Om tolerans och makt, del 2 – är tolerans tillräckligt?

Gårdagens paneldebatt på Kulturhuset i samband med MR-dagarna var både välbesökt och dynamiskt. Göran Greider modererade debatten med säker hand och stort hjärta inför ett fullsatt Klarabio. Samtalet utgick från frågan om att vara eller inte vara politiskt korrekt men vandrade sedan in på frågor som rör intolerans, tolerans, rasism och om utställningen P.K. på Forum för levande historia, som också arrangerade evenemanget.
Några gånger under debatten lyftes frågan om tolerans egentligen bör ses som det positiva begrepp som det ibland utmålas som. Som jag uppfattar frågan handlar den om att man anser att tolerans inte är tillräckligt, och att den är ett uttryck för en önskan om att tolerans från en annan person skall innebära någonting mer – kanske ett djupare erkännande, mer empati eller respekt från den andre.
Tolerans är dock inte, som jag ser det, synonymt med en kärleksfull relation mellan människor, tvärtom skulle jag säga att tolerans uppträder i relationer med människor som man av någon anledning ogillar. Däremot kan tolerans skapa en öppning till att lära känna, och ha meningsfulla utbyten med andra människor, och resultatet skulle kunna bli minskade fördomar om andra och minskat våld, ojämlikhet och förtryck.
Tolerans är med andra ord ett slags jämviktsläge, eller en mental plattform, från vilken man kan fortsätta att utforska andra som är olik en själv, istället för att visa aggression, eller försöka förskjuta dem. Om man kan uppnå en tolerant relation mellan två parter som har svårt för varandra finns en möjlighet att den relationen kan fördjupas, eller inte. Den kan ju också innebära att jämviktsläget stabiliseras, och att man nöjer sig med att leva i fredlig samexistens.
Frågan om huruvida tolerans är tillräckligt handlar, som jag ser det, också om hur relationen mellan den tolerante och tolererade såg ut innan det toleranta jämviktsläget uppnåddes, och hur långt man är beredd att gå i sin relation till andra. Jag blir tvungen att amatör-psykologisera lite här om ni ursäktar. För en person som har utsatts ofta för intoleranta handlingar kanske tolerans kan vara en befrielse. Någon som redan har djupa och innerliga relationer till andra människor kanske upplever att bli tolererad som fattigt och närmast kränkande.
Tolerans kan också vara något vi använder oss av i mötet med andra människor i vår vardag. Vi kanske inte gillar vissa människor i vår omgivning men vi tillåter dom att ta sin plats, och uttrycka sig som de vill, så länge de inte orsakar lidande för andra. Man kan kanske kalla det för ”vardagstolerans”. Här är det inte frågan om huruvida tolerans är tillräckligt, utan det är snarare nödvändigt för att vi skall kunna leva ihop med varandra i ett samhälle.
Till sist skulle jag vilja komma till frågan om tolerans och makt. I bland kan jag tycka att man väver ihop de båda begreppet på ett sätt som gör diskussionen onödigt komplicerad. Därmed inte sagt att makt är oviktigt när man pratar om tolerans och intolerans, tvärtom! Om den som kan sägas ha mer makt bestämmer sig för att vara intolerant så kan lidandet för den som utsätts för intolerans och har mindre makt bli desto större. Man skulle kunna säga att om vår utgångspunkt är att vi vill undvika lidande och förtryck så är kravet att vara tolerant större på den som har mer makt. Den som har mer makt har också troligen större möjligheter att erbjuda något mer än det status quo som det toleranta jämviktsläget erbjuder: till exempel större jämlikhet eller acceptans, mer respekt, etc.
Min poäng här är ändå att makt och tolerans, även om de båda kan användas tillsammans, är två helt skilda begrepp, som i grunden betyder olika saker. Makt handlar om inflytande och möjlighet att kunna genomföra saker, tolerans handlar om hur vi beter oss mot andra människor och grupper av människor som vi upplever som olika oss. Om det är rättvisa och jämlikhet som står överst på vår agenda bör vi kanske tala mer om makt och hur den kan distribueras på ett bättre sätt, än om tolerans.

