Kategoriarkiv: Samhälleligt

Om politiken och det politiska (en insikt)

Skrevs den av — Kommentera

Det är när jag har läst en bit in i Pierre Rosanvallons installationsföreläsning till College de France som det slår mig att jag troligen är mer intresserad av ”det politiska” än politiken i sig. Den här uppdelningen har säkert varit klar för mig tidigare, men jag är osäker på om jag har läst den så tydligt formulerad tidigare. Pierre Rosanvallon valdes till professor på College de France 2001 i modern och samtida politisk historia. Installationsföreläsningen gavs ut på svenska av Tankekraft förlag 2009 tillsammans med en annan mycket intressant essä av Rosanvallon och det är denna korta men fascinerande lilla skrift med titeln Demokratin som problem som denna bloggpost kommer att handla om.

Rosanvallon förklarar sin användande av begreppet ”det politiska” på följande sätt: ”Att tala om ’det politiska’ snarare än om ’politiken’ innebär att tala om makt, rätt, stat, och nation, jämlikhet och rättvisa, identitet och skillnad, medborgarskap och civilitet – kort sagt allt det som konstituerar en politisk sammanslutning bortom partiernas omedelbara kamp om makten, bortom det vardagliga regeringssamarbetet och institutionernas rutinmässiga verksamhet.

Specifika historiska skeenden måste enligt honom studeras på en ”global” nivå. Det politiska utgör en syntetisk ordning, och om man inte bereder rum för den riskerar man att hamna i en ”hopplöst reducerande vision”.

”För att ta ett mer samtida exempel kan vi peka på den pågående krisen i Argentina (2001 min anm.), som inte kan tolkas uteslutande med hänvisning till de ekonomiska och finansiella faktorer som man omedelbart kommer att tänka på. Den argentinska krisen får mening först när den betraktas som ett led i en längre historisk nedgång kopplad till de återkommande svårigheterna med att forma en nation utifrån erkännandet av gemensamma förpliktelser.”

Det politiska är kort sagt det område man vänder sig till när man vill utforska och utvärdera samhället på längre sikt bortom det som han träffande beskriver som  ”nuets diktatur”.

Eller, som Stefan Jonsson uttrycker det i sin recension av boken i DN den 21/2 2010: ”Om politiken handlar om vad som sägs i riksdagen, så handlar det politiska om vilka som får tala där och om varför det finns en riksdag över huvud taget. Om politikens historia handlar om kungar, ministrar och valresultat, så handlar det politiskas historia om hur samhället organiserar sin makt.”

Jag vill inte påstå att jag är helt ointresserad av politiken: i Sverige manifesterad av debatter om skatter, socialdemokratins kris, utförsäljningar, skolpolitik eller nedskärningar. Men det verkar vara det politiska, och de förklaringsmodeller det politiska erbjuder, som jag vänder mig med intresse och entusiasm. Jag kan bara tacka denne framstående professor för den viktiga insikten.

Men min aha-upplevelse stannar inte där. Även den andra essän, som har titeln Mot en filosofisk historia över det politiska, lyckades bjuda mig på en annan insikt. Men mer om det i nästa inlägg.

Mer läsning:
En intervju med Pierre Rosanvallon på svenska (PDF)
Demokratin som problem på Adlibris
Vänstra Stranden skriver också om distinktionen mellan politik och det politiska, och hänvisar till Chantal Mouffes bok Om det politiska

