Johan Galtungs ”Transcend & Transform”

TandT cover 1000 copyUnder sommaren har jag umgåtts med och grävt djupare i Johan Galtungs bok ”Transcend & Transform – an introduction to conflict work”. För er som inte känner Galtung så är det knappast en överdrift att påstå att han en gigant inom den akademiska disciplin som kallas för ”freds- och konfliktstudier” men han är också en erfaren fredsarbetare, rådgivare och förhandlare.

Transcend & Transform fokuserar på praktiskt konfliktarbete. Den innehåller beskrivningar av 40 konfliktsituationer och förslag på angreppssätt för finna hållbara och långsiktiga lösningar på dem. Boken inleds på mikronivå med några tämligen vardagliga mellan-mänskliga scenarier, fortsätter med konflikter inom samhällen och mellan stater, för att till sist landa i globala megakonflikter mellan ideologier och system. Trots att skillnaden när det gäller skala och konsekvenser är dramatiskt mellan de olika nivåerna så utgår i princip alla exemplen från en enkel teoretisk modell: ett koordinatsystem som definierar fem möjliga utfall, eller positioner, i en situation där man kan identifiera två målbilder som står i strid med varandra. För att kunna hänga med i bokens alla svängar tills dess att koordinatsystemets olika positioner satt sig i bakhuvudet rekommenderas en fusklapp som den nedan.

galtung cheatsheet-crop copy

I boken återkommer samma metod för att närma sig konflikterna i exemplen:

Först definieras de extrema positionerna (1) och (2) som innebär att två mål (eller utfall) helt utesluter varandra. Till exempel: A får allt och B ingenting (2) eller tvärtom (1). Den ene vinner och den andre förlorar. Men konflikten är inte löst och riskerar snarare att fördjupas och förvärras.

Sedan analyseras de andra positionerna. I position (3) drar sig båda parter tillbaka från samtalet. En eventuell lösning skjuts på framtiden. Inget har egentligen åstadkommits. Position (4) innebär en kompromiss där varje part får hälften av det man önskat. Ingen är egentligen helt nöjd och konflikten kvarstår i grunden.

Position (5) är Galtungs triumfkort: ett utfall som ger båda parter det de vill ha, vilket enligt honom är den bästa möjligheten att säkra en varaktig fred. För att nå dit behöver man överskrida konflikten (transcendens) och för att uppnå det måste konflikten troligen transformeras. Att transformera och överskrida konflikter är att skapa en ny verklighet, nya förutsättningar, och då behövs kreativitet. Men inte för mycket kreativitet!

Författaren är realist (om än en utopistisk sådan). Han påstår inte att modellen är en trollformel, tvärtom: han är tydlig med att koordinatsystemet inte kan appliceras på komplicerade konflikter, och att transcendens och transformation kräver både tid, envishet, vilja och öppenhet. Det finns situationer där en kompromiss eller tillbakadragande är det enda alternativet. Det finns ”djupa” strukturer, beteenden och kulturer som kan ställa upp otaliga hinder. Och inte minst: för att en konfliktarbetare skall kunna nå framgång krävs både erfarenhet, engagemang och sociala färdigheter. Koordinatsystemet är ett hjälpmedel, inte ett botemedel.

Boken utmanar föreställningen om att en fredsprocess i första hand handlar om en förhandling vars mål är en kompromiss. För Galtung är en kompromiss bara det näst bästa alternativet och ett halvfärdigt arbete! Den transcendenta positionen, menar han, kräver dialog snarare än förhandling. Dialogen utformas så att nya frågor uppstår och nya målsättningar framträder så att konflikten kan transformeras. Med hjälp av kreativitet, erfarenhet, sociala färdigheter och kunskap (inte minst om konfliktens och aktörernas ”djupa” struktur, beteende och kultur) kan dialogen hjälpa konfliktarbetaren att hitta förslag till nya, men ändå rimliga målsättningar och lösningar som kan bidra till fred, även på lång sikt.

