Bomber och tolerans

Helgens bombdåd i centrala Stockholm är förstås en djupt tragisk händelse, och på flera plan. En man tar farväl av sin familj för att spränga sig till döds i ett ganska misslyckat attentat mitt i julrushen. Extremister på alla kanter vädrar morgonluft. Människor skadas, chockas och skräms. Vi har väntat på det här och är förberedda. Ritualer från tidigare bombdåd återupprepas igen. Terrorexperterna får nya uppdrag för att försöka förklara det inträffade. Imamer kallas in för att fördöma. Invandringsmotståndare twittrar ”vad var det vi sa!”
I går fick jag nog av dessa ständiga omtagningar och ritualiserade övningar, kopplade ur svensk mediarapportering av bombdådet och lyssnade i stället på BBC:s intervju med Imam Feisal Abdul Rauf, initativtagare till det interreligiösa Islamiska Centret (ofta felaktig benämnd Moské) i New York, om hans arbete med att överbrygga motsättningar mellan religioner och kulturer. Det var ett välgörande samtal att lyssna till en dag när dystopiska scenarion dominerade tankarna.
Världen har blivit lite mindre. Den komplexa globaliseringen har trängt sig på. Det krig vi för i ett annat land, långt borta, har i och med bomberna på Drottninggatan flyttat hit på allvar. Hur hanterar vi det?
Min värsta farhåga att samhället polariseras ytterligare mellan de som önskar ett tolerantare samhälle, och isolationister och våldsförespråkare. Jag vill tro att toleranta krafter kommer att mobiliseras av händelsen, men det kommer att kräva en hel del arbete, för tolerans är inte lättköpt. Att tolerera andra kräver en uppoffring på kort sikt. Den innebär att man avsäger sig en del av sin makt. Jag är för min del är mer triggad än någonsin att fortsätta det arbetet.
Rekommenderad läsning!
Media
Andra bloggare

En kväll på Zizeks bergochdalbana

Det är på något sätt ofrånkomligt att en återberättelse av en kvälls föreläsning, eller föreställning, av den Slovenske filosofen (ofta benämnd med prefixet pop-) Slavoj Zizek måste handla både om hans minst sagt yviga föreläsningsstil, där skämt och anekdoter från världens alla hörn får stödja resonemang om ideologi, ekonomi och politik, där ständiga utvikningar och inflikningar skapar ett slags vindlande berättelse om vår samtid, kultur, konflikter och ideologier. Eller som presentatören Mattias Gardell uttryckte det innan han lämnade över mikrofonen: ”Spänn fast säkerhetsbältena.” När jag vandrade ut från Södra Teatern tidigare i kväll kändes det mycket riktigt som att ha bilvit utsatt för den mycket trevliga upplevelsen av att ha blivit på samma gång intellektuellt manglad och underhållen. För hur mycket han än ber om ursäkt för sina skämt och sin svada så är han verkligen mycket, mycket underhållande.
Så om vad, frågar ni kanske nu, handlade detta samtal egentligen? Det är inte en helt lätt fråga att besvara, men jag skulle säga att mycket av samtalet rörde sig kring vänsterns roll i en tid av stora sociala förändringar (”intressanta tider”, som Zizek uttryckte det), och om det behöver gå så långt som till social kollaps innan vi agerar, och hur föreställningen att vi lever i en tid utan alternativ påverkar vår förändringsbenägenhet. Det kändes utomordentligt svårt att inte då och då under samtalet dra paralleller till Socialdemokratins pågående konvulsioner.
För övrigt rekommenderas förlaget Tankekrafts seminarieserie under namnet Tankeverket på Södra Teatern varmt.

Fotot togs av undertecknad.

I efterhand:
John Swedenmark på LO-tidningen skriver om föreläsningen och förväntningarna på den.
Radar var också på Zizek-gigget.
Recension av Zizeks senaste bok Först som komedi, sedan som fars i DN

På väg mot ett slags relativ ledighet

Jag vet, det har varit djupt ekande tyst på den här bloggen i några månader, och jag är inte säker på att det kommer att bli mer skrammel och bråk under den närmsta tiden heller. För nu är det dags för några dagars semester i naturskön miljö. Å andra sidan brukar det erbjuda mycket av en av mina favoritsysselsättningar: läsning. Böcker. Tankar. Idéer. Och det brukar i sin tur leda till skrivande, och kanske också en och annan bloggpost.

