland annat genom att moralen reduceras till att endast synliggöra arbetsförhållanden inom den egna myndigheten (Bauman, 1989: 55 f.). Det som händer utanför myndigheten osynliggörs genom byråkratins regler och rutiner. Dessa rutiner och regler bidrar till att producera Nietzsches givna bilder av en verklighet och till att reducera medarbetarens moraliska ansvar till att följa interna regler och uppförandekoder. Därmed kan det hävdas att Försvarsmaktens värdegrund, ironiskt nog, motverkar en utveckling av etiken inom myndigheten, då värdegrunden är homogent normerande och inte lägger grund för verklig kritik av kärnverksamheten och dess effekter. Denna undersökning skall ses likt en moralisk ansträngning att se utanför den givna normerande värdegrunden, för att söka en etik bortom myndighetens institutionsetik, och därmed möjliggöra en etik för våldsanvändning.”
”Studiens problem kan därmed sammanfattas i följande övergripande fråga:
Hur kan Försvarsmaktens värdegrund utvecklas från en etik som fokuserar på myndighetens interna principer, till en etik som tillåter ett kritiskt förhållningssätt till den militära våldsanvändningen?”
Jag har bara skummat uppsatsen men konstaterar att Malm lyckas förvåna mig igen genom att föra in ett feministiskt perspektiv på våldsanvändning i en analys av Judith Butlers bok ”Krigets ramar” som utkom i svensk översättning på Tankekraft förlag härom året.
Anders Malms uppsats är sannerligen ett intressant tillskott till den undersökning om makt, tolerans och våld som jag just nu arbetar med som en uppföljning till projektet Tolerera.
Mer läsning:
Judith Butler: Krigets ramar – när är livet sörjbart, Tankekraft förlag (adlibris) isbn 9186273027

Mer om postmodern etik (förnuft och känsla)

Publicerat den av — Lämna ett svar
Zygmunt Baumans försök att ställa upp en postmodern etik (se också denna artikel) är en minst sagt intrikat historia som ställer en del begrepp på huvudet. I kapitlel 3 – de gäckande grunderna – gör Bauman upp med föreställningen om förnuftet som grund för samhällets försök skapa en universell moral genom lagboken och tar i det arbetet hjälp av filosofen Emmanuel Lévinas teorier om vårt förhållande till den andre och vad det innebär för oss som moraliska subjekt. Jag har skrivit om Lévinas tidigare och finner i hans försvar för humanismen och förklaringsmodeller för hur ansvar och moral framträder i mötet med andra en intressant motpol till ett samtida fokus på det individuella egenintresset som motor i samhället.
Bauman menar att det moraliska jagets grundval – den moraliska impulsen – är otillräcklig för maktens förvaltare och filosoferna, som betraktar den med djup misstänksamhet. Den moraliska impulsen som den uppstår hos subjektet är en alltför instabil konstruktion för en centraliserad maktordning att bygga på. Maktens förvaltare vill hellre vädja till individens egenintresse och övertalar denne att gå med på ett visst tvång i utbyte mot välfärd och säkerhet. Detta ”kontrakt” stadfästs i lagens form, och genom moralkodexar som försöker reglera hur vi bör bete oss.
Bauman menar att denna moraliska grund (etik – lag – moralkodex) inte är att betrakta som moral i egentlig mening eftersom moral är något subjektivt som inte kan uttryckas i universella termer. Subjektet är alltid ensam med sin moral, med sitt samvete.
Maktens moralisk grund vilar i stället på föreställningen om förnuftet och en rättslig auktoritet och regler som är byggda på förnuftet (”förnuftsstyrda regler och regelstyrt förnuft”). En föreställning som inte bara utesluter den moraliska impulsen (som kanske delvis kan förstås som känslostyrd) men som också berövar det moraliska jaget möjligheten att bidra till det allmänna goda.
”Att det moraliska argumentet försvagas till förmån för den rena procedurmässigheten bidrar i hög grad till att den moraliska agenten underordnas yttre lagstiftande organ men föga eller inte alls till en ökning av det samlade goda; i sista hand berövas det moraliska motståndets krafter sina vapen mot omoraliska påbud – i stort sett det enda skydd som det moraliska jaget besitter mot att bli del av omänskligheten.”
”Det sökande som börjar med misstron mot jagets moraliska förmåga slutar i fönekande till jagets rätt till moralisk bedömning”
Här någonstans börjar det bränna till ordentligt och Baumans projekt börjar ta en tydligare form. I boken ”Auschwitz och det moderna samhället” från 1989 (läs mer här) kom Bauman fram till att Förintelsen kunde ske just på grund av det moderna samhällets organisation – ”Postmodern etik” skulle kanske kunna ses som en uppföljare som försöker gå till botten med samhällets svårigheter att hantera moralen och individens förmåga att agera utefter sin moraliska impuls. För hur kan samhället göra gott om det inte kan ta tillvara medborgarnas moraliska impulser utan i stället försöker diktera dem? Löper vi i så fall inte ständigt risken att kollektivt bidra till nya ”omänskligheter”?