Transcend & Transform är rik på aha-upplevelser. Inte minst när polletten dunsar dånande ned i backen vad gäller den ”femte dimensionen”. Fler än aspirerande ”konfliktarbetare” borde kunna läsa den. Exemplen spänner över en lång rad områden varav de flesta inte alls handlar om väpnade konflikter: även arbetsmarknad, otrohet, globalisering, val av flygplansstolar och försvarsalternativ m.m. avhandlas. Visst finns det saker att kritisera: här och där skymtar en mossig kvinnosyn fram; författaren slår ibland knut på sig själv i sina försök att vara lättläst; exemplen är lite väl många. De som hyllar kampen, starka män, hårda tag eller krig lär finna boken svårsmält. De som gillar liberala vänsterpositioner, feministisk utrikespolitik och fred med fredliga medel (titeln på en annan Galtung-bok) lär inte bli besvikna. Att Galtungs rykte fick sig en knäck 2012 tar visserligen en del glans av hans gloria, men sätter inga större käppar i hjulet för läsningen.

*

Om boken och mer läsning
Johan Galtung, Transcend and Transform, Puto Press 2004. Boken på adlibris
Transcend.org – institut skapat av Galtung

Konst och konflikthantering

_1030275_s8

I Sven Westerlunds utställning Drina Valley Prospects, som visades på CFF i Stockholm för någon månad sedan, ruvar de magnifika landskapsbilderna i sina ljuslådor på fasansfulla berättelser om massmord och krigsförbrytelser. Den vackra, gröna dalen med sina massgravar. Flodkröken med sina döda och lemlästade kroppar. Tidens gång, skillnaden mellan då och nu, krig och fred, manifesterad i kontrasten mellan de förföriskt vackra fotografierna och det dokumentära videomaterial som loopas på små digitala fotoramar; kroppar som dras upp ur den strida strömmen. Här finns bilder som dokumenterar såren efter Bosnien-kriget för drygt ett decennium sedan och det svåra arbetet med att läka dem. Det är en utställning som jag har svårt att värja mig ifrån.

Jag ser utställningen under en programkväll med titeln ”Att berätta för att leva – om gestaltandets roll i försoningsprocesser”. Sven Westerlunds medarbetare Vildana Aganovic kämpar med sin berättelse om familjens flykt under kriget. Då och då måste hon pausa i berättandet som för att hålla sig samman. Rummet, åhörarna, bilderna håller andan i ett förtätat närvarande. Avståndet mellan nu och då krymper.

Johanna Selimovic Mannergren, forskare på Utrikespolitiska Institutet, hade innan dess föredömligt pedagogiskt berättat om komponenterna i freds- och försoningsprocesser efter väpnade konflikter och poängterat att dessa processer inte bara äger rum på juridiska och politiska ”platser” (i kommissioner, rapporter och tribunaler) utan också genom kulturen, t.ex. i skapandet av minnesmärken och i (populär)kulturen – och då ofta i informella processer och rum. Mannergren återkom till att ”tystnaden måste brytas” – att man pratar om det som hänt. Det kräver mod, en insikt om att sanningen är selektiv och en förståelse för vem som har makt att formulera berättelserna. Konsten, menade hon, kan hjälpa till att bryta tystnaden – och tog som exempel hur filmare i Bosnien tagit sig an kontroversiella berättelser och komplexa frågeställningar i kölvattnet efter kriget.


Ett utdrag ur kortfilmen Baggage av Danis Tanovic

I efterhand hade jag velat fråga hur hon ser på konstens roll i försoningsprocessernas ”formella” rum, som en naturlig del av det juridiska och politiska arbetet, för även mina exempel på sådana konstnärliga arbeten är få, med undantag från monument och minnesmärken, så är det fullt rimligt att föreställa sig en plats för konsten i sådana sammanhang. Folke Bernadotteakademin är ett exempel på en institution som har involverat kulturskapare i sitt arbete med freds- och försoningsprocesser *.

Därav skall man självfallet inte dra slutsatsen att de informella sammanhangen, scenerna och rummen bör underskattas, tvärtom: i en del fall kanske det till och med är just där som frön till fred och försoning har som störst möjlighet att gro.

 

* se t.ex. samtalsserien Konflikt och Kultur som jag medverkade i 2010

In med pacifisterna!

fi-peace peace2

Röstsedeln är kastad. Den blev, efter moget övervägande, och genomgångar av partiprogram, klart och tydligt rosa. Möjligen blev jag själv förvånad över denna tydlighet. Jag har visserligen tyckt att Feministiskt Initiativ är ett högintressant parti ända sedan det äntrade den politiska scenen, men ändå tvekat att ge dem min röst tidigare.