Med på resan finns följande alster: 1000 Years of Non-Linear History av Manuel de Landa (halvvägs igenom), Europeisk universalism av Immanuel Wallerstein (återläsning), Slum av Mike Davis (halvvägs igenom), Det gobala civilsamhället av Mary Kaldor (återläsning) samt Plikten, profiten och konsten att vara människa av Göran Rosenberg (oläst). Kanske, kanske får jag anledning att återkomma till böckerna inom kort.
För er som undrar vad som hänt sedan den senaste postningen i slutet på April så kan jag bara säga att jag varit inne i en minst sagt intensiv produktionsperiod med flera framträdanden.
I slutet på maj visades en studie till ett nytt verk på utställningen Documentalities, vilket också är namnet på den kurs på Kungl. Konsthögskolan som jag gått sedan 2009. Verket kan ses här.
Och nu senast har jag medverkat i ett projekt med namnet The Knot i Warszawa där jag presenterade projektet Utopist-VM som nu är igång med den tredje versionen (se bilden).
Det här projektet har med andra ord legat en smula på is den senaste tiden, men jag är säker på att jag snart får anledning att återkomma till frågan om makten. Tills dess önskar jag er en fortsatt bra sommar.

Farväl du amputerade!

Egentligen hade jag inte tänkt att den här bloggen skulle bli ett forum för inlägg i kulturpolitiska eller -ekonomiska debatter men det är inte helt lätt att undvika när så mycket händer på området just nu. Det som just nu får mig att knattra igång är det faktum att jag inte kan låta bli att känna sorg i mitt annars ganska härdade hjärta inför det faktum att en god gammal vän är på väg att amputeras och kanske kastas på historiens skräphög. Jag pratar om den brutala sågningen av personalstyrkan på DN kultur som planerar att avskeda nästan hälften av de fasta skribenterna, bland annat Stefan Jonsson och Nina Björk. Det handlar om tidningens överlevnad menar man. Å andra sidan undrar jag om inte DN i så fall får överleva utan mig.

Visst, det är kanske så som vissa menar, att DN kultur har blivit trött och förutsägbar, eller som andra säger att Bonnierkoncernens dominans av mediamarknaden är ett större problem. Men ändå. Jag tillhör dem som läst DN just på grund av kulturdelen. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att denna lilla dagliga kulturskrift i viss grad har påverkat mitt konstnärskap genom att ligga i framkant i debatten (insert flashback: postmodernism-debatten). Nu ser jag framför mig en allt mer krympande och marginaliserad kulturdel, som stoppas undan längst bak i A-delen, som inte längre orkar ligga och gnaga på framkanten på grund av institutionell depression och amputationens fantomsmärtor och som därmed inte längre förmår sprida lycka till frukostkaffet.

När till och med en debattör som Fredrik Segerfeldt uttrycker sin saknad över att inte längre kunna få bli ”förbannad över vad tokvänsterdårarna har hittat på” måste man fråga sig om inte detta är mer än en angelägenhet för de som älskar kultur i alla dess former. DN kultur har ständigt genererat och levererat debatt, ständigt varit i hetluften. Men för mig, med mitt yrke, har dess bevakning av kulturlivet betytt mer än så. Det är därför med sorg jag nu måste konstatera att det är dags att avsluta detta kärleksfulla förhållande. Det gör mig ont. Inte minst om de kvarvarande skribenterna som måste känna sig mycket utsatta för tillfället. Ni har mer än mitt fulla stöd. Jag bugar ödmjukt inför era insatser. Men er ledning måste få veta att den är på väg att göra oförlåtligt misstag och därför måste jag lämna er, om än tillfälligt, och med stor sorg i hjärtat.

Och om någon från DN:s ledning läser det här så måste jag säga till er: ni väljer att amputera den del av tidningen som många älskar. Enligt Croneman har kulturdelen fler läsare än sport- och ekonomisidorna. Ni kanske överlever utan mig, och utan de tusentals andra som läser tidningen för kulturdelens skull. Själv undrar jag om inte amputationen kommer att leda till kallbrand i stället för tvärtom.