En trevlig eftermiddag med Zygmunt Bauman

Jag kan inte låta bli att återigen hylla Tankeverket för deras förmåga att ta hit den ena akademiska storstjärnan efter den andra. I eftermiddags var det dags för den polsk/brittiske sociologen och filosofen Zygmunt Bauman att äntra Södra Teaterns stora scen. Bauman är egentligen en ganska ny bekantskap för mig och jag började läsa hans böcker först för ett år sedan. Men sedan dess är jag en hängiven beundrare av hans provokativa och brillianta kritik av det postmoderna, flytande, tillståndet och det moderna samhället som potentiell mördarmaskin (jag har skrivit om ZB tidigare, t.ex. här och här)


Baumans föreläsning har titeln ”Dagens interregnum och dess trefaldiga utmaning”. I mina anteckningar hittar jag både det ena och andra av matnyttigt tänkande om världens aktuella tillstånd och dess kommande utmaningar.

Jag slänger in en brasklapp här: det här skall ses som mina tolkningar av mina anteckningar snarare än direkta citat. Jag kan, med andra ord, ha missförstått både det ena och det andra.
Bauman menar att dagens tillstånd präglas av ett interregnum, det vill säga att vi just nu är mellan två styrelseskick. De gamla lagarna har upphävts eftersom de inte längre är funktionella eller giltiga, samtidigt som en ny lag är under utformning. I detta vakuum råder en ”akut osäkerhet” som föder känslor av ignorans och impotens som i sin tur genererar förödmjukelse eftersom vi saknar den lämpliga verktygen för att skapa den nya världsordningen.
De verktyg som Bauman syftar på som inte fungerar längre, är treenigheten territorium, stat och nation och anledningen är att makten förflytatts från treenigheten till ett mer flytande plan där den globala marknaden opererar. Stater har inte längre makt att kontrollera dess aktörer som dessutom står för en betydande del av världsekonomin. Nationerna ”flyger blint” som Bauman uttrycker det.
Tillståndet av interregnum innebär att makten (kapaciteten att göra saker) har separerats från politiken (kapaciteten att besluta om vad som skall göras) med en ”tunn hinna”. Politiken är lokal, bunden till territorium och nationer, medan makten är global och flytande.
Med staten/nationens oförmåga att kontrollera makten följer osäkerhet, katastrofer, kollapser – med ögonblick av fred och stabilitet. Politikerna kan visserligen besluta om åtgärder, men det är oklart vem som skall genomföra besluten i en flytande värld där politikerna inte längre har kontroll.

Migrationens betydelse
Bauman menar att moderniteten kräver migration. Här blir mina anteckningar lite skissartade men om jag tolkar dom rätt menar han att i och med industrialiseringen av Europa, vilket gjorde att människor lämnade jordbruket och därmed sin mark, så kunde människor plötsligt göras överflödiga, vilket i sin tur ledde till massmigration, framför allt till USA. Nu, hundra år senare är situationen den omvända i och med att massmigrationen flyttat hit samtidigt som befolkningsmängden ökat och tillgången på territorium minskat.
Till detta tillkommer att Europa har en åldrande och krympande befolkning. Bauman tar följande demografiska exempel: under de kommande 40 åren kommer Europas befolkning att minska från 333 miljoner människor till 242. För att undvika en ekonomisk kollaps måste 30 miljoner människor immigrera till Europa under den perioden (de här siffrorna måste jag kolla upp. är inte säker på att jag har hört helt rätt. Note to self: kolla upp källan Daeva källa: italiens förre premiärminister Massimo D’Alema i Le Monde, den 10 maj, läs mer i den här artikeln av Bauman).
Enligt Bauman skapar immigranter ett betydande värde i många Europeiska länder (ZB tar Italien som exempel där immigranter står för 11% av BNP) samtidigt som man ofta saknar en representation i sina nationell parlament som står i proportion till de värden som genereras till det gemensamma. Förr eller senare kommer det vara nödvändigt att släppa in de nya grupperna i de beslutsfattande institutionerna. Detta kommer förstås att leda till konlikter som förstärks av en känsla hos ”infödingarna” av att en kultur går förlorad.
En annan utmaning som Bauman tar upp är frågan om jordens begränsade resurser. Här kommer han också in på frågan om vad som egentligen gör oss lyckliga och hur vi kan lära oss leva på ett annat sätt än ett liv präglat av masskonsumtion och snabba kickar.