Det finns förstås mer än en anledning till att rösten nu gick i rosa, men jag vill här lyfta en fråga som kanske tenderar att hamna lite i skymundan i den allmänna politiska debatten: en röst på F! är inte bara en röst för feminismen, utan också, som jag ser det, en röst för pacifismen. Och eftersom jag bestämt mig att ”fredspolitik” kommer att spela en viktig roll i mitt val av partifärg detta supervalår så kom detta att bli ett tungt vägande skäl.

Det är sant att F! själva inte använder ordet pacifism i sitt partiprogram (1). Däremot skriver de att de har en antimilitaristisk hållning. F! ser den rådande försvarspolitiken som en del av en patriarkal maktordning, och betonar vikten av att bryta patriarkala normer som bygger på dominans och våld.

För mig är det inte svårt att finna korn av pacifism i partiprogrammets försvars- och säkerhetspolitik. F! Skriver på sin hemsida att de:

”.. ska verka för en utveckling av global mänsklig säkerhet, bort från föreställningar om militär säkerhet. Det förutsätter stopp för militär upprustning, ett aktivt nedrustningsarbete, stopp för vapenexport samt omställning av krigsmaterielproduktion till civil produktion”.

Och att de

” … strävar efter att ”demontera hela den traditionella säkerhetspolitiken och istället fokusera på begrepp som exempelvis hållbar fred, kroppslig integritet, frihet att agera samt kvinnors, mäns och transpersoners rätt och frihet att vara autonoma individer i livets alla faser och rum”.

I partiprogrammet tar F! till exempel upp vikten av fredsbyggande och förebyggande av konflikter. De vill också att vapenexporten skall upphöra och att vapenindustrin skall ställa om till civil produktion. Det är med andra ord en tämligen radikal försvars- och säkerhetspolitik som väl egentligen saknar motstycke i svensk partipolitik. Visserligen har Miljöpartiet (haft) liknande målsättningar (2), som de smärtsamt fått justera i takt med att inflytandet i politiken ökat (se t.ex. försvarsuppgörelsen 2004).

Jag är inte så naiv att jag tror att antimilitarism kommer att bli en viktig valfråga eller att ett parti som vill ha inflytande kan driva frågan om en demontering av en traditionell säkerhetspolitik. Inte heller tror jag att F! kommer att prioritera frågan om man kommer in i EU-parlamentet (jag skulle förstås älska att ha fel). Jag är inte ens säker på att initiativ till riktigt omvälvande förändringarna i nedrustnings- och försvarspolitiken i en fredligare riktning kommer att komma från parlament eller regeringar.

Men jag ser det ändå som positivt om (ytterligare) ett parti med en ”antimilitaristisk hållning” skulle få större inflytande, både i EU och på nationell nivå. Om inte annat för att det gör det tydligt att en stor del av valmanskåren inte accepterar den rådande försvarspolitiska ordningen (3).

*

Bilder (båda av undertecknad) från ovan: Grafik med CND:s peace-symbol och ett plakat från F!:s första maj-tåg i år.

Noter: 1) Twittrande mellan mig och Veronica Svärd med anledning av det här blogginlägget

twitter fi

2. Se: http://www.mp.se/politik/fred-och-forsvar. MP:s förslag till en civil EU-Fredskår är också mycket intressant: http://www.mp.se/sites/default/files/pm_fredskar_140110.pdf

3. 1989 fick ett förslag att lägga ned försvaret stöd från mer än en tredjedel av den Schweiziska befolkningen i en folkomröstning. Se: Group for a Switzerland without Army (GsoA) http://gsoa.ch/english/

Hannah Arendts ”On violence” (1)

Hannah Arendt, drawing by Jon BrunbergTrots att Hannah Arendts skrift ”On violence” (Om våld på Svenska) från 1970 relaterar till specifika historiska skeenden (framför allt studentrevolterna i slutet på 60-talet) och det kalla krigets överhängande hot om kärnvapenkrig, så är det frestande att försöka sätta hennes teser i en samtida Europeisk kontext där frågan om våldet tycks aktuellare än på länge, både på mellanstatlig och lokal nivå.