Läsning
Postmodern Ethics. Cambridge, MA: Basil Blackwell (1993). ISBN 0-631-18693-X
På svenska: Daidalos (1995). ISBN 917173 0842 (adlibris)

I efterhand
En uppsats från Försvarshögskolan av Anders Malm.om militärt beslutsfattande utifrån Baumans teser Verkar intressant! ”Studiens problem kan därmed sammanfattas i följande övergripande fråga:
Hur kan Försvarsmaktens värdegrund utvecklas från en etik som fokuserar på myndighetens interna principer, till en etik som tillåter ett kritiskt förhållningssätt till den militära våldsanvändningen?”

Den postmoderna etiken

Publicerat den av — Lämna ett svar
Hur kan man förstå begreppen etik och moral i postmoderna termer? Zygmunt Bauman ger sig i kast med detta komplex i sin bok Postmodern etik (utgiven i svensk översättning på Daidalos förlag 1995). Trots att den skrevs för nästan tjugo år sedan (1993) så känns den förvånansvärt aktuell, inte minst för mina egna undersökningar. Eftersom jag knappt halvvägs in i boken märker att det finns en rad korskopplingar till sådant jag skrivit om tidigare – t.ex. om frågan om politikens roll i samhället representerad av ChantalMouffe och om moralen som första filosofi hos Emmanuel Lévinas.
Baumans självpåtagna uppgift tycks vara att försöka förstå moralens roll i ett individualiserat samhälle men också att visa på skillnaden mellan den etik som förespråkas av maktens institutioner och som manifesteras genom lagar, och den moral som uppstår före etiken i mötet mellan människor.
Postmodernistiskt färgade aktörer på den politiska arenan anklagas i bland för moralisk värderelativism men Bauman menar att det snarare är maktens institutioner som uppmanar till värderelativism genom att producera moralkodexar som utgår från en etik som jämställs med lagen.
Här finns kopplingar till Wendy Browns försök att visa hur tolerans används av statsmakten som en moralkodex för att undertrycka motsättningar, men också till Chantal Mouffes kritik av den politiska debatt som förs i ”moralens register”. Den senares teser tycks underblåsas av Baumans kritik av etiken som maktmedel. Båda vill se ett politiskt liv befriad från etik – men där Mouffe strävar mot ett politiskt samtal präglat av agonism (konflikt mellan jämlikar) verkar Bauman söka ett annat och kanske mer radikalt sätt att se på individen i samhället där moral implicerar ett personligt ansvar för den andres välfärd. 
Jag är bara halvvägs in i boken och får återkomma när den är färdigläst. Men jag anar att Baumans projekt syftar till att tillbakavisa tanken på en etisk universalism och påföljande ”monokultur” och i stället förstå hur ett samhällsbygge med gemensamma institutioner kan samsas med en kulturell och politisk pluralism och hur denna pluralism kan läsas i moraliska termer.
Det kan tyckas oändligt trist att läsa om moral när sommarsolen skiner. Men det här är riktigt spännande läsning och ”andra halvlek” ser ut att bli en rysare som överglänser vilken deckare eller handbollsfinal som helst.
Läsning:
Zygmunt Bauman, Postmodern Etik, Daidalos 1995
Wendy Brown, Regulating Aversion,
Chantal Mouffe, Om det politiska, Tankekraft förlag 2008, ISBN 9197671851

Andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Toleransen och politiken – om kontrollerad intolerans och agonism

Publicerat den av — 1 kommentar ↓
Hur kan man förstå begreppet tolerans ur ett politiskt perspektiv? Det här är en intressant dimension av toleransen (och intoleransen) som förtjänar lite extra uppmärksamhet.
Som jag ser det, från min begränsade horisont, kan man beskriva toleransens politik på flera olika sätt. Här skulle man t.ex. kunna ta upp Wendy Browns kritik av tolerans som governmentalitet som den läggs fram i hennes bok Regulating Aversion – Tolerance in the Age of Identity and Empire (Princeton University Press, 2008), något som förtjänar en egen postning.
Jag kommer här i stället att fokusera på politiken som en plats för att leva ut polariserade konflikter under kontrollerade former – som en plats för en kontrollerad intolerans. Politiken är intolerant i praktiken på så sätt att den tillåter en viss grad av polarisering, smutskastning, uteslutande och ideologisk fundamentalism. Samtidigt är det en intolerans som ”hämmas” av konstitutioner, maktdelning och demokratiska spelregler, och som därför snarare skulle kunna beskrivas som en motsträvig tolerans. Den innebär att vi kan föra debatter även i ett högt tonläge men fortfarande tolerera våra meningsmotståndare. Jag tänkter mig att gränsen för denna politiska tolerans, i alla fall i ett land som Sverige, går vid fördomsfulla och intoleranta uttaladen som riktar sig mot utsatta grupper i samhället, ett reellt hot mot demokratibygget eller det statliga våldsmonopolet. I många länder kan gränsen mellan kontrollerad och ohämmad, våldsam intolerans vara hårfin. Auktoritära och totalitära regimer tenderar att inte tolerera polarisering överhuvudtaget.
Kanske kan man se begreppet ”agonism”som en sådan kontrollerad intolerans? Chantal Mouffe beskriver i sin bok Om det politiska (Tankekraft förlag 2008) agonism som en kamp mellan jämlika motståndare i jämförelse med en antagonism som hon definierar som en polariserad kamp mellan vänner och fiender som i extrema fall, och inte minst genom att politiken spelas upp ”i det etiska registret”, kan komma att handla om att en gång för alla göra sig av med fienden. Den agonistiska kampen kanske kan beskrivas som att man erkänner konflikten och bejakar motståndarmodellen, men att man samtidigt tolererar motståndaren genom att respektera dennes rätt att framföra sina åsikter.
Är det en bra beskrivning av det politiska landskapet i Sverige i dag? Jag misstänker att Mouffe skulle placera in Sverige bland de länder som eftersträvar den dialogiska demokrati som hon kritiserar, men jag tycker mig se en ökad polarisering mellan partier och grupper av människor i det svenska samhället i dag som inte så säkert låter sig beskrivas som ”dialogisk”. Det bör också framhållas att Om det politiska är skriven 2005, innan de konflikter som utlösts av den globala finanskrisen, och färgad av det politiska klimatet i världen efter murens fall och 9/11.
Jag har mina invändningar mot det agonistiska perspektiv som Mouffe förespråkar. Hur tydlig är egentligen skillnaden mellan antagonism och agonism? Det är inte svårt att se att en agonistisk inställning till politiken nästan osynligt kan glida över i en antagonistisk – där en ökande polarisering leder till demonisering av motståndarna, försök att utesluta vissa grupper ur det politiska livet eller i värsta fall som ett fysiskt våld mot företrädare för andra politiska partier eller ideologier, fängslande av oliktänkande och ett krig mot delar av den egna befolkningen.
För egen del måste jag säga att jag vurmar för en dialogisk demokratisk pluralism, men håller den måttet när lutningen på det sluttande planet blir alltför stor? Kanske är det dags att ta ut den agonistiska kostymen ur den politiska garderoben, damma av invändingarna och syna den lite närmre i sömmarna.