Fler artiklar om detta:
Åsa Lindeborg i AB
Johan Croneman i DN

Uppdaterat den 19/3
Motpol (Segerfelt-apologet)

Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Pridefestival med tema makt

Jag noterar bara i förbifarten att temat för nästa Stockholm Pride kommer att vara makt. Jag måste säga att det känns helt naturligt eftersom hbt-rörelsen, jämsides med olika feministiska rörelser, enligt min åsikt varit den grupp i det svenska samhället som tydligast utvecklat debatten om maktens struktur och effekter under de senaste åren, och som varit ytterst framgångsrika i det arbetet.

Syftet med valet av tema är, enligt ett pressmeddelande, ”att belysa så väl positiva som negativa former av maktstrukturer samt visa hur man kan bemöta olika former av maktutövande. Det handlar om att synliggöra diskriminerande strukturer i samhället och samtidigt påpeka att alla människor har makt att göra en skillnad.”

Synd dock att inte ordförande för Stockholm Pride, Claes Nyberg, vill ge sig in på en lite djupare diskussion om vad man menar med temat.

– Makt kan betyda så många olika saker för olika människor, individer och grupper. Därför gör inte vi bedömningen vilken typ av makt man refererar till när man hör årets tema.

andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Böcker (ännu fler böcker) och kön

Det slår aldrig fel: så fort jag börjar blogga så väcks mitt bokmissbruk till liv, d.v.s. jag börjar köpa in böcker i tid och otid. Vissa förblir olästa medan andra förändrar min syn på världen. Bokmissbruket är i sin tur kopplad till en kunskapsfetisschism som kanske har att göra med min brokiga bakgrund att göra. Så vad riskerar att hamna i de digitala shoppingvagnarna härnäst? Säkerligen Manuel de Landas Age of Intelligent Machines, som Jimmy Sand tipsade mig om. Förmodligen också Om moralens härstamning av Herr Nietzsche på inrådan av J. Mikael Olsson. På önskelistan står också Hollow Land: Israel’s Architecture of Occupation av Eyal Weizman, efter många tips från olika kursare. Påbörjade böcker som måste avslutas är t.ex. Nietzsches ”Viljan till makt”, och Foucaults ”Sexualitetens historia del 2”. Den sistnämnda köpte jag för femton år sen i New York och jag har fortfarande inte tagit mig an den. Det är snudd på skamligt. Speciellt med tanke på det här projektet.

Vad mer? Jo, jag finns ju på Twitter numera där jag kommer att kuttra vidare om det här projektet men mest annars om politik och samhälle eftersom mina konstnärskolleger tycks lysa med sin frånvaro i kvitterlandet. Jag har nu också lagt till Veronica Svärds blogg Intersektionen i min rulle och vill tipsa om postningen Att bryta särskiljandets makthierarkier. Inte nog med detta. Via Veronika hittar jag Elin Grelson som fick mig att rodna av följande passus:

Jag fyller i ett formulär via Internet. Vid frågan om kön stannar jag till. Man eller kvinna? Jag lämnar den blank och försöker gå vidare till nästa sida. Markören står still. Rödmarkerat felmeddelande: Var god uppge kön.

I hela mitt liv, från första andetaget, har mitt kön varit specificerat och befäst. Varje dag förväntas jag bekräfta det. Både genom bokstavliga handlingar, såsom att svara ”man” eller ”kvinna” i allt ifrån kundundersökningar, formulär, beställningar och presentationer. Dessutom genom medvetna handlingar, såsom könsmarkerande kläder och smink. Mest av allt i omedvetna handlingar, där jag bekräftar min könstillhörighet som kvinna.

Var god uppge kön. Jag lyder.

Jag driver ju, som ni vet, en egen enkät där frågan om kön ställs och ja, jag har bara alternativen man resp. kvinna. Och ja, man har påpekat för mig att det kan finnas fler alternativ. Och jag har ändå valt att behålla den binära uppfattningen om kön, som fysik och inte som social konstruktion. Måste jag ändra detta? Möjligen. Jag skall i alla fall överväga det.

