Kategoriarkiv: teorier och teoretiker

Hur dra om kringskärningarna?

Publicerat den av — Lämna ett svar
Den andre är en fascinerande figur där han/hon/den/det dyker upp i filosofin. Denne skall förstås som någon som är fysiskt och psykiskt avskild från mig, ett objekt för subjektet som är jag.
I filosofin hittar man teoribildning om den andre hos t.ex. Jean-Paul Sartre eller Emmanuel Lévinas och det är framför allt den sistnämnde som intresserar mig för tillfället, kanske därför att han tycks utmana idén om subjektets avskiljdhet från objektet som naturtillstånd. Hos Lévinas blir den andre, genom att visa sitt ansikte för mig, och genom utbytande av blickar och tal, en person som gör mig ansvarig. Detta ansvar, som uppkommer som ett slags förmedveten disposition i vår relation till den andre, är moraliskt, och moralen blir hos Lévinas därför ”första filosofi” för att citera Peter Kemp, som skrivit en utmärkt liten introduktion till Lévinas som finns utgiven på svenska. (1
Det hjälper inte hur illa vi tycker om pekpinnar eller andra moraliska instrument som används av andra för att få oss att handla på ett visst sätt. Vi kan inte undfly moralen eftersom den föregår vårt medvetna val i förhållandet till andra.

I den politiska teoribildningen kanske man kan jämställa Lévinas moral med begreppet solidaritet, som ett moraliskt förhållande mellan flera människor som uppstår under vissa förutsättningar och som (nota bene) är utan politisk färg även om den möjligen har en tydligare teoribildning inom vänstern. Vänskapskorruption och svågerpolitik skulle kunna ses som andra uttryck för samma solidaritet.

För att medvetet försöka bryta detta moraliska band mellan människor måste man, precis som Zygmunt Bauman visar, avlägsna den andre långt bort från synfältet. De som planerade för die Endlösung insåg tidigt att det inte gick att mobillisera folket mot Judarna, snarare måste man steg för steg, på ett nästan omärkligt sätt, förflytta dem från andra människors (de ”vanliga” tyskarnas) synfält.(2
I dagens värld hittar vi samma typer av åtskiljande strategier i vår behandling av migranter (eller fångar). Vi skapar våra uppsamlingsläger i fysiskt (och i vissa fall juridiskt) svårtillgänglig terräng. Det Australiensiska Woomera Detention Facility för båtflyktningar är ett av de mer omskrivna exemplen. Guantanamo Bay ett exempel på ett fängelse där man praktiserat både juridisk och geografisk avskiljdhet. När kommuner som Vellinge vägrar att ta emot ens ett litet antal flyktingar innebär det i praktiken samma typ av avskiljande från möjliga möten ansikte mot ansikte. Utan dessa möten kan främlingsfientlighet och mytbildning om de andra cementeras. Utan dem kan intoleransen grassera fritt.
Det som jag intresserar mig för är egentligen det rakt motsatta: hur man kan försöka dra om dessa skiljelinjer och kringskärningar med syfte att på ett naturligt sätt öka toleransen i samhället. Det är också det som mina fortsatta undersökningar kommer att handla om.
1) Emmanuel Lévinas – en introduktion, Peter Kemp, Daidalos 1992, isbn 9186320610
2) Zygmunt Bauman – Auschwitz och det moderna samhället, Daidalos 1994, isbn 9789171730381
Tidigare postningar om den andre:  
I en annan del av universum:
Karl Palmås skriver om Modernautställningen och konstnärlig forskning utifrån ett vetenskapsteoretiskt perspektiv som känns uppfriskande i sin komplexitet.

Att vara med andra (del 2)