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Nyårslöfte 2012: världsfred

Skrevs den av — Kommentera
Jag vet, att försöka skapa fred i hela världen under ett år är ett ganska uselt nyårslöfte. Inte nog med att det är svårt i praktiken (och speciellt för en ensam konstnär med begränsade resurser), frågan är också om det ens är önskvärt i en värld där människors säkerhet helt uppenbart behöver försvaras mot diktatorer, frifräsande säkerhetstjänster och narkostaters vilt skjutande vapenmän. Trots dessa invändningar kan jag inte tycka annat än att världsfreden borde få något slags upprättelse efter alla dessa århundraden av ritualiserat dödande i maktens och folkens namn. Och kanske är tiden mogen i och med att antalet väpnade konflikter minskar i världen och att de blir mindre dödliga?
Trots mina låga förväntningar på att faktiskt kunna åstadkomma världsfred under detta år så tänkte jag ändå sätta igång och titta på om det finns människor och organisationer som faktiskt tar ordet världsfred i sin mun, vad de säger och skriver och vilka förslag de har att komma med. Men framför allt vad de gör för något för att förverkliga den drömmen. Ni kan förstås följa efterforskningarna här på bloggen.
Jag har förstås tjuvstartat arbetet redan. Det här är liksom inte en nyck framkallad av rikliga mängder nyårsskumpa utan ett arbete som jag övervägt att ta mig an under en längre tid. Redan under tiden med SOC (konstnärsgruppen) föreslog jag att vi skulle skapa fred mellan Israeler och Palestinier. Jag har deltagit i dialogmöten om kulturens roll i konflikthantering och börjat införskaffa litteratur på temat, gjort ett förslag till ett globalt krigsminnesmärke och är numera också stolt medlem i Svenska Freds. Så incitamenten och indikationerna finns där redan.
Jag har än så länge inte en susning om hur jag ska påbörja jobbet, men jag antar att det löser sig när jag börjar att nysta i saker och ting. En sak är i alla fall klar och det är att ni kommer att kunna följa arbetet här på bloggen.
God fortsättning!
Andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En onsdag på Utrikespolitiska institutet

Skrevs den av — Kommentera
Karin Stenström (m), Kent Härstedt (s), Nathalie Besèr (ui), Johanne Hildebrandt (journalist), Björn Holmgren (Swedepeace)

Karin Stenström (m), Kent Härstedt (s), Nathalie Besèr (ui)

Jag har tidigare skrivit om militärism som ideologi och om hur politiker och media i Europa och USA verkar vara vara oförmögna att se alternativ till militära lösningar när det gäller att hantera konflikter.
I Libyen-krisen följer media den svenska militära insatsen som vore det ett idrottsevenemang vi bevittnade (DN, Ny teknik), men tenderar att som i fallet med Afghanistan att helt glömma bort de insatser som görs av svenska hjälporganisationer, t.ex. Svenska afghanistankommitten, utan något som helst stöd från ISAF-styrkorna. Alltför få svenska politiker tycks vara intresserade av att på allvar, och i praktiken, vilja arbeta för fredliga lösningar på omvärldens konflikter genom att agera part i fredsförhandlingar.
Jag fick den här bilden bekräftad efter att ha varit på ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet(UI) i onsdags. Seminariet, som var ett samarbete mellan UI och Svenska Freds och Skiljedomsföreningen (SFSF), försökte ringa in vilka möjligheter som finns att ingripa i konflkter på ett tidigt stadium (”early warning”) innan de eskalerar, och se vilka väpnade konflikter som skulle kunna blossa upp i världen under 2012, detta med anledning av att SFSF precis givit ut en rapport om detta kallad Utblick 2012. I panelen satt politiker, forskare, journalister och företrädare för fredsorganisationer, samt SFSF ordförande Christoffer Burnett-Cargill och UI:s rådgivare Nathalie Besèr, som modererade samtalet.
S-riksdagsmannen Kent Härstedt uttryckte en frustration över att så lite händer på den här fronten i regering och riksdag. Han berättade t.ex. att Sverige under den senaste tioårsperioden flera gånger blivit tillfrågad om att medla i pågående konflikter (Filippinerna, Södra Thailand och Sri Lanka togs som exempel) men att man alltid tackat nej. Någon påpekade att i fallet med Södra Thailand bodde till och med ledarskapet för den gerilla som var en av de stridande parterna i Göteborg vilket borde ha underlättat samtalen. Men icke, parterna fick nobben. Härstedt menade att han inte kunde se någonstans i världen där sverige var aktivt på det här området i dag och att ointresset finns både hos allianspartierna och i oppositionen.
Svenska freds ordförande Christoffer Burnett-Cargill, i sin tur, menade att det är anmärkningsvärt att svenska politiska institutioner i dag inte har en tydlig handlingsplan för hantering av konflikter på fredlig väg.
Det saknas däremot inte kunskap om hur man kan få indikationer på att en konflikt är på väg att eskalera och flera i panelen tog upp det nationsöverskridande samarbetet FAST (som lades ned 2008) där forskare och akademiker från 25 olika länder tillsammans samlade in och analyserade data som kunde skräddarsys för olika aktörer, t.ex. stater.
Å andra sidan, pekade någon ut, finns konflikthantering inbyggd i vissa biståndsprojekt, som en förutsättning för att kunna genomföra dem.
På det akademiska området, när det kommer till datainsamling och analys av konflikter och vapenhandel ligger Sverige fortfarande långt framme med världsledande institutioner som SIPRI och den forskning som bedrivs vid Uppsala universitet, och det finns personer i Sverige, som Peter Wallensteen, som har stor erfarenhet och kunskap om medlingssituationer, men inom politiken verkar man i de flesta läger helt ignorera de rop på hjälp som kommer från omvärlden och den kompetens som finns inom landet. Vi bryr oss inte ens längre om att bidra med trupp till FN:s fredsbevarande operationer (bara 21 av 84.000 FN-personal i detta avseende är svenskar enl. Aron Modig (kdu)).
Detta ointresse skickar signaler till omvärlden är att vi har accepterat de doktriner som förespråkar militär (”humanitär”) intervention och regimskifte med våld och att vi inte (längre) är intresserade av några andra alternativ att lösa konflikter på i vår omvärld. I mina ögon är det en sorglig utveckling att vi skyndar att mobilisera när NATO skramlar med vapnen men förhåller oss kallsinniga till länder och parter som faktiskt vill ha fred med varandra.
Hur kunde det bli så? Kanske har det att göra med polariseringen i västvärlden efter den 11 september att göra (”Den som inte är med oss är emot oss”), men inte ens det är en bra förklaring till att Sverige konsekvent tackar nej till att ta medlingsuppdrag och i stället bollar dessa vidare till Finland och Norge. Kanske är det en ekonomisk fråga som styrs av kärleken till marknaden mer än något annat – en känsla av att delta i militära operationer ledda av NATO är en bättre affär (vi får exportera mer vapen och använda de vi redan har) och därmed mycket sexigare än att avsätta en liten summa pengar för att sätta ett litet team på att skapa fred i en avlägsen region trots att de ekonomiska vinsterna troligen i längden blir större.