Så hur ska vi lösa dessa utmaningar?
Baumans svar är dialog (eller polylog, som han snarare vill kalla det), det vill säga ett långsiktigt samtal mellan samhällets olika grupper som måste vara öppet och präglas av ömsesidig respekt från alla håll för att kunna generera ett produktivt resultat. Ett samtal där försoning är ett centralt begrepp. Jag instämmer fullständigt med honom. Det måste vara lösningen kan jag känna spontant. Men kommer den verkligen att komma till stånd? Inte så länge som vi ”infödingar” till varje pris måste klamra oss fast vid makten. Inte så länge som vi är blinda för hur världen förändrats och dess nuvarande realiteter. Inte så länge som vi är ovilliga att förändras med världen snarare än i en konflikt med den. Om jag tolkar Bauman rätt så menar han att det är just där, i den skärningspunkten vi befinner oss. Om vi inte inser det så kan det bara leda till ytterligare katastrofer.
”Det är hög tid att juryn avslutar sina förhandlingar, kommer ut sitt rum och presenterar ett domslut.” avslutar Bauman sitt föredrag till rungande applåder.
Foton av undertecknad

Mer:
Seglora smedja rapporterar också från föredraget
Baumans artiklar i Social Europe Journal berör många av de ämnen som han tog upp i föredraget
Köpstoppsbloggen har några bra länkar till artiklar om och med Bauman, t.ex. de artiklar som publicerats i DN och SvD med anledning av hans besök i Sverige.

Toleransen – det kommer mera (mycket mera)

Jag har skrivit väldigt mycket om tolerans här. Det finns en enkel anledning. I höst öppnar Forum för Levande Historia en grupputställning i sina lokaler i Gamla Stan med namnet P.K.-en utställning om intolerans där jag medverkar. Jag håller med andra på och gör ett nytt verk som tar sin utgångspunkt i toleransbegreppet. Det kommer mer information om utställningen och verket här på bloggen, men också mer om toleransen.

Människan skulle knappast kunna forma komplexa samhällen om det inte vore för att vi är toleranta mot andra som inte är som vi. Ändå är den föreställningen utsatt för attack från flera håll av det politiska spektrat: dels från höger där tolerans (i form av mångkultur) ses som något som påförts folket genom ”eliterna”, och dels från vänster, där en av staten påbjuden tolerans, ses som något som förflyttar fokus från orättvisor i samhället. I båda fallen kanske man kan säga att toleransen ses som en rökridå för att skymma missförhållanden, och ett taktiskt vapen för att normalisera motståndet.
I praktiken tror jag att väldigt få skulle kunna tänka sig att vara utan toleranta relationer. Det skulle i så fall innebära att man var en människa i konflikt med allt och alla. Ett stadium av permanent intolerans. I realiteten är de flesta av oss säkert selektivt toleranta.

Därför har jag också att särskilt svårt att förstå den kritik mot toleransen som kommer från vänster eftersom ett jämlikt samhälle per definition kräver tolerans. Ett samhälle utan tolerans är ett samhälle där olikheter inte accepteras. Och är snarare repressivt än jämlikt.

Det kan förstås se ut som om kampen för ett jämlikare samhälle blir svårare att genomföra om man måste vara tolerant till höger och vänster, och att det är därför som toleransen är avskydd. Men jag skulle vilja ifrågasätta att det är möjligt att tillfälligtvis lämna en tolerant hållning bakom sig för kampens skull. Tvärom: den part som förmår att ta hand om, och utveckla sin toleranta sida kommer också att vinna i legitimitet. Fast det kan ju också bara vara min enfaldiga förhoppning om att det på något sätt går att gå runt det förbrännande Nietszcheanska ekorrhjulet.

Mer läsning:
intervju med Walter Benn Michaels
http://jacobinmag.com/winter-2011/let-them-eat-diversity/