Publicerat den av — Lämna ett svar
I en tidigare postning tog jag upp Zygmunt Baumans försök att förstå förintelsen utifrån en moralisk sociologisk praktik, i boken Förintelsen och det moderna samhället. Bauman menar att Förintelsen gjordes möjlig på grund av modernitetens tro på rationalitet, vilket innebär att den måste räknas till ett av vår civilisations framsteg. Detta omtumlande sätt att se på ett av den moderna mänsklighetens största brott, kräver enligt Bauman, en förnyelse av sociologin, som distanserat sig från moraliska analyser i sin vilja att göra sig av med magiskt och teleologiskt, tänkande.
Baumans uppehåller sig i det arbetet kring formuleringen ”att vara med andra”. ”Den normala sociologiska praktiken tycks inte tilldela detta ”att vara med andra” (det vill säga att vara med andra människor) någon speciell ställning eller betydelse.” Den mänsklige andre, menar Bauman, fungerar normalt i sociologin som något som begränsar en aktörs valfrihet och kontroll. Något som utgör en ”teknologisk utmaning.” Den mänsklige andre erkänns men tillräknas, som Bauman skriver, inte någon subjektivitet.
Hos Jean-Paul Sartre hittar Bauman stöd för en annan utgångspunkt. I dennes ”alter” och ”ego” förvandlas den andre till en medmänniska som undergräver subjektets avskildhet och autonomi. ”I närvaro av alter-ego – det vill säga i världen – är mitt vara för mig också obönhörligen att vara för den andre.” Däremot konstaterar Bauman att moralens ställning i Sartres analys snarast är negativ: ”en gräns snarare än en inspiration.”
Det är framför allt till filosofen Emmanuel Lévinas som Bauman vänder sig för att formulera sitt utkast till en moralisk sociologi (kursiveringarna nedan är Baumans).
”För Lévinas innebär ”vara med andra”, detta den mänskliga existensens mest primära och orubbliga attribut, först och främst ansvarighet: ”…från det ögonblick den andre ser på mig, är jag ansvarig för honom, utan att ens behöva ta det ansvaret. … Framför allt är mitt ansvar ovillkorligt. Det är inte beroende av förhandskunskap om föremålets kvaliteer, det föregår denna kunskap. Det är inte beroende av att en intresserad avsikt riktar sig mot objektet; det föregår denna avsikt…. Enligt Lévinas är det faktiskt så att ansvaret är subjektivitetens väsentliga, primära och fundamentala struktur… Att bli ansvarig är att konstituera mig som subjekt…Eftersom ansvaret är det mänskliga subjektets existentiella modus, är moralen den primära strukturen för det intersubjektiva förhållandet i dess mest ursprungliga form, opåverkat av icke-moraliska faktorer (som egennytta, vinstkalkyler, rationellt sökande efter optimala lösningar eller kapitulation inför tvång)….Moralen är inte en samhällets produkt. Moralen är något som samhället manipulerar – exploaterar, omriktar, sätter ur spel.”
När Bauman definierat ansvaret, och därmed moralen, som en social ”primat” kan han gå vidare och visa hur målinriktat Nazisterna arbetade på att sätta denna grundläggande moral ur spel genom att undertryckande, neutraliserande och distanserande praktiker. Tyskarna mobiliserades inte mot Judarna, de distanserades så mycket, i flera steg, tills dess att Judarnas närvaro inte längre genererade det naturliga, grundläggande moraliska ansvaret hos den övriga befolkningen. Bauman tycks mena att våra, av moderniteten präglade, samhällen, är sårbara för den typen av politiska strategier.
Lévinas och Baumans teorier är förstås högintressanta, och användbara, i en tid som präglas av ökade konfliktytor mellan befolkningsgrupper, när högljudda röster försöker att skilja av och distansera hela befolkningsgrupper, som t.ex. Romer, från sig själva. Det finns med andra ord all anledning att återkomma deras tankegångar.

Foto: Emmanuel Lévinas, foto av Bracha L. Ettinger från Wikimedia Commons, licens: CC-BY-SA 2.5 License

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Att vara med andra

Publicerat den av — Lämna ett svar

Jag måste tyvärr ge mig in på moralens område i sökandet efter en humanistisk praktik som inleddes i föregående postning. Tyvärr, eftersom det kommer att bli en skumpig resa. Mina kunskaper i moralfilosofi är ytterst begränsade. Men efter att ha läst de avslutande kapitlen i Zygmunt Baumans enastående bok Auschwitz och det moderna samhället så inser jag att det kommer att vara nödvändigt att se på en humanistisk praktik med moraliska glasögon.