Det som gör att jag tycker att Arendts bok så intressant är hennes ambition att sätta våldet i centrum för sin undersökning snarare än att ge det en marginell betydelse som ett medel för, eller en funktion av, politisk eller ekonomisk utveckling – som hos Clausewitz (”krig är blott en fortsättning på politiken fast med andra medel”) och Engels (”våldet är en accelerator för ekonomisk utveckling”). Hon hävdar att sådana kopplingar mellan krig och politik, eller våld och ekonomi inte längre är giltiga, och att teser som ”möjligheten att föra krig har blivit den primära strukturerande kraften i samhället” och att ”krig är den primära sociala ordningen” är mer relevanta än Clausewitz och Engels uppfattningar. Andra världskriget avlöstes inte av fred utan av ett permanent kallt krig och ”militärindustriella komplex”, kärnvapenhotet ställde tidigare ordningar på huvudet, naturvetenskapens utveckling blev ett hot mot mänskligheten. För att använda den ryske kärnfysikern Andrei Sakharovs ord (som Arendt citerar): ”Termonukleärt krig kan inte förstås som en fortsättning av politiken med andra medel – utan som ett medel för universellt självmord”. Kriget blev kort sagt oanvändbart som medel för politiken.

Vi må leva i en annan era i dag, bortom det kalla kriget. Men har vi verkligen lämnat föreställningen om det eviga kriget bakom oss? Även om Sovjetunionens dödsryckningar ledde till en rad mindre krig så fanns ändå förhoppningen om en mindre konfliktfylld värld där i gruset av Berlinmuren. Det varade inte länge. När tvillingtornen attackerades och raserades föreföll det som om starka krafter agerade för att skapa ett sådant permanent konflikttillstånd igen. Men det mötte kraftigt folkligt motstånd på hemmafronten och ett militärt motstånd på bortaplan som inte på något sätt kunde mäta sig med det kalla krigets monstruösa, episka dimension. Efter snart femton år av krig i Mellanöstern vet vi knappt ens vem kontrahenterna är längre, om vi ens bryr oss om det.

Vi må leva i en relativt fredlig era. Ändå förefaller det mig som om vi fortfarande är fast i de konfliktlösningar som det kalla kriget påbjöd. Trots att vi i Sverige i många fall förordar diplomatiska lösningar snarare än militära så lägger vi bara en bråkdel av resurser på att utveckla och arbeta med fredsskapande- och konfliktförebyggande åtgärder i jämförelse med vad som läggs på det militära försvaret. ”The world is over-armed and peace is under-funded”, som FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson så träffande formulerat det. Eller för att travestera Marget Tatcher: ”Det finns inga alternativ (till militära lösningar)”. Eller?

Det här är den första i en serie om tre bloggningar om Hannah Arendts ”On violence”:
Del II: http://blog.maktverktyg.com/2014/05/hannah-arendt-om-valdet-ii.html
Del III: http://blog.maktverktyg.com/2014/09/hannah-arendt-om-valdet-3.html

Nyårslöfte 2012: världsfred

Jag vet, att försöka skapa fred i hela världen under ett år är ett ganska uselt nyårslöfte. Inte nog med att det är svårt i praktiken (och speciellt för en ensam konstnär med begränsade resurser), frågan är också om det ens är önskvärt i en värld där människors säkerhet helt uppenbart behöver försvaras mot diktatorer, frifräsande säkerhetstjänster och narkostaters vilt skjutande vapenmän. Trots dessa invändningar kan jag inte tycka annat än att världsfreden borde få något slags upprättelse efter alla dessa århundraden av ritualiserat dödande i maktens och folkens namn. Och kanske är tiden mogen i och med att antalet väpnade konflikter minskar i världen och att de blir mindre dödliga?
Trots mina låga förväntningar på att faktiskt kunna åstadkomma världsfred under detta år så tänkte jag ändå sätta igång och titta på om det finns människor och organisationer som faktiskt tar ordet världsfred i sin mun, vad de säger och skriver och vilka förslag de har att komma med. Men framför allt vad de gör för något för att förverkliga den drömmen. Ni kan förstås följa efterforskningarna här på bloggen.
Jag har förstås tjuvstartat arbetet redan. Det här är liksom inte en nyck framkallad av rikliga mängder nyårsskumpa utan ett arbete som jag övervägt att ta mig an under en längre tid. Redan under tiden med SOC (konstnärsgruppen) föreslog jag att vi skulle skapa fred mellan Israeler och Palestinier. Jag har deltagit i dialogmöten om kulturens roll i konflikthantering och börjat införskaffa litteratur på temat, gjort ett förslag till ett globalt krigsminnesmärke och är numera också stolt medlem i Svenska Freds. Så incitamenten och indikationerna finns där redan.
Jag har än så länge inte en susning om hur jag ska påbörja jobbet, men jag antar att det löser sig när jag börjar att nysta i saker och ting. En sak är i alla fall klar och det är att ni kommer att kunna följa arbetet här på bloggen.
God fortsättning!
Andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En onsdag på Utrikespolitiska institutet