Annat intressant:
Strötankar och sentenser om Lucretius och det aleatoriska

Andra bloggare , , , , ,

En inspirerande kväll med Wendy Brown

Förväntningarna gick att krama på Södra Teatern i går. Tills för en månad sedan hade jag aldrig hört talas om Wendy Brown. I går insåg jag att hon länge varit efterlängtad av en trängtande publik. En kollega berättade att hon köpte biljetten för tre månader sedan. Andra gnistrade med ögonen. Jag brukar vara sparsam med överorden, men för mig blev det också en fantastisk kväll, inte minst på grund av Browns karismatiska framförande som matchade stora scenens spektakulära inramning, men också på grund av innehållet i hennes föredrag, där jag framför allt uppskattade hennes sätt att försöka vidga en tämligen fastlåst diskurs i västerlandet.
Bown uppehölll sig vid västvärldens föreställning om sekularismen som värdefri och neutral och därmed universellt tillämpningsbar och monterade ned föreställningarna steg för steg genom att visa att sekularismen som politiskt projekt tvärtom är sprungen ur, och knuten till, en specifik religiös ordning som baseras på protestantismen.
För Brown är föreställningen om tolerans som något neutralt och ”maktfritt” en del av detta självbedrägeri när den praktiseras inom politiken där toleransen snarast, som jag tolkar det, blir ett sätt att hantera och förstärka ojämlikheter och utanförskap genom att upprätthålla en ”abjekt status” hos den som skall tolereras. Tolerans blir på så vis ett substitut för integration och jämlikhet, samtidigt som den framställs av makthavarna som en god, maktbefriad, icke-normativ dygd.
Jag intresserar mig i det här arbetet ganska lite för toleransens politiska dimension, men det slår mig att begreppet tolerans i dag till stor del definieras av de politiska strider som kretsar kring västerlandets förhållande till andra kulturer, där islam (förstås) är den stora motpolen, samtidigt som det verkar lysa med sin frånvaro i samtidens psykologiska, sociala och filosofiska diskurser.
Vill man diskutera begreppet tolerans är det med andra ord svårt att undvika dess politiska användningsområden. Jag undrar om inte Wendy Brown ändå har givit mig ett slags verktyg för att försöka förstå skillnaden mellan tolerans som politik och som psykologi.

I afton tolerans med Wendy Brown på Södra Teatern

Wendy Browns besök i Stockholm och framträdande på Södra Teatern i Tankeverkets regi kunde inte kommit lägligare. Hennes namn började poppa upp lite här och där under mitt arbete med att nagelfara toleransbegreppet, så jag beställde hennes bok Regulating Aversion – Tolerance in the Age of Identity and Empire (Princeton University Press, 2006, isbn 9780691136219) bara för några veckor sedan. Och nu dimper författaren själv ner i Stockholm för att hålla ett föredrag med titeln ”Civilisationens självbedrägerier: Jämlikhet, sekularism, tolerans”. Jag önskar bara att jag hade hunnit läsa boken. Annars vore allt perfekt.

Man behöver bara läsa bokens titel och en del av inledningen så förstår man att Brown är en enveten kritiker av tolerans som ett politiskt begrepp. Jag har nu bara läst brottstycken så jag hoppas bli mer upplyst senare i kväll, men jag måste ändå säga (och utan direkt relation till boken) att det finns en stor skillnad mellan hur vi ser på tolerans som politiskt begrepp och som psykologiskt eller socialt dito. För begreppet har verkligen bitit sig fast i politiken, där det fastnat i det klibbiga nät av hätska strider som handlar om det mångkulturella samhället, elitism och identitetspolitik.
Bortom den krigszonen är vi fortfarande i allmänhet tämligen toleranta mot varandra. Vi försöker med andra ord inte att förbjuda alla som inte tycker som vi (även om vi i bland skulle vilja). Vi behöver toleransen för att hålla ihop samhället, familjen och gruppen. Visst kan man se den påbjudna toleransen som ett uttryck för en ideologi som fungerar som en upprätthållare av normen i det liberala, demokratiska, västerländska samhället. Och visst kan man ha svårt att tolerera det ideologiska ramverket (inbegripen mig själv).
Frågan är bara om man i längden är betjänt av att vara intolerant mot de toleranta? I den frågan öppnar sig porten till toleransens etiska labyrint i all sin komplexitet.
Det ska bli spännande att höra vad Wendy Brown har att säga i frågan i kväll. Vi ses där.

Att begränsas av kravet på tolerans

”Vår era präglas av oförfalskad individualism och ett sökande efter det goda livet som bara begränsas av kravet på tolerans (förenad med en självgod och skrupelfri individualism kan toleransen bara ta sig uttryck i likgiltighet).”