mer läsning:
Om seminariet på Swedepeace hemsida

Grattis till Sirleaf, Gbowee och Karman för fredspriset!

Skrevs den av — Kommentera

Precis som många andra har jag ofta varit väldigt kritisk till den norska Fredspriskommitténs val av fredspristagare, som tycks ha velat ge priset åt alla utom de som rent konkret arbetat med fredsfrågor. I år kan jag bara buga och bocka inför deras beslut att tilldela Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee and Tawakkul Karman fredspriset. Denna gång har man delat ut priset till personer som arbetat med fredsarbete på ett väldigt konkret sätt. Jag hyllar särskilt valet av Sirleaf och Gbowee som båda har spelat viktiga roller för fredsprocessen i Liberia – Sirleaf som den president som lyckats hantera den mycket känsliga återuppbyggnaden av ett land som slitits itu av strider och Gbowee som en av förgrundgestalterna i de liberianska kvinnornas kamp för fred i Liberia genom olika nätverk. Det var inte ett år för tidigt!

Foto: Still från filmen Pray the Devil Back to Hell, ”Liberian women demonstrate at the American Embassy in Monrovia at the height of the the civil war in July 2003”. Foto: Pewee Flomoku

Mer läsning:
Två kritiska artiklar jag skrivit tidigare:
Mer om kvinnors fredskamp i Liberia

När militärismen faller

Skrevs den av — Kommentera
Det har inte blivit mycket bloggat om makt på den senaste tiden, vilket jag sannerligen ber om ursäkt för. Det har å andra sidan (vilket inte är till min fördel) inte saknats anledningar. Utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern har varit revolutionerande på många plan, samtidigt som det på ett mycket påtagligt sätt knyter an till mina tidigare postningar om militärismen som statsbärande ideologi. Både Mubaraks Egypten och Ghaddafis Libyen är utmärkta exempel på regimer där militären haft makten på ett sådant sätt att man kunnat inkorporera normalt civila samhällsfunktioner i den militära hierarkin. I Egypten har militären t.ex. bedrivit kommersiell produktion av dagligvaror, i Libyen har militärismen maskerats av en bisarr form av organisk skendemokrati. Både Mubarak och Ghadaffi är forna officerare som i sin tur sett till att bygga sin makt på militära strukturer under stabilitetens täckmantel.
De folkliga mass-protester som nu lyckats skaka dessa gamla våldsinfekterade, auktoritära regimer har å andra sidan varit oerhört effektiva, trots det motstånd man mött i Syrien, Bahrain, Libyen och Yemen. De bekräftar min föreställning om att det i många fall räcker att få ut tillräckligt mycket folk på gatorna under tillräckligt lång tid för att vilken regim som helst skall kunna falla. Det är nu ingen ny kunskap. Redan Niccolo Machiavelli varnade i klassikern ”Fursten” för att ett ”bondeuppror” snabbt kunde beröva vilken ovaksam och orättfärdig furste som helst makten.
Jag har under den här tiden återvänt till mitt nu tre år gamla verk ”19 years”, som visar hur sådana folkliga massprotester som vi sett den senaste tiden sprider sig över världen, med utgångspunkt från 1989 – det år då Berlinmuren föll och protesterna på Himmelska Fridens torg slogs ned, och beslutat att uppdatera det med allt som hänt i världen sedan 2007. Tills det hästjobbet blir klart har jag konverterat animationen till video och lagt upp den på Vimeo. Och här.