Det som är intressant med Baumans teser är att han försöker att förstå hur man kan prata i moraliska termer inom en vetenskaplig kontext och jag kommer i den här postningen att försöka följa hans resonemang. Bauman skriver: ”De flesta sociologiska skildringar klarar sig utan att hänvisa till moralen. I detta avseende följer den sociologiska diskursen samma mönster som vetenskapen i allmänhet, som i sina tidiga år frigjorde sig från religiöst och magiskt tänkande … Vetenskapen är i själva verket ett språkspel med en regel som förbjuder teleologiskt språkbruk (förf. kursivering).”

Vetenskapen får, menar Bauman, inte hänvisa till sådant som högre mening eller vilja. I och med detta får moralen en osäker ställning inom vetenskapen vilket lett till ”ett förnekande av att moralnormer har en självständig existens”, och till att man ser moralen som en produkt av social-kausala samband, d.v.s att en specifik moralisk norm uppstår på grund av en specifik social situation eller behov, och inte tvärtom.

Bauman går vidare genom att hänvisa till Émile Durkheim, som han menar ytterligare förstärker denna syn på moralen, genom att hävda att moralen produceras av samhällets behov, snarare än individens. Durkheim erbjuder, enligt Bauman,däremot inget sätt att utvärdera och jämföra innehållet i specifika moralsystem, det viktiga är att samhället har en moral.

Bauman har förstås en uppgift med sitt resonemang. Hans tes är att Förintelsen gjordes möjlig av en modern rationalitet och att detta är en stor utmaning för vetenskapen, som inte kan förklara den genom att hänvisa till ideologi eller andra avvikelser, eller för den delen undvika att diskutera möjligheten att förintelsen ”vittnar om civilisationens framtsteg”(Richard L Rubenstein citerad av Bauman). På grund av att förövarna kunde beskrivas som ”normalt” moraliska, vill Bauman framhålla individens ”moraliska förmåga” som en motkraft till samhällets socialisationsprocesser. Bauman skriver att: ”Socialisationsprocessen består i att den moraliska förmågan manipuleras – inte i att den produceras” och drar slutsatsen att ”Moraliskt beteende är tänkbart bara i samlevnadens kontext, i att ”vara med andra”; d.v.s i en social kontext, men att den uppträder beror inte på förekomsten av överindividuella instanser för fostran och upprätthållande, det vill säga; en samhällelig kontext.”

Detta ”vara med andra”, med referenser till Levinas och Sartre, är centralt i Baumans rekonstruktion av det moraliska ”problemet” inom sociologin, i ljuset av Förintelsen, och jag kommer att återkomma till det i nästa postning. Den här är redan tillräckligt lång.

Foto: Zygmunt Bauman (från Wikipedia, fotograf Mariusz Kubik ©)

I efterhand
Om Emmanuel Levinas: officiell hemsida, bloggen Who is Emmanuel Levinas?. Levinas och Heidegger (Bo Cavefors blogg).
Organisationen om Zombier och Den Andre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Kommunikationsmakt – Castells nya bok recenserad i DN

Publicerat den av — 2 kommentarer ↓

Det har gått mig förbi att Manuel Castells släppt sin första bok på mycket länge, något som Ulf Bjereld nu gör mig uppmärksam på i en recension i DN. Castells nya alster verkar handla om hur makten blivit mer svårgripbar och Bjereld inleder artikeln med att fråga sig var makten finns i det globala nätverkssamhället:

Vad händer till exempel med nationalstaternas möjlighet att utöva makt när det territorium som utgör grunden för deras suveränitet blir alltmer irrelevant i en värld av gränsöverskridande kommunikation? Kapitalets makt anonymiseras när miljardstora transfereringar sker på mikrosekunder. Den makt som utövas inom den representativa demokratins ramar urholkas när de politiska partiernas medlemsantal sjunker och medborgarnas politiska engagemang tar form i löst organiserade nätverk.

Enligt Bjereld är Castells grundtes rörande makten följande:

Makt, menar han, baseras på kontroll av kommunikation och information, och den yttersta formen av makt utgörs av förmågan att forma människors sinne och tankar. Militär makt, ekonomisk makt, politisk makt – allt reduceras i det globala nätverkssamhället enligt Castells till en fråga om hur makten konstrueras i kommunikationsprocesserna.

    Den avgörande frågan blir för Castells inte om det verkligen förhåller sig på det sättet, utan i stället hur en sådan maktutövning går till och vilka sociala aktörer som blir bärare av makten.