Om Mouffe och agonismen (en obehaglig historia)

Publicerat den av — Lämna ett svar
Cover
Jag behövde bara läsa några sidor i Chantal Mouffes bok Om det politiska som jag införskaffade på Tankeverkets senaste evenemang på Södra teatern i tisdags för att förstå att det här skulle bli en läsning som utmanade mina föreställningar om demokrati och politik i grunden. Chantal Mouffe företräder här en agonistisk hållning till det politiska, vilket innebär, om jag förstår den rätt, att man betonar politikens antagonistiska sida, dess benägenhet till konflikt, som en omistlig del av demokratin och att man tilldelar antagonismen en speciell plats i det demokratiska och politiska livet. Mouffe skriver att:
Föreställningarna om en ”demokrati utan partistrider”, ”dialogisk demokrati”, ”kosmopolitisk demokrati”, ”gott styre”, ”globalt civilsamhälle”, ”kosmopolitisk suveränitet” och ”absolut demokrati” – för att bara nämna ett fåtal av de numera fashionabla begreppen – utgör alla beståndsdelar av en antipolitisk vision som vägrar att erkänna den antagonistiska dimension som ligger till grund för det politiska. Dess projekt är att skapa en värld ”bortom höger och vänster”, ”bortom hegemoni”, ”bortom suveränitet” och ”bortom antagonism”. Denna åstundan röjer en fullständig brist på förståelse för vad som står på spel i den demokratiska politiken och i det dynamiska konstituerandet av politiska identiteter samtidigt som den , vilket vi senare kommer att se bidrar till att skärpa den antagonistiska potential som redan finns i samhället.
Som en anhängare av den kosmopolitiska tanken, och som en kritiker av den intoleranta polarisering som tenderar att följa av partipolitikens ritualiserade strider känner jag mig förstås träffad. Och detta redan i bokens andra stycke! Chantal Mouffes projekt tycks kort sagt gå helt på tvärs mot mitt eget, som snarare handlar om att undersöka begrepp som ”konfliktlösning”, ”icke-kamp” och ”dekurrens”, ett projekt som tycks leda mot allt det som Mouffe tycks förkasta.

Jag misstänker kort sagt att denna lilla bok kommer att bli en av årets viktigaste, och mest obehagliga läsningar för mig. Men jag är nyfiken och beredd!
 

Vänstra Stranden har också skrivit om Mouffe och politikens medialisering

ISBN 978-91-976718-5-9

, , , , , , , , ,

En trevlig eftermiddag med Zygmunt Bauman

Publicerat den av — 5 kommentarer ↓
Jag kan inte låta bli att återigen hylla Tankeverket för deras förmåga att ta hit den ena akademiska storstjärnan efter den andra. I eftermiddags var det dags för den polsk/brittiske sociologen och filosofen Zygmunt Bauman att äntra Södra Teaterns stora scen. Bauman är egentligen en ganska ny bekantskap för mig och jag började läsa hans böcker först för ett år sedan. Men sedan dess är jag en hängiven beundrare av hans provokativa och brillianta kritik av det postmoderna, flytande, tillståndet och det moderna samhället som potentiell mördarmaskin (jag har skrivit om ZB tidigare, t.ex. här och här)


Baumans föreläsning har titeln ”Dagens interregnum och dess trefaldiga utmaning”. I mina anteckningar hittar jag både det ena och andra av matnyttigt tänkande om världens aktuella tillstånd och dess kommande utmaningar.