Om militärismen som politisk ideologi

Skrevs den av — Kommentera

Tank recovering

Skall jag rekommendera en bloggpost i dag så får det bli Birger Schlaugs ”Tio punkter att fundera kring”. Schlaug frågar sig hur det kan komma sig hur Svenska Afghanistan-kommittén (SAK) kan driva skolor för 10.000 flickor i en taliban-styrd provins som Wardak utan att de bränns ned, och varför rapporteringen från konflikten i Afghanistan förefaller så skev, utifrån en alldeles utmärkt artikel av Jan Blomgren i SvD.

För bortsett från denna utmärkt belysande artikel så fortsätter debatten om Sveriges insats i Afghanistan att köra på som en rostig stridsvagn i samma gamla spår, kring frågan om vi skall fortsätta vårt militära engagemang eller inte och vad det betyder för Afghanerna?

Jag har själv tidigare varit inne på att frågan är felformulerad enligt ett Tatcherskt ”det-finns-inga alternativ”-syndrom. Det finns massvis med alternativ, vilket artikeln om SAK:s arbete också visar. Så varför lyfter man inte fram dem i en förutsättningslös diskussion om vad vi kan och bör göra i detta land långt borta? Jag har i tidigare artiklar varit inne på att militära lösningar på internationella problem får ett slags prioriterad uppmärksamhet i dagens politiska klimat i väst. Jag tycker mig se att så är fallet också i frågan om Afghanistan.

Där har man sedan länge skapat en en arena för väpnade konflikter som kan suga åt sig våldsbenägna element från hela världen i ett segdraget krig som ingen kan vinna, på ett sätt som påminner om de organiserade, ritualiserade slagsmål som genomförts av fotbollshuliganer och slagskämpar de senaste tio åren, men på en global nivå och med långt mer katastrofala följder.

Fokuset bland dessa grupper, NATO-trupper såväl som inhemska krigsherrar och utländska ”illegala” kombattanter är konfliktens episka dimension. I den dimensionen finns inte något mentalt utrymme för några andra berättelser än den väpnade konfliktens, som alltid får prioritet på bekostnad av alternativen. I den berättelsen återupprepas på båda sidor argumentet att vi måste få säkerhet först innan vi kan bygga upp civilsamhället. Det är också allt som oftast den version som vi får oss till livs genom nyhetsrapporteringen.

Bortom denna mentala konfliktzon finns det förstås en uppsjö av möjligheter att bedriva en annan typ av verksamhet än den rent militära i Afghanistan, och om nu SAK är så effektiva så frågar jag mig varför man inte gör det, och varför man inte hör talas mer om det som faktiskt görs.

Jag vill påstå att anledningen till denna, som så ofta, är driven av ekonomiska och ideologiska intressen. Man tycks anse att det inte finns tillräckligt stora ekonomiska intressen i civilt/humanitärt arbete i en region som Afghanistan för att det skall ”löna sig” för regeringar att fokusera ett kortsiktigt civilt stöd till sådana insatser. Med vapen- och säkerhetsindustrin på tåget får man den lönsamheten och på köpet ett slags sportig ”sexighet” där Svenska soldater hejas på, som om det vore fotbolls-VM.

Den ideologiska dimensionen av frågan har flera ansikten. Dels handlar det, som jag ser det, om en ovilja att på något sätt ge ett stöd till sociala företeelser som inte ser ut som västvärlden. Dels handlar det om att de organisationer som genomför arbete på plats anses ha fel ideologisk ”färg”. Men jag skulle också vilja lyfta fram ett tredje ideologiskt ansikte, nämligen militärismen som politisk ideologi.