Andra bloggares om , , , , , , , , ,

Idéer för förändring

Jag har börjat blogga som redaktör för Ideas for Change, en ny webbtjänst som drivs av utvecklarna bakom videotjänsten Dabber. Jag kommer att då och då skriva artiklar om demokrati, samhälle och fredsfrågor och där jag tar upp aktuella innovationer och kulturkritiska perspektiv. Först ut är en artikel om synen på det nödvändiga som utopins motor utifrån en kort video postad till Vimeo av Ryan McLean från en föreläsning av filosofen Slavoj Žižek på University of Buenos Aires som ni också kan se nedan.

Zizek On Utopia from Ryan MacLean on Vimeo.

Uppdatering: klippet är från filmen ”Zizek!” (2005)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Inspirationskällor: "People in Power"

Jag har arbetat länge med begreppet makt. Det insåg jag härom veckan när jag ur mitt arkiv drog fram en intervju med de båda konstnärskollegorna Annika Drougge och Johan Malmström som jag gjorde 2001, en intervju som till viss del handlar om maktbegreppet och hur man kan använda konsten för att synliggöra maktstrukturer. Annika och Johan hade under några år ett ytterst dynamiskt samarbete som resulterade i en rad konstnärliga experiment som bland annat involverar begrepp som demokrati, deltagande och makt. Det verk som intervjun tar avstamp i från, ”People in Power” (och många andra av deras ”verk”) har varit en stor inspirationskälla för mig i mitt eget arbete. I ”People in Power” använde sig de båda av en lista över adresserna till världens alla statschefer. Och adresserna tryckte de på t-tröjor och flygblad som sedan användes på en rad olika sätt i evenemang, aktioner och utställningar. Som jag ser det var användandet av adresserna en påminnelse om att möjligheten att kommunicera med maktens företrädare. En påminnelse om att demokrati kräver deltagande.

Intervjun med Drougge och Malmström finns nu publicerad på docs.jonbrunberg.com där jag försöker samla en del av de texter jag skrivit i min roll som konstnär.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

En kväll på Publicistklubben

Det är inte ofta jag får anledning att besöka Publicistklubben, så när nu tillfället erbjöds var jag inte sen att haka på. Kvällens huvudnummer var en paneldebatt som verkade som upplagd för en explosiv diskussion. Visserligen tycktes temat på ytan vara frågan om kultursidesjournalistikens betydelse för pressens analys av samtidens idéer, men farhågan att anledningen till debatten – Donald Boströms uppmärksammade artikel om organstöld i Aftonbladet – skulle ta över visade sig omgående berättigad och det dröjde förstås inte länge förrän debattörerna hamnade i den diskussion om antisemitism som alltid tycks följa samma uttjatade dramaturgi.

När det gällde kultursidornas roll i dagstidningarna tycktes däremot de flesta deltagarna vara ense: kultursidorna skall vara en plats för en mer djuplodande idé- och samhällsdebatt. Jan Gillou var den som kanske var mest välformulerad i detta ämne: kultursides-journalister får ha fel och deras artiklar behöver inte alltid genomgå samma rigorösa faktagranskning som annat nyhetsmaterial. Om de inspirerar andra journalister att gräva vidare så är det bra kulturjournalistik. Men förutom dessa, och några andra, glimtar av välformulerad insiktsfullhet så stoppade debatten för det mesta vid väl inpissade revirgränser mellan de olika tidiningarnas redaktörer och skribenter som ömsom kastade paj och ömsom dunkade rygg. Rent absurd i sin sandlåderetorik blev en lång ordväxling mellan Maciej Zaremba och Åsa Linderborg om den förres trovärdighet.

Kanske levererade ändå Arne Ruth, DN:s gamle chefredaktör den mest intressanta analysen av samtidens kulturjournalistik när han hävdade att han i dag ser allt mindre av idé- och samhällsdebatt på kultursidorna. Och Rakel Chukri från Sydsvenska Dagbladet gav ett rakt (om än deprimerande) svar på frågan varför: det kostar för mycket att ha en kulturjournalist anställd i tre månader för att skriva en serie på fyra artiklar.

Om man vill ha en mer fullödig genomgång av hur idé- och samhällsdebatt förts på kultursidorna kontra ledarsidorna så rekommenderas i stället en läsning av Timbrorapporten ”Var förs samhällsdebatten?” av Johan Wennström som är en historisk genomgång av kultur- och ledarsidor.

Publicistklubbens debatt finns som en webcast nedan och på deras hemsida.

Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,