Jag slänger in en brasklapp här: det här skall ses som mina tolkningar av mina anteckningar snarare än direkta citat. Jag kan, med andra ord, ha missförstått både det ena och det andra.
Bauman menar att dagens tillstånd präglas av ett interregnum, det vill säga att vi just nu är mellan två styrelseskick. De gamla lagarna har upphävts eftersom de inte längre är funktionella eller giltiga, samtidigt som en ny lag är under utformning. I detta vakuum råder en ”akut osäkerhet” som föder känslor av ignorans och impotens som i sin tur genererar förödmjukelse eftersom vi saknar den lämpliga verktygen för att skapa den nya världsordningen.
De verktyg som Bauman syftar på som inte fungerar längre, är treenigheten territorium, stat och nation och anledningen är att makten förflytatts från treenigheten till ett mer flytande plan där den globala marknaden opererar. Stater har inte längre makt att kontrollera dess aktörer som dessutom står för en betydande del av världsekonomin. Nationerna ”flyger blint” som Bauman uttrycker det.
Tillståndet av interregnum innebär att makten (kapaciteten att göra saker) har separerats från politiken (kapaciteten att besluta om vad som skall göras) med en ”tunn hinna”. Politiken är lokal, bunden till territorium och nationer, medan makten är global och flytande.
Med staten/nationens oförmåga att kontrollera makten följer osäkerhet, katastrofer, kollapser – med ögonblick av fred och stabilitet. Politikerna kan visserligen besluta om åtgärder, men det är oklart vem som skall genomföra besluten i en flytande värld där politikerna inte längre har kontroll.

Migrationens betydelse
Bauman menar att moderniteten kräver migration. Här blir mina anteckningar lite skissartade men om jag tolkar dom rätt menar han att i och med industrialiseringen av Europa, vilket gjorde att människor lämnade jordbruket och därmed sin mark, så kunde människor plötsligt göras överflödiga, vilket i sin tur ledde till massmigration, framför allt till USA. Nu, hundra år senare är situationen den omvända i och med att massmigrationen flyttat hit samtidigt som befolkningsmängden ökat och tillgången på territorium minskat.
Till detta tillkommer att Europa har en åldrande och krympande befolkning. Bauman tar följande demografiska exempel: under de kommande 40 åren kommer Europas befolkning att minska från 333 miljoner människor till 242. För att undvika en ekonomisk kollaps måste 30 miljoner människor immigrera till Europa under den perioden (de här siffrorna måste jag kolla upp. är inte säker på att jag har hört helt rätt. Note to self: kolla upp källan Daeva källa: italiens förre premiärminister Massimo D’Alema i Le Monde, den 10 maj, läs mer i den här artikeln av Bauman).
Enligt Bauman skapar immigranter ett betydande värde i många Europeiska länder (ZB tar Italien som exempel där immigranter står för 11% av BNP) samtidigt som man ofta saknar en representation i sina nationell parlament som står i proportion till de värden som genereras till det gemensamma. Förr eller senare kommer det vara nödvändigt att släppa in de nya grupperna i de beslutsfattande institutionerna. Detta kommer förstås att leda till konlikter som förstärks av en känsla hos ”infödingarna” av att en kultur går förlorad.
En annan utmaning som Bauman tar upp är frågan om jordens begränsade resurser. Här kommer han också in på frågan om vad som egentligen gör oss lyckliga och hur vi kan lära oss leva på ett annat sätt än ett liv präglat av masskonsumtion och snabba kickar.