Militärism skall här förstås som en ideologi i samma kategori som de stora politiska ideologierna, som ett idekomplex som definierar militärens roll i samhällslivet, som utvecklas inom militära kretsar och som då och då kommer att dominera samhällen. I Europa har kanske inte militärismen varit särskilt framgångsrik sedan Fascismen som i sin statsbärande form kan ses som en militäristisk ideologi. Men i Asien, Afrika och Latinamerika kan vi se många exempel på militäristiskt dominerade stater. Burma är ett utmärkt exempel. Nordkorea likaså.

Med dessa exempel i bakhuvudet tycker jag att det är oroväckande att de militära lösningarna alltid tycks få prioritet framför fredliga lösningar när våra relationer till andra länder i konfliktzoner skall diskuteras. Det är i bland svårt att tro att etablerade, globalt välrenommerade institutioner som SIPRI och Alfred Nobels Fredspris faktiskt är skapade i det här landet.

Mer läsning:
http://en.wikipedia.org/wiki/Militarism
Resist-Reclaim-Restore: Militarism No More
Essä av Mary Kaldor i SSRC 
The ideology of militarism and human security
Militarist Ideology In The US TodayLäs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Detta har (också) hänt…

Skrevs den av — 1 kommentar ↓
Någon skjuter på invandrare i Malmö. En ny laserman undrar Gellert Tamas (och många med honom)? Två nya medan jag skriver detta!
Ett valuta-krig pågår uppenbarligen mellan en rad olika nationer (bl.a Kina, USA, Brasilien och EU)
Den organiserade extrem-nationalismen växer sig allt starkare i Europa och opererar igen på högsta nivå i många nationella parlament i Europa (där vissa partier t.o.m lierat sig med beväpnade miliser).
Fransmännen strjkar vilt mot ett lagförslag att höja pensionsåldern med ett par år (för ett halvår sedan strejkade svenska fartygskaptener mot höjningar av sin pensionsålder).
Den Brittiska konservativ-liberala regeringen meddelade i dag att man planerar att sänka statens utgifter med så mycket som 25% till 2014-15.

I natt läste jag nästan ut Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det moderna samhället.

1.
(Bland annat) detta har alltså hänt. Det ekosystem som vi kan kalla för västvärlden är i obalans, eller kanske ännu värre, på akut obestånd. Det fanns de som redan 2008 varnade för att nästa steg i den globala finanskrisens pandemiska förlopp vore att de statsmakter som betalat ut miljarder för att lösa ut de ”dåliga” värdepappren från bankerna skulle få problem med sin likviditet inom en framtid. I och med de drastiska budgetnedskärningarna i Storbritannien verkar smittan vara ett faktum.
Köpfesten för medelmedborgaren verkar med andra ord gå mot sitt slut. Utförsäljningarna av statens egendom lär däremot fortsätta till rea-pris under mottot ”allt skall bort”, fast nu motiverade av krisen som ett komplement till de ideologiska argumenten. Ännu är det inte för sent att göra en bra vinst på ett dagis, eller en bostadsrätt. Bataljoner och JAS-plan lär däremot knappast vara till salu. Däremot säkert i fortsättningen också politiker med kontakter i byggsektorn.
2.

I USA är förstås situationen något mer tillspetsad. Och diffus. Människor lämnar helt sonika sina hus till banken när lånen inte längre kan betalas tillbaka, för att bosätta sig hos släktingar eller i sin bil på någon offentlig parkering. Politiker uppmanar dem att stanna kvar i sina hus eftersom bankerna i ett slags allmän oreda, och möjligen illegalt, ”robot-stämplat” tvångsförvaltningsbeslut. Den statsmakt som tidigare uppmanat till hus-köp (av ideologiska skäl) genom stimulanser, låga räntor och avregleringar, uppmanar nu de husägare som kommit på akut obestånd att ockupera sina egna (eller möjligen före detta) bostäder. Bankerna hålls varsamt under armarna. Så knyts banden mellan politiker, husägare, banker och industrier ännu tätare samman i försöket att undvika ett totalt ideologiskt/ekonomiskt misslyckande som kan få konsekvenser för dem för lång tid framöver.
Sen finns förstås alla vi andra som ofrivilligt(?) dras ned i det träsk där dessa aktörer håller på att gräva ned sig med samma gamla verktyg som tidigare. Det ser i alla fall ut som om vi alla nu får betala i form av minskad välfärd, eller sämre konsumtions-förutsättningar, men detta är kanske inte det värsta. Det tycks också uppstå andra, i mitt tycke allvarligare, ”sidoeffekter” i den här röran.
3.