   Castells tar frågan om medias roll inför det andra Irak-kriget som ett exempel på hur Bush-administrationen kunde utnyttja medias nya roll för att sprida svårverifierbara fakta som sedan visade sig vara lögner.

Jag vill ifrågasätta tesen att makten blivit mer svårgripbar, makten har alltid varit svårgripbar. Historien om makten är en historia om hur olika grupper i samhället medvetet försöker att få större inflytande över sina liv och hur tekniska landvinningar oavsiktligen förändrar maktbalanser mellan grupper och individer. Makt är något som skapas när vi lever våra liv oavsett om vi vill det eller inte. Under paradigmskiften kan maktförhållandena för en tid bli mer synliga, och möjligen befinner vi oss i ett sådant för tillfället.

Den viktigaste frågan i sammanhanget är, för mig, om den era av mass-själv-kommunikation, som vi enligt Castells befinner oss i idag, fördjupar demokratin och distribuerar makt till fler människor eller om den snarare är tvärtom innebär ett hot mot demokratin, på grund av att den atomiserar oss, där de traditionella maktcentra, som Max Weber formulerade (militär, stat, administration, näringsliv) snarare stärks på demokratins bekostnad. Det är lätt att haspla ur sig floskler som att ”Internet stärker demokratin.” Jag är tveksam om det verkligen är så.

MER
Communication Power på adlibris.se (isbn: 9780199567041)

FÖR ÖVRIGT
Nya sajter i bloggrullen är Per Wirténs sida på Arena och den intressanta Wikin Krigsmaskinen, som innehåller flera artiklar om makt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Nästa maktteoretiker i fokus: Robert A Dahl

Publicerat den av — 4 kommentarer ↓

När man väl har kommit in på Steven Lukes, så är det omöjligt att förbigå Robert A Dahl. Dahl blev uppmärksammad för boken ”Who Governs?” från 1961 (nyutgåva 2005, adlibris, ISBN: 9780300103922) som var en studie av beslutsprocesser i New Haven, Connecticut vars resultat bekräftade Dahls tes om att den amerikanska demokratin fungerade väl och att USA inte styrdes av en makt-elit. Lukes ”Power: a Radical View” är ett försök att utvidga Dahls maktbegrepp. Båda är intresserade av att kunna bekräfta maktrelationer empiriskt, det vill säga att kunna mäta makt. Dahl gjorde precis just detta i New Haven-studien genom att jämföra utfallen i politiska beslut, vem som fick igenom sina motioner och vilka som inte fick det. Utifrån en sammanställning kunde olika aktörers makt mätas. Den är med andra ord mycket intressant också i mitt arbete. Sociologiprofessorn G William Domhoff lär ha upprepat Dahls studie men dragit helt andra slutsatser. Domhoff driver för övrigt den intressanta hemsidan Who Rules America? som bland annat tar upp olika maktteorier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Makten över tanken

Publicerat den av — 3 kommentarer ↓

Apropå gårdagens inlägg om Lukes vill jag bara passa på och tipsa om det här inlägget från Erik Thalin som förklarar Lukes teori om ”maktens tredje dimension” på ett alldeles utmärkt sätt. Jag tar mig här friheten att citera ett långt stycke:

Lukes tredje maktdimension, makten över tanken, handlar om makt att hindra latenta konflikter från att bli faktiska. Detta är också den mest kraftfulla typen av maktutövning. ”[T]he most effective and insidious use of power is to prevent such conflict from arising in the first place.” Om det finns en latent konflikt mellan två aktörer ligger det i den dominerande – eller starka – aktörens intresse att hindra den dominerade – eller svaga – aktören från att inse att det finns en konflikt. Det ligger också i den starka aktörens intresse att inför sig själv förneka konflikten.

Att tala om makt över tanken innebär alltså att man erkänner strukturella maktförhållanden. Det finns grupper i samhället som systematiskt utövar makt över andra grupper genom att – medvetet eller omedvetet – förneka att det finns konflikter mellan dessa grupper. Ett exempel skulle kunna vara det patriarkala förtrycket av det kvinnliga kollektivet där två grupper, kvinnor och män, står inför en konflikt som den starka gruppen vill hålla latent och den svaga gruppen vill konkretisera och göra till en faktisk konflikt. Liknande exempel på latenta konflikter kan man tänkas hitta mellan stad och land, nord och syd, rik och fattig, och så vidare.