Karin Stenström (m), Kent Härstedt (s), Nathalie Besèr (ui), Johanne Hildebrandt (journalist), Björn Holmgren (Swedepeace)

Karin Stenström (m), Kent Härstedt (s), Nathalie Besèr (ui)

Jag har tidigare skrivit om militärism som ideologi och om hur politiker och media i Europa och USA verkar vara vara oförmögna att se alternativ till militära lösningar när det gäller att hantera konflikter.
I Libyen-krisen följer media den svenska militära insatsen som vore det ett idrottsevenemang vi bevittnade (DN, Ny teknik), men tenderar att som i fallet med Afghanistan att helt glömma bort de insatser som görs av svenska hjälporganisationer, t.ex. Svenska afghanistankommitten, utan något som helst stöd från ISAF-styrkorna. Alltför få svenska politiker tycks vara intresserade av att på allvar, och i praktiken, vilja arbeta för fredliga lösningar på omvärldens konflikter genom att agera part i fredsförhandlingar.
Jag fick den här bilden bekräftad efter att ha varit på ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet(UI) i onsdags. Seminariet, som var ett samarbete mellan UI och Svenska Freds och Skiljedomsföreningen (SFSF), försökte ringa in vilka möjligheter som finns att ingripa i konflkter på ett tidigt stadium (”early warning”) innan de eskalerar, och se vilka väpnade konflikter som skulle kunna blossa upp i världen under 2012, detta med anledning av att SFSF precis givit ut en rapport om detta kallad Utblick 2012. I panelen satt politiker, forskare, journalister och företrädare för fredsorganisationer, samt SFSF ordförande Christoffer Burnett-Cargill och UI:s rådgivare Nathalie Besèr, som modererade samtalet.
S-riksdagsmannen Kent Härstedt uttryckte en frustration över att så lite händer på den här fronten i regering och riksdag. Han berättade t.ex. att Sverige under den senaste tioårsperioden flera gånger blivit tillfrågad om att medla i pågående konflikter (Filippinerna, Södra Thailand och Sri Lanka togs som exempel) men att man alltid tackat nej. Någon påpekade att i fallet med Södra Thailand bodde till och med ledarskapet för den gerilla som var en av de stridande parterna i Göteborg vilket borde ha underlättat samtalen. Men icke, parterna fick nobben. Härstedt menade att han inte kunde se någonstans i världen där sverige var aktivt på det här området i dag och att ointresset finns både hos allianspartierna och i oppositionen.
Svenska freds ordförande Christoffer Burnett-Cargill, i sin tur, menade att det är anmärkningsvärt att svenska politiska institutioner i dag inte har en tydlig handlingsplan för hantering av konflikter på fredlig väg.
Det saknas däremot inte kunskap om hur man kan få indikationer på att en konflikt är på väg att eskalera och flera i panelen tog upp det nationsöverskridande samarbetet FAST (som lades ned 2008) där forskare och akademiker från 25 olika länder tillsammans samlade in och analyserade data som kunde skräddarsys för olika aktörer, t.ex. stater.
Å andra sidan, pekade någon ut, finns konflikthantering inbyggd i vissa biståndsprojekt, som en förutsättning för att kunna genomföra dem.
På det akademiska området, när det kommer till datainsamling och analys av konflikter och vapenhandel ligger Sverige fortfarande långt framme med världsledande institutioner som SIPRI och den forskning som bedrivs vid Uppsala universitet, och det finns personer i Sverige, som Peter Wallensteen, som har stor erfarenhet och kunskap om medlingssituationer, men inom politiken verkar man i de flesta läger helt ignorera de rop på hjälp som kommer från omvärlden och den kompetens som finns inom landet. Vi bryr oss inte ens längre om att bidra med trupp till FN:s fredsbevarande operationer (bara 21 av 84.000 FN-personal i detta avseende är svenskar enl. Aron Modig (kdu)).
Detta ointresse skickar signaler till omvärlden är att vi har accepterat de doktriner som förespråkar militär (”humanitär”) intervention och regimskifte med våld och att vi inte (längre) är intresserade av några andra alternativ att lösa konflikter på i vår omvärld. I mina ögon är det en sorglig utveckling att vi skyndar att mobilisera när NATO skramlar med vapnen men förhåller oss kallsinniga till länder och parter som faktiskt vill ha fred med varandra.
Hur kunde det bli så? Kanske har det att göra med polariseringen i västvärlden efter den 11 september att göra (”Den som inte är med oss är emot oss”), men inte ens det är en bra förklaring till att Sverige konsekvent tackar nej till att ta medlingsuppdrag och i stället bollar dessa vidare till Finland och Norge. Kanske är det en ekonomisk fråga som styrs av kärleken till marknaden mer än något annat – en känsla av att delta i militära operationer ledda av NATO är en bättre affär (vi får exportera mer vapen och använda de vi redan har) och därmed mycket sexigare än att avsätta en liten summa pengar för att sätta ett litet team på att skapa fred i en avlägsen region trots att de ekonomiska vinsterna troligen i längden blir större.