En sådan ”sidoeffekt” är den isolationism och protektionism som uppstår när alla involverade försöker skydda de tillgångar som återstår, som står i bjärt kontrast mot den globaliserings-vurm som karaktäriserade början av det nya millenniet. I Sveriges riksdag har vi nu inte bara ett parti som har sin grund i en militant rasism, utan samma parti står också för en extrem isolationism gentemot omvärlden. Den växande organiserade främlingsfientligheten hänger som jag ser det utan tvivel ihop med rädslan att förlora allt. Skräcken att någon annan kan komma att ta över huset, dottern, jobbet. Det spelar ingen roll om det i realiteten är banken som tar huset – för att du har förlorat ditt jobb – för att det företag du jobbar för förlorade storkontraktet från den amerikanske tillverkaren – för att de blev utkonkurrerade av en billigare kinesisk tillverkare – för att Yuanen är övervärderad – för att Kineserna är rädda för uppror om man börjar flyta Yuanen – för att det kinesiska ledarskiktet vill behålla maktordningen. Det är någon längre ner på hackordningen som får ta skiten.
Det är med andra ord tur att det finns de som är längre ner i hackordningen, även om de (i bland) har bättre jobb än vi, större hus och finare karriärer än vi. Eftersom vi anser att deras kultur skiljer sig från vår, är det tillräckligt för att utlösa rädslan och därmed isolationismen och rasismen. Projektet att driva ut ”de andra” passar bra som aktivitet medan skeppet långsamt sjunker under fötterna. Att sidoeffektens bieffekt blir att någon plockar fram ett vapen och börjar lägga sig i bakhåll i Malmö kanske inte alla önskade. Men så är det nu ofta med bieffekter: de är inte alltid önskade.
4.

Det är här jag vill återknyta till Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det moderna samhället eftersom det finns intressanta paralleller till vår egen tid. Den tar sin avstamp i den så ofta ställda frågan hur Förintelsen kunde vara möjlig och landar i uppfattningen att moderniteten gjorde den möjlig, fast med för-modern retorik och propaganda. Alla led och beslut av genomförandet av förintelseapparaten var formgivna för att vara rationella, och rationaliteten följdes och åtlyddes trots de mest absurda resultat. Den fördes till och med över på offren på ett sådant sätt att verksamheten kunde bedrivas effektivt med bara smärre incidenter.
På ett liknande sätt härskar modernismens rationalitet oinskränkt i den värld som domineras av sub-prime-lån, stimulanspaket, konkurser, bolåneräntor, utförsäljningar och nedskärningar. Marknadens byråkrati är i högsta grad modern i sin rationalitet, men retoriken förefaller snarast för-modern i sin reifiering av marknaden som subjekt (en marknad som i sina ”aktioner” och ”reaktioner” närmast tillskrivs mänskliga, individuella, egenskaper).
Baumans sätt att försöka förhindra framtida förintelser är, mycket förenklat, att försöka utveckla en moralisk vetenskap som inte står i motsats till modernismens krav på rationalitet. Möjligen är det något liknande jag söker också för den ekonomiska och politiska situation som vi står inför i dagens Europa.

I efterhand:

Strötankar och sentenser: kritik av det vetenskapliga förnuftet

Integrera integrationspolitiken!

Skrevs den av — Kommentera

 Sverigedemokraternas intåg i den Svenska Riksdagen har fått känslorna att svalla hos väldigt, väldigt många. Själv kände jag en isande kår gå genom ryggraden när jag på valvakan tittade in på valmyndighetens hemsida och såg SD ligga på 6%. Dagen efter valet bytte jag ut mina avatarer på Twitter och Facebook till svarta kvadrater för att markera min sorg (de finns fortfarande kvar) och deltog några dagar senare i demonstrationen på Sergels Torg mot SD.

Känslosvallet – även mitt eget – förvånade mig nästan mer än det faktum att SD kom in i Riksdagen vilket inte var oväntat. Troligen bidrog själva siffran: 5.8% (mer än både V och KD) till känslorna. Mer än 300.000 svenskar lade sin röst på ett parti som som många fortfarande förknippar med rasism, hat och våld trots allt arbete som Jimmie och hans partikamrater lagt ned på att få partiet rumsrent. Att debatten formligen forsar över oss är därmed inte särskilt konstigt. Frågan är om vi debatterar rätt saker.