Så hur ska vi lösa dessa utmaningar?
Baumans svar är dialog (eller polylog, som han snarare vill kalla det), det vill säga ett långsiktigt samtal mellan samhällets olika grupper som måste vara öppet och präglas av ömsesidig respekt från alla håll för att kunna generera ett produktivt resultat. Ett samtal där försoning är ett centralt begrepp. Jag instämmer fullständigt med honom. Det måste vara lösningen kan jag känna spontant. Men kommer den verkligen att komma till stånd? Inte så länge som vi ”infödingar” till varje pris måste klamra oss fast vid makten. Inte så länge som vi är blinda för hur världen förändrats och dess nuvarande realiteter. Inte så länge som vi är ovilliga att förändras med världen snarare än i en konflikt med den. Om jag tolkar Bauman rätt så menar han att det är just där, i den skärningspunkten vi befinner oss. Om vi inte inser det så kan det bara leda till ytterligare katastrofer.
”Det är hög tid att juryn avslutar sina förhandlingar, kommer ut sitt rum och presenterar ett domslut.” avslutar Bauman sitt föredrag till rungande applåder.
Foton av undertecknad

Mer:
Seglora smedja rapporterar också från föredraget
Baumans artiklar i Social Europe Journal berör många av de ämnen som han tog upp i föredraget
Köpstoppsbloggen har några bra länkar till artiklar om och med Bauman, t.ex. de artiklar som publicerats i DN och SvD med anledning av hans besök i Sverige.

Att begränsas av kravet på tolerans

Publicerat den av — Lämna ett svar

”Vår era präglas av oförfalskad individualism och ett sökande efter det goda livet som bara begränsas av kravet på tolerans (förenad med en självgod och skrupelfri individualism kan toleransen bara ta sig uttryck i likgiltighet).”

Meningen, som är hämtad från inledningen till Zygmunt Baumans bok ”Postmodern Etik” (1), har hemsökt mig under det senaste halvåret. Jag har inte kommit längre i boken än till andra sidan. Till just den meningen. Där blir det stopp.
Jag hade tänkt att fortsätta min serie postningar om humanism i praktiken med att särskåda begreppet tolerans, och jag kan inte tänka mig ett bättre citat att inleda med. Kanske för att den bättre än någon annan one-liner visar på vårt ”minimalistiska” förhållande till den andre, och det toleransbegrepp som det resulterar i. För Bauman handlar det om en vanligt förekommande syn på den postmodern människan som någon som kastat av sig pliktens och etikens bojor och dumpat dom i historiens sopnedkast.
Vem det är som kräver tolerans, och varför den behövs, framgår inte av citatet. Möjligen menar Bauman att det är vi människor som själva ställer kravet genom att upprätta mer eller mindre formella sociala uppförandekoder eller så syftar han på juridiska institutioner som försöker att reglera toleransen.
Kanske kan man förstå toleransen som något som är nödvändigt för att undvika det ”hobbeska naturtillståndet” – allas krig mot alla. När kravet på tolerans väl undanröjts finns inte längre några formella eller legala hinder för att utrota, förslava, fördriva, plundra eller våldta.
Priset vi betalar för att undvika samhällets sammanbrott, och därmed upprätthålla våra ”goda liv”, är därmed att vi accepterar att leva sida vid sida med människor som vi av någon anledning ogillar. Men vi gör det ytterst motvilligt och med mycket vånda och gnäll. Vi tolererar de andra med skepticism och likgiltighet.
Anders Hansson, som skrivit den utmärkta boken ”En teori om tolerans” (2), menar att likgiltighet inte kan vara grunden för ett försvar för ett tolerant förhållningssätt gentemot andra och deras idéer, även om ”moderat skepticism” kan vara viktig. Han förkastar också alternativet att vara tolerant för egen vinnings skull, och menar att utgångspunkten i stället måste vara att alla individer har rätt till hänsyn till sina intressen och att tolerans är att respektera denna rätt, oavsett vilken åsikt eller uppfattning som individen har.

Om man, som jag, vill argumentera för att en tolerantare värld är möjlig, så verkar det som om det finns all anledning att undersöka det rättsfilosofiska perspektivet.

Noter:
1) Zygmunt Bauman, Postmodern Etik, Daidalos, isbn 917173084-2
2) Anders Hansson, En teori om tolerans, Bokbox, isbn 978-91-86980-38-2

Postat till . Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Teckningen skall föreställa Thomas Hobbes