By Olga Ernst – Own work, CC BY-SA 4.0, Link

DN:s halvlångläsning av Jonas Fröberg om hur globaliseringens leveranskedjor slits sönder när alla stänger gränserna i coronakrisens spår är verkligen läsvärd. Den globala industrin med just-in-time som ledord hade ingen höjd för kris. Det var själva vitsen med systemen att det inte fanns någon marginal att jobba med. När leveranserna nu hotas brakar allt ihop, från Guangdong till Linköping.

Facken och de politiska proteströrelser som verkade kring millennieskiftet lyckades aldrig stoppa outsourcingen av halva industrin till låglöneländer. Sen dess har industrin fått jobba ostört i de globaliserade varukedjornas upptrampade spår (trots enstaka rop på återindustrialisering). Och nu: två månader av corona tycks ha förändrat allt. Nu verkar industriföretagen beredda att ”ta hem” sin produktion igen. När så sker markerar det slutet på en era av långtgående globalisering.

Och samtidigt så måste jag undra om de helt exceptionella åtgärder som vi ser i hela Europa i dag verkligen är befogade. Om vi får tro smittskyddsexpertisen är stängandet av gränser snarast en politisk åtgärd för att visa styrka och handlingsförmåga, men det har liten eller ingen betydelse för att bekämpa smittan. Det visas med andra ord styrka och skjuts i foten. Med samma gevär. Samtidigt.

Och det riktigt läskiga är ju hur stormen byggt upp sig en längre tid i Europa. Med EU-kris. Klimatkris. Krig. Flyktingkris. Med populism. Politisk extremism. Ekonomisk tillbakagång. En välfärd och demokrati under hårt tryck. Och nu alltså coronan som ytterligare en kris i raden.

I Sveriges radios Europapodden (avsnitt 163, inbäddad nedan) menade en av de medverkande att veckan som gick var för henne gick att jämföra med terrorattackerna den 11 september 2001. En händelse som vi instinktivt känner att den i grunden förändrar vår värld. Fast vi just nu inte vet exakt hur. Jag är beredd att hålla med.

https://www.dn.se/ekonomi/corona-sliter-sonder-varldsekonomin-framfor-vara-ogon/