Meningen, som är hämtad från inledningen till Zygmunt Baumans bok ”Postmodern Etik” (1), har hemsökt mig under det senaste halvåret. Jag har inte kommit längre i boken än till andra sidan. Till just den meningen. Där blir det stopp.
Jag hade tänkt att fortsätta min serie postningar om humanism i praktiken med att särskåda begreppet tolerans, och jag kan inte tänka mig ett bättre citat att inleda med. Kanske för att den bättre än någon annan one-liner visar på vårt ”minimalistiska” förhållande till den andre, och det toleransbegrepp som det resulterar i. För Bauman handlar det om en vanligt förekommande syn på den postmodern människan som någon som kastat av sig pliktens och etikens bojor och dumpat dom i historiens sopnedkast.
Vem det är som kräver tolerans, och varför den behövs, framgår inte av citatet. Möjligen menar Bauman att det är vi människor som själva ställer kravet genom att upprätta mer eller mindre formella sociala uppförandekoder eller så syftar han på juridiska institutioner som försöker att reglera toleransen.
Kanske kan man förstå toleransen som något som är nödvändigt för att undvika det ”hobbeska naturtillståndet” – allas krig mot alla. När kravet på tolerans väl undanröjts finns inte längre några formella eller legala hinder för att utrota, förslava, fördriva, plundra eller våldta.
Priset vi betalar för att undvika samhällets sammanbrott, och därmed upprätthålla våra ”goda liv”, är därmed att vi accepterar att leva sida vid sida med människor som vi av någon anledning ogillar. Men vi gör det ytterst motvilligt och med mycket vånda och gnäll. Vi tolererar de andra med skepticism och likgiltighet.
Anders Hansson, som skrivit den utmärkta boken ”En teori om tolerans” (2), menar att likgiltighet inte kan vara grunden för ett försvar för ett tolerant förhållningssätt gentemot andra och deras idéer, även om ”moderat skepticism” kan vara viktig. Han förkastar också alternativet att vara tolerant för egen vinnings skull, och menar att utgångspunkten i stället måste vara att alla individer har rätt till hänsyn till sina intressen och att tolerans är att respektera denna rätt, oavsett vilken åsikt eller uppfattning som individen har.

Om man, som jag, vill argumentera för att en tolerantare värld är möjlig, så verkar det som om det finns all anledning att undersöka det rättsfilosofiska perspektivet.

Noter:
1) Zygmunt Bauman, Postmodern Etik, Daidalos, isbn 917173084-2
2) Anders Hansson, En teori om tolerans, Bokbox, isbn 978-91-86980-38-2

Postat till . Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Teckningen skall föreställa Thomas Hobbes

Hur dra om kringskärningarna?

Den andre är en fascinerande figur där han/hon/den/det dyker upp i filosofin. Denne skall förstås som någon som är fysiskt och psykiskt avskild från mig, ett objekt för subjektet som är jag.
I filosofin hittar man teoribildning om den andre hos t.ex. Jean-Paul Sartre eller Emmanuel Lévinas och det är framför allt den sistnämnde som intresserar mig för tillfället, kanske därför att han tycks utmana idén om subjektets avskiljdhet från objektet som naturtillstånd. Hos Lévinas blir den andre, genom att visa sitt ansikte för mig, och genom utbytande av blickar och tal, en person som gör mig ansvarig. Detta ansvar, som uppkommer som ett slags förmedveten disposition i vår relation till den andre, är moraliskt, och moralen blir hos Lévinas därför ”första filosofi” för att citera Peter Kemp, som skrivit en utmärkt liten introduktion till Lévinas som finns utgiven på svenska. (1
Det hjälper inte hur illa vi tycker om pekpinnar eller andra moraliska instrument som används av andra för att få oss att handla på ett visst sätt. Vi kan inte undfly moralen eftersom den föregår vårt medvetna val i förhållandet till andra.

I den politiska teoribildningen kanske man kan jämställa Lévinas moral med begreppet solidaritet, som ett moraliskt förhållande mellan flera människor som uppstår under vissa förutsättningar och som (nota bene) är utan politisk färg även om den möjligen har en tydligare teoribildning inom vänstern. Vänskapskorruption och svågerpolitik skulle kunna ses som andra uttryck för samma solidaritet.