mer läsning:
Om seminariet på Swedepeace hemsida

Grattis till Sirleaf, Gbowee och Karman för fredspriset!

Precis som många andra har jag ofta varit väldigt kritisk till den norska Fredspriskommitténs val av fredspristagare, som tycks ha velat ge priset åt alla utom de som rent konkret arbetat med fredsfrågor. I år kan jag bara buga och bocka inför deras beslut att tilldela Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee and Tawakkul Karman fredspriset. Denna gång har man delat ut priset till personer som arbetat med fredsarbete på ett väldigt konkret sätt. Jag hyllar särskilt valet av Sirleaf och Gbowee som båda har spelat viktiga roller för fredsprocessen i Liberia – Sirleaf som den president som lyckats hantera den mycket känsliga återuppbyggnaden av ett land som slitits itu av strider och Gbowee som en av förgrundgestalterna i de liberianska kvinnornas kamp för fred i Liberia genom olika nätverk. Det var inte ett år för tidigt!

Foto: Still från filmen Pray the Devil Back to Hell, ”Liberian women demonstrate at the American Embassy in Monrovia at the height of the the civil war in July 2003”. Foto: Pewee Flomoku

Mer läsning:
Två kritiska artiklar jag skrivit tidigare:
Mer om kvinnors fredskamp i Liberia

När militärismen faller

Det har inte blivit mycket bloggat om makt på den senaste tiden, vilket jag sannerligen ber om ursäkt för. Det har å andra sidan (vilket inte är till min fördel) inte saknats anledningar. Utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern har varit revolutionerande på många plan, samtidigt som det på ett mycket påtagligt sätt knyter an till mina tidigare postningar om militärismen som statsbärande ideologi. Både Mubaraks Egypten och Ghaddafis Libyen är utmärkta exempel på regimer där militären haft makten på ett sådant sätt att man kunnat inkorporera normalt civila samhällsfunktioner i den militära hierarkin. I Egypten har militären t.ex. bedrivit kommersiell produktion av dagligvaror, i Libyen har militärismen maskerats av en bisarr form av organisk skendemokrati. Både Mubarak och Ghadaffi är forna officerare som i sin tur sett till att bygga sin makt på militära strukturer under stabilitetens täckmantel.
De folkliga mass-protester som nu lyckats skaka dessa gamla våldsinfekterade, auktoritära regimer har å andra sidan varit oerhört effektiva, trots det motstånd man mött i Syrien, Bahrain, Libyen och Yemen. De bekräftar min föreställning om att det i många fall räcker att få ut tillräckligt mycket folk på gatorna under tillräckligt lång tid för att vilken regim som helst skall kunna falla. Det är nu ingen ny kunskap. Redan Niccolo Machiavelli varnade i klassikern ”Fursten” för att ett ”bondeuppror” snabbt kunde beröva vilken ovaksam och orättfärdig furste som helst makten.
Jag har under den här tiden återvänt till mitt nu tre år gamla verk ”19 years”, som visar hur sådana folkliga massprotester som vi sett den senaste tiden sprider sig över världen, med utgångspunkt från 1989 – det år då Berlinmuren föll och protesterna på Himmelska Fridens torg slogs ned, och beslutat att uppdatera det med allt som hänt i världen sedan 2007. Tills det hästjobbet blir klart har jag konverterat animationen till video och lagt upp den på Vimeo. Och här.