Jag delar uppfattning med dem som menar att SD lockat grupper av människor som känner sig allt mer marginaliserade i, och hotade av, en globaliserad värld, grupper som redan har haft en intolerant inställning till invandrare och vad man betecknar som en kulturell och politisk elit och som kunnat identifiera sig med SD.

Men när man nu försöker att debattera SD:s valframgång i vanliga blockpolitiska termer så tycker jag att man stöter på stora problem. Även om det tydligen är så att SD-anhängare helst ser sig som högersympatisörer så har man, enligt t.ex DN, tagit lika många väljare (0,7%) både från M och S. Detta gör SD, som en analytiker på P1:s valvaka också konstaterade, till ett slags mittenparti. Till och med en liten andel V-väljare (0,1%) har gått till SD. Partiets politiska budskap tycks med andra ord attrahera väljare på tvärs genom det politiska spektrat.

Med detta i åtanke finner jag det ganska tragiskt att debattörer från de övriga riksdagspartierna inte förmår – eller kanske snarare: vägrar – att göra en bredare analys av situationen utan trampar på med sina partistandar som ögonbindlar. Pajkastning mellan och inom de båda lägren skymmer det som är den centrala frågan: hur skall det misstroendevotum som valet innebar i invandringsfrågan hanteras?

De senaste dagarnas debatt om huruvida integrationspolitikens misslyckande är en myt eller ej kan verka som ett ärligt försök att rensa luften, men också den debatten vägrar att lämna partipolitiken och det nationella perspektivet. Begreppen invandring, integration och integrationspolitik återupprepas igen och igen utan att de globala sammanhangen någonsin berörs.

Det är här jag skulle vilja efterlysa ett helt annat perspektiv på debatten. Ett perspektiv där man tar in och kontextualiserar de globala frågorna, diskuterar hur den globala ekonomin återverkar på migrations-strömmarna, hur den svenska ekonomin och politiken påverkas av internationella relationer, kort sagt: hur vi kan integrera integrationspolitiken med vår tids globala utmaningar.

Ett axplock ur debatterna:
http://www.dn.se/debatt/sa-bevarar-vi-sverige-svenskt-1.1170035
http://www.dn.se/debatt/vi-efterlyser-en-debatt-om-invandringens-problem-1.1175308
http://www.fokus.se/2010/09/splittrad-borgerlighet/
http://dagensarena.se/debatt/ali-esbati-%E2%80%9Dvi-har-inte-bara-forlorat-valet-%E2%80%93-vi-har-forlorat-sverige%E2%80%9D/
http://www.dn.se/debatt/tankefel-i-debatten-om-sverigedemokraterna-1.1179132
http://www.dn.se/debatt/ingen-valfard-utan-invandring-1.1178048
http://www.dn.se/debatt/vi-diskuterar-invandringens-baksidor-1.1176712

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Mot ett nytt val

Skrevs den av — Kommentera

Vi går med andra ord mot ett nytt val igen, och jag kan inte påstå annat än att jag är mer tveksam än någonsin var min röst kommer att landa. Helt klart är att det inte kommer att bli till höger om Socialdemokratin, men just nu flimrar det grön-rött-rosa framför ögonen. Taktikröstningsöverväganden är inte oviktiga i sammanhanget.

Valet har förstås mycket med makt att göra. De som kan bilda regering har ansvaret för stat och kommun och skatte-miljarderna. Men maktfrågan är förstås mer komplicerad än så. Sverige är ett land av många, och som sådant beroende av mellanstatliga maktstrukturer, rörelser i världsekonomin, folkvandringar och många andra faktorer som samverkar i det globala. Häftiga sväningar i den globala samhälleliga ekologin slår ut även våra industrier och arbeten eftersom vårt näringsliv och politiska ledarskap följer de trender som råder globalt.

Samtidigt är dessa sammanhang och förhållanden tämligen osynliga i valrörelsen. Utrikespolitiska frågor blir begränsade till vårt engagemang i Afghanistan eller ja/nej till Euron. Några mer djuplodande förklaringar presenteras inte. Inte heller några visioner om hur vi bör agera i världen. Varken på kort eller lång sikt. Det är förstås beklagligt. Som jag ser det är det t.ex. rumphugget av politiker att diskutera integrationspolitik utan att fördjupa sig i samtidens folkvandringar och dess orsaker, eller att diskutera kriser och arbetslöshet utan att diskutera hur vi vill att den globala ekonomin fungerar. Att undvika den typen av diskussioner, även i valrörelsen, är i förlängningen att presentera förenklade och verkningslösa lösningar för väljarna. Här måste politikerna våga utmana både väljare och media.