För att medvetet försöka bryta detta moraliska band mellan människor måste man, precis som Zygmunt Bauman visar, avlägsna den andre långt bort från synfältet. De som planerade för die Endlösung insåg tidigt att det inte gick att mobillisera folket mot Judarna, snarare måste man steg för steg, på ett nästan omärkligt sätt, förflytta dem från andra människors (de ”vanliga” tyskarnas) synfält.(2
I dagens värld hittar vi samma typer av åtskiljande strategier i vår behandling av migranter (eller fångar). Vi skapar våra uppsamlingsläger i fysiskt (och i vissa fall juridiskt) svårtillgänglig terräng. Det Australiensiska Woomera Detention Facility för båtflyktningar är ett av de mer omskrivna exemplen. Guantanamo Bay ett exempel på ett fängelse där man praktiserat både juridisk och geografisk avskiljdhet. När kommuner som Vellinge vägrar att ta emot ens ett litet antal flyktingar innebär det i praktiken samma typ av avskiljande från möjliga möten ansikte mot ansikte. Utan dessa möten kan främlingsfientlighet och mytbildning om de andra cementeras. Utan dem kan intoleransen grassera fritt.
Det som jag intresserar mig för är egentligen det rakt motsatta: hur man kan försöka dra om dessa skiljelinjer och kringskärningar med syfte att på ett naturligt sätt öka toleransen i samhället. Det är också det som mina fortsatta undersökningar kommer att handla om.
1) Emmanuel Lévinas – en introduktion, Peter Kemp, Daidalos 1992, isbn 9186320610
2) Zygmunt Bauman – Auschwitz och det moderna samhället, Daidalos 1994, isbn 9789171730381
Tidigare postningar om den andre:  
I en annan del av universum:
Karl Palmås skriver om Modernautställningen och konstnärlig forskning utifrån ett vetenskapsteoretiskt perspektiv som känns uppfriskande i sin komplexitet.

Att vara med andra (del 2)

I en tidigare postning tog jag upp Zygmunt Baumans försök att förstå förintelsen utifrån en moralisk sociologisk praktik, i boken Förintelsen och det moderna samhället. Bauman menar att Förintelsen gjordes möjlig på grund av modernitetens tro på rationalitet, vilket innebär att den måste räknas till ett av vår civilisations framsteg. Detta omtumlande sätt att se på ett av den moderna mänsklighetens största brott, kräver enligt Bauman, en förnyelse av sociologin, som distanserat sig från moraliska analyser i sin vilja att göra sig av med magiskt och teleologiskt, tänkande.
Baumans uppehåller sig i det arbetet kring formuleringen ”att vara med andra”. ”Den normala sociologiska praktiken tycks inte tilldela detta ”att vara med andra” (det vill säga att vara med andra människor) någon speciell ställning eller betydelse.” Den mänsklige andre, menar Bauman, fungerar normalt i sociologin som något som begränsar en aktörs valfrihet och kontroll. Något som utgör en ”teknologisk utmaning.” Den mänsklige andre erkänns men tillräknas, som Bauman skriver, inte någon subjektivitet.
Hos Jean-Paul Sartre hittar Bauman stöd för en annan utgångspunkt. I dennes ”alter” och ”ego” förvandlas den andre till en medmänniska som undergräver subjektets avskildhet och autonomi. ”I närvaro av alter-ego – det vill säga i världen – är mitt vara för mig också obönhörligen att vara för den andre.” Däremot konstaterar Bauman att moralens ställning i Sartres analys snarast är negativ: ”en gräns snarare än en inspiration.”
Det är framför allt till filosofen Emmanuel Lévinas som Bauman vänder sig för att formulera sitt utkast till en moralisk sociologi (kursiveringarna nedan är Baumans).
”För Lévinas innebär ”vara med andra”, detta den mänskliga existensens mest primära och orubbliga attribut, först och främst ansvarighet: ”…från det ögonblick den andre ser på mig, är jag ansvarig för honom, utan att ens behöva ta det ansvaret. … Framför allt är mitt ansvar ovillkorligt. Det är inte beroende av förhandskunskap om föremålets kvaliteer, det föregår denna kunskap. Det är inte beroende av att en intresserad avsikt riktar sig mot objektet; det föregår denna avsikt…. Enligt Lévinas är det faktiskt så att ansvaret är subjektivitetens väsentliga, primära och fundamentala struktur… Att bli ansvarig är att konstituera mig som subjekt…Eftersom ansvaret är det mänskliga subjektets existentiella modus, är moralen den primära strukturen för det intersubjektiva förhållandet i dess mest ursprungliga form, opåverkat av icke-moraliska faktorer (som egennytta, vinstkalkyler, rationellt sökande efter optimala lösningar eller kapitulation inför tvång)….Moralen är inte en samhällets produkt. Moralen är något som samhället manipulerar – exploaterar, omriktar, sätter ur spel.”
När Bauman definierat ansvaret, och därmed moralen, som en social ”primat” kan han gå vidare och visa hur målinriktat Nazisterna arbetade på att sätta denna grundläggande moral ur spel genom att undertryckande, neutraliserande och distanserande praktiker. Tyskarna mobiliserades inte mot Judarna, de distanserades så mycket, i flera steg, tills dess att Judarnas närvaro inte längre genererade det naturliga, grundläggande moraliska ansvaret hos den övriga befolkningen. Bauman tycks mena att våra, av moderniteten präglade, samhällen, är sårbara för den typen av politiska strategier.
Lévinas och Baumans teorier är förstås högintressanta, och användbara, i en tid som präglas av ökade konfliktytor mellan befolkningsgrupper, när högljudda röster försöker att skilja av och distansera hela befolkningsgrupper, som t.ex. Romer, från sig själva. Det finns med andra ord all anledning att återkomma deras tankegångar.