Om militärismen som politisk ideologi

Tank recovering

Skall jag rekommendera en bloggpost i dag så får det bli Birger Schlaugs ”Tio punkter att fundera kring”. Schlaug frågar sig hur det kan komma sig hur Svenska Afghanistan-kommittén (SAK) kan driva skolor för 10.000 flickor i en taliban-styrd provins som Wardak utan att de bränns ned, och varför rapporteringen från konflikten i Afghanistan förefaller så skev, uifrån en alldeles utmärkt artikel av Jan Blomgren i SvD.

För bortsett från denna utmärkt belysande artikel så fortsätter debatten om Sveriges insats i Afghanistan att köra på som en rostig stridsvagn i samma gamla spår, kring frågan om vi skall fortsätta vårt militära engagemang eller inte och vad det betyder för Afghanerna?
Jag har själv tidigare varit inne på att frågan är felformulerad enligt ett Tatcherskt ”det-finns-inga alternativ”-syndrom. Det finns massvis med alternativ, vilket artikeln om SAK:s arbete också visar. Så varför lyfter man inte fram dem i en förutsättningslös diskussion om vad vi kan och bör göra i detta land långt borta? Jag har i tidigare artiklar varit inne på att militära lösningar på internationella problem får ett slags prioriterad uppmärksamhet i dagens politiska klimat i väst. Jag tycker mig se att så är fallet också i frågan om Afghanistan.
Där har man sedan länge skapat en en arena för väpnade konflikter som kan suga åt sig våldsbenägna element från hela världen i ett segdraget krig som ingen kan vinna, på ett sätt som påminner om de organiserade, ritualiserade slagsmål som genomförts av fotbollshuliganer och slagskämpar de senaste tio åren, men på en global nivå och med långt mer katastrofala följder.
Fokuset bland dessa grupper, NATO-trupper såväl som inhemska krigsherrar och utländska ”illegala” kombattanter är konfliktens episka dimension. I den dimensionen finns inte något mentalt utrymme för några andra berättelser än den väpnade konfliktens, som alltid får prioritet på bekostnad av alternativen. I den berättelsen återupprepas på båda sidor argumentet att vi måste få säkerhet först innan vi kan bygga upp civilsamhället. Det är också allt som oftast den version som vi får oss till livs genom nyhetsrapporteringen.
Bortom denna mentala konfliktzon finns det förstås en uppsjö av möjligheter att bedriva en annan typ av verksamhet än den rent militära i Afghanistan, och om nu SAK är så effektiva så frågar jag mig varför man inte gör det, och varför man inte hör talas mer om det som faktiskt görs.
Jag vill påstå att anledningen till denna, som så ofta, är driven av ekonomiska och ideologiska intressen. Man tycks anse att det inte finns tillräckligt stora ekonomiska intressen i civilt/humanitärt arbete i en region som Afghanistan för att det skall ”löna sig” för regeringar att fokusera ett kortsiktigt civilt stöd till sådana insatser. Med vapen- och säkerhetsindustrin på tåget får man den lönsamheten och på köpet ett slags sportig ”sexighet” där Svenska soldater hejas på, som om det vore fotbolls-VM.
Den ideologiska dimensionen av frågan har flera ansikten. Dels handlar det, som jag ser det, om en ovilja att på något sätt ge ett stöd till sociala företeelser som inte ser ut som västvärlden. Dels handlar det om att de organisationer som genomför arbete på plats anses ha fel ideologisk ”färg”. Men jag skulle också vilja lyfta fram ett tredje ideologiskt ansikte, nämligen militärismen som politisk ideologi.
Militärism skall här förstås som en ideologi i samma kategori som de stora politiska ideologierna, som ett idekomplex som definierar militärens roll i samhällslivet, som utvecklas inom militära kretsar och som då och då kommer att dominera samhällen. I Europa har kanske inte militärismen varit särskilt framgångsrik sedan Fascismen som i sin statsbärande form kan ses som en militäristisk ideologi. Men i Asien, Afrika och Latinamerika kan vi se många exempel på militäristiskt dominerade stater. Burma är ett utmärkt exempel. Nordkorea likaså.
Med dessa exempel i bakhuvudet tycker jag att det är oroväckande att de militära lösningarna alltid tycks få prioritet framför fredliga lösningar när våra relationer till andra länder i konfliktzoner skall diskuteras. Det är i bland svårt att tro att etablerade, globalt välrenommerade institutioner som SIPRI och Alfred Nobels Fredspris faktiskt är skapade i det här landet.