Jag skulle vilja gå lite längre och påstå att vi människor upprätthåller ett tabu mot att öppet analysera och diskutera hur makten är strukturerad inom den grupp som vi tillhör. Att konkretisera ett maktförhållande innebär alltid en risk att en öppen konflikt utbryter som kan resultera i en förskjutning i maktbalansen men också leda till att gruppen splittras. Därför måste man tiga och vägra att tala om hur makten i en relation är strukturerad. Detta skulle man, med Eriks ord, kunna kalla för det ”omedvetna förnekandet” av konflikten. Detta tabu kan förstås reproduceras i alla delar av en organisation. Den organisation som är genuint intresserad av en spridning av makten bör därmed vara ytterst uppmärksam på hur förnekandet av konfliktperspektivet gestaltar sig i dess egen hierarki.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

En utmärkt vägkarta till olika maktteoretiska synsätt

Publicerat den av — 2 kommentarer ↓


Under hösten har jag umgåtts med en av maktteorins klassiker, nyutgåvan av Steven Lukes essä ”Makt; ett radikalt synsätt”, som gavs ut första gången 1974 då den blev både uppärksammad och tämligen kritiserad. För några år sedan gav Lukes ut essän på nytt med två nya kapitel där han korrigerar och utvidgar sina tidigare teorier. Boken finns också på svenska med titeln ”Maktens ansikten” översatt av Henrik Gundenäs och utgiven på Daidalos förlag.

Lukes kanske största bidrag till vår förståelse av maktbegreppet är att han 1974 inför vad han kallar en maktens ”tredje dimension” i en debatt som då pågick USA som handlade om demokrati och elitstyrning där han framför allt betonar vikten av att ”uppmärksamma sådana maktaspekter som inte är direkt iakttagbara”. Den tredje dimensionen handlar om de frågor som ligger till grund för våra till synes valfria handlingar, hur de definieras och av vem, något som man också skulle kunna kalla för ”dagordningen” eller ”diskursen” för att prata Foucaultska.

I de två kapitel som tillkommit i nyutgåvan har Lukes ambitionen att försöka bredda diskussionen om maktbegreppet utifrån den första essän och ytterligare fördjupa några av de teman som ingick i den.

Maktens ansikten är en fascinerande läsning som i sig själv rymmer hela sjuttiotalets debatt om maktbegreppet. Lukes tvekar inte att i detalj jämföra sina egna teorier med andra teoretikers uppfattningar och boken blir därmed en utmärkt vägkarta till olika maktteoretiska skolor. Lukes hinner på 150 sidor att beröra begrepp som dominans och inflytande, frågan om maktbegreppet är omstritt eller ej, hur det bör användas och radikala maktbegrepp som den tidige Foucaults, som ligger ganska långt i från hans egen. Här presenteras ett stort antal kända och mindre kända maktteoretikers idéer, som analyseras och vägs med precision mot varandra. Det är kort sagt en oumbärlig bok för den som vill ta del av en bred genomgång av maktbegreppets alla facetter.

Det här är en bok som bör studeras ingående. Själv har jag bara börjat. Mer läsning hittar man här:

Steven Lukes hemsida
Om Steven Lukes på Wikipedia
Maktens ansikten på adlibris (ISBN: 9171732764) och Daidalos förlag
”Lukes’ Radical View of Power Redux: Is It Still Compelling?” En kritik av nyutgåvan

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Påannonseringar av Hannah Arendts "Om våldet"

Publicerat den av — Lämna ett svar

Hannah Arendts bok ”Om våld” som skrevs 1969, som ett svar på den tidens revolutionära rörelser och kanske speciellt i polemik mot dåtidens motståndsideologer som har kommit ut på svenska på Daidalos förlag. Det är en intressant liten bok som är högaktuell. Jag håller just nu på med att samläsa den tillsamans med Walter Benjamins ”En liten kritik mot våldet” och Slavoj Zizeks ”Violence”, och får anledning att återkomma. Helsingborgs Dagblad har i dag en artikel om boken. En annan intressant påannonsering har Erik Wallrup i SvD den 4/2 i år, även om artikeln innehåller en del ointressant, och rent felaktigt, raljerande om ”de intellektuellas” användande av Foucault och Weber.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,