Foto: Emmanuel Lévinas, foto av Bracha L. Ettinger från Wikimedia Commons, licens: CC-BY-SA 2.5 License

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Att vara med andra

Jag måste tyvärr ge mig in på moralens område i sökandet efter en humanistisk praktik som inleddes i föregående postning. Tyvärr, eftersom det kommer att bli en skumpig resa. Mina kunskaper i moralfilosofi är ytterst begränsade. Men efter att ha läst de avslutande kapitlen i Zygmunt Baumans enastående bok Auschwitz och det moderna samhället så inser jag att det kommer att vara nödvändigt att se på en humanistisk praktik med moraliska glasögon.

Det som är intressant med Baumans teser är att han försöker att förstå hur man kan prata i moraliska termer inom en vetenskaplig kontext och jag kommer i den här postningen att försöka följa hans resonemang. Bauman skriver: ”De flesta sociologiska skildringar klarar sig utan att hänvisa till moralen. I detta avseende följer den sociologiska diskursen samma mönster som vetenskapen i allmänhet, som i sina tidiga år frigjorde sig från religiöst och magiskt tänkande … Vetenskapen är i själva verket ett språkspel med en regel som förbjuder teleologiskt språkbruk (förf. kursivering).”

Vetenskapen får, menar Bauman, inte hänvisa till sådant som högre mening eller vilja. I och med detta får moralen en osäker ställning inom vetenskapen vilket lett till ”ett förnekande av att moralnormer har en självständig existens”, och till att man ser moralen som en produkt av social-kausala samband, d.v.s att en specifik moralisk norm uppstår på grund av en specifik social situation eller behov, och inte tvärtom.

Bauman går vidare genom att hänvisa till Émile Durkheim, som han menar ytterligare förstärker denna syn på moralen, genom att hävda att moralen produceras av samhällets behov, snarare än individens. Durkheim erbjuder, enligt Bauman,däremot inget sätt att utvärdera och jämföra innehållet i specifika moralsystem, det viktiga är att samhället har en moral.

Bauman har förstås en uppgift med sitt resonemang. Hans tes är att Förintelsen gjordes möjlig av en modern rationalitet och att detta är en stor utmaning för vetenskapen, som inte kan förklara den genom att hänvisa till ideologi eller andra avvikelser, eller för den delen undvika att diskutera möjligheten att förintelsen ”vittnar om civilisationens framtsteg”(Richard L Rubenstein citerad av Bauman). På grund av att förövarna kunde beskrivas som ”normalt” moraliska, vill Bauman framhålla individens ”moraliska förmåga” som en motkraft till samhällets socialisationsprocesser. Bauman skriver att: ”Socialisationsprocessen består i att den moraliska förmågan manipuleras – inte i att den produceras” och drar slutsatsen att ”Moraliskt beteende är tänkbart bara i samlevnadens kontext, i att ”vara med andra”; d.v.s i en social kontext, men att den uppträder beror inte på förekomsten av överindividuella instanser för fostran och upprätthållande, det vill säga; en samhällelig kontext.”

Detta ”vara med andra”, med referenser till Levinas och Sartre, är centralt i Baumans rekonstruktion av det moraliska ”problemet” inom sociologin, i ljuset av Förintelsen, och jag kommer att återkomma till det i nästa postning. Den här är redan tillräckligt lång.

Foto: Zygmunt Bauman (från Wikipedia, fotograf Mariusz Kubik ©)

I efterhand
Om Emmanuel Levinas: officiell hemsida, bloggen Who is Emmanuel Levinas?. Levinas och Heidegger (Bo Cavefors blogg).
Organisationen om Zombier och Den Andre

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,