Nu var det egentligen inte valet som den här bloggposten skulle handla, utan om något helt annat. Maktverktyget har nu en egen Facebook-sida. Sidan kommer främst att vara till för de engelsk-språkiga användarna av tjänsten och presentera dokumentation och nyheter. Bloggen blir därmed mer en plats för längre utläggningar om makt med färre men förhoppningsvis mer matiga inlägg. Väl mött!

2009 i spegeln. Ny artikel på "Ideas for change"

Skrevs den av — Kommentera

Jag vill önska en god fortsättning på det nya året 2010 med en rykande färsk postning på Ideas for change som på ytan kanske inte har så mycket med makt att göra. Det kommer däremot att hända en hel del inom ramen för projektet framöver så räkna med fler postningar framöver.

One of the events of 2009 that I found to be among the more surprising, was the decision by the Nobel Peace Prize Committee to award Barack Obama the Peace Prize. The man had barely been in office for one year when he was awarded and the most he had achieved in the area of peace was to formulate an initiative for nuclear disarmament. Was the state of the world really so awful that there was now only good intentions left to promote?

Some voices were fiercely critical of the decision. The Irish peace campaigner and 1976 Nobel Peace Prize winner Mairead Corrigan Maguire was quoted in a New York Times article as saying: “They say this is for his extraordinary efforts to strengthen international diplomacy and co-operation between peoples, and yet he continues the policy of militarism and occupation of Afghanistan, instead of dialogue and negotiation with all parties to the conflict. … The Nobel committee has not met the conditions of Alfred Nobel’s will, where he stipulates it is to be awarded to those who work for an end to militarism and war and for disarmament.”

The committee obviously wanted to influence future events, a “preemptive peace strike” if you like, but what they got was instead a decision by their laureate to increase US troops in Afghanistan only weeks after the prize ceremony. It started to smell like a major embarrassment for the people in Oslo.

It is not the first time that the The Nobel Peace Prize Committee is in the eye of the storm, but what seems at first sight to be an institution that has lost its compass, may actually be an institution in perfect sync with its time. A quick look at the list of laureates reveals that it has seldom in recent years awarded individuals or organizations where peace is at the core activity or issue (with the shining exception of the Finnish mediator Martti Ahtisaari in 2008). Undoubtedly Grameen Bank, Al Gore or Wangari Maathai deserve awards for their work, but what the committee actually states between the lines by constantly refraining from giving the prize to peace organizations is that there are none worthy the prize. Or even worse: that it is undesirable to work for peace in an organized manner. I have to go back over twenty years, to 1997 and the International Campaign to Ban Land Mines, to find a good example. Surely there must be other similar organizations whose actions have made an impact during the last twenty years? I can think of a few.

I would say that this tendency is quite symptomatic for our time, in which the peace efforts worthy of promotion seem to be such that are handled by armies or police forces, trough “humanitarian intervention”, with ”peace-keeping” and “rapid deployment” as keywords. The Orwellian newspeak classic ”war is peace” has perhaps never seemed more relevant than today where peace is “waged” trough warfare, where peace no longer seems to be synonymous with non-violence, disarmament and peace building.

It was when I visited the Nobel Peace Prize Gallery at Le Mémorial in the French city Caen in August that I was first struck by this ambiguous approach to the issue of peace. Right from the start the Peace Prize Committee awarded military people such as Theodore Roosevelt, who received the prize in 1906, side by side with pacifists and humanitarians, such as Carl von Ossietsky, the German journalist who became a pacifist after the first world war and who subsequently promoted peace relentlessly trough activism and his writing (When he received the prize in 1935 he was incarcerated by the Nazis and could not come to Oslo. He died three years later from the tuberculosis he retrieved in the concentration camps). In reality the Nobel Peace Prize never was a stand for pacifism, even though pacifists were sometimes awarded. But that was quite a long time ago.

Some, as Scott Horton in Harper’s Magazine, sides with the people in Oslo in when it comes to Obama being given the prize. I don’t. Instead I ask myself why it seems so difficult to promote the Ossietsky’s of today.

Photo: Carl von Ossietsky in a concentration camp. Deutsche Bundesarkiv, downloaded from Wikimedia Commons. Licence: CC-BY-SA 3.0.

Andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,