Mer läsning:
http://en.wikipedia.org/wiki/Militarism
Resist-Reclaim-Restore: Militarism No More
Essä av Mary Kaldor i SSRC 
The ideology of militarism and human security
Militarist Ideology In The US Today

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

2009 i spegeln. Ny artikel på "Ideas for change"

Jag vill önska en god fortsättning på det nya året 2010 med en rykande färsk postning på Ideas for change som på ytan kanske inte har så mycket med makt att göra. Det kommer däremot att hända en hel del inom ramen för projektet framöver så räkna med fler postningar framöver.

One of the events of 2009 that I found to be among the more surprising, was the decision by the Nobel Peace Prize Committee to award Barack Obama the Peace Prize. The man had barely been in office for one year when he was awarded and the most he had achieved in the area of peace was to formulate an initiative for nuclear disarmament. Was the state of the world really so awful that there was now only good intentions left to promote?

Some voices were fiercely critical of the decision. The Irish peace campaigner and 1976 Nobel Peace Prize winner Mairead Corrigan Maguire was quoted in a New York Times article as saying: “They say this is for his extraordinary efforts to strengthen international diplomacy and co-operation between peoples, and yet he continues the policy of militarism and occupation of Afghanistan, instead of dialogue and negotiation with all parties to the conflict. … The Nobel committee has not met the conditions of Alfred Nobel’s will, where he stipulates it is to be awarded to those who work for an end to militarism and war and for disarmament.”

The committee obviously wanted to influence future events, a “preemptive peace strike” if you like, but what they got was instead a decision by their laureate to increase US troops in Afghanistan only weeks after the prize ceremony. It started to smell like a major embarrassment for the people in Oslo.

It is not the first time that the The Nobel Peace Prize Committee is in the eye of the storm, but what seems at first sight to be an institution that has lost its compass, may actually be an institution in perfect sync with its time. A quick look at the list of laureates reveals that it has seldom in recent years awarded individuals or organizations where peace is at the core activity or issue (with the shining exception of the Finnish mediator Martti Ahtisaari in 2008). Undoubtedly Grameen Bank, Al Gore or Wangari Maathai deserve awards for their work, but what the committee actually states between the lines by constantly refraining from giving the prize to peace organizations is that there are none worthy the prize. Or even worse: that it is undesirable to work for peace in an organized manner. I have to go back over twenty years, to 1997 and the International Campaign to Ban Land Mines, to find a good example. Surely there must be other similar organizations whose actions have made an impact during the last twenty years? I can think of a few.

I would say that this tendency is quite symptomatic for our time, in which the peace efforts worthy of promotion seem to be such that are handled by armies or police forces, trough “humanitarian intervention”, with ”peace-keeping” and “rapid deployment” as keywords. The Orwellian newspeak classic ”war is peace” has perhaps never seemed more relevant than today where peace is “waged” trough warfare, where peace no longer seems to be synonymous with non-violence, disarmament and peace building.

It was when I visited the Nobel Peace Prize Gallery at Le Mémorial in the French city Caen in August that I was first struck by this ambiguous approach to the issue of peace. Right from the start the Peace Prize Committee awarded military people such as Theodore Roosevelt, who received the prize in 1906, side by side with pacifists and humanitarians, such as Carl von Ossietsky, the German journalist who became a pacifist after the first world war and who subsequently promoted peace relentlessly trough activism and his writing (When he received the prize in 1935 he was incarcerated by the Nazis and could not come to Oslo. He died three years later from the tuberculosis he retrieved in the concentration camps). In reality the Nobel Peace Prize never was a stand for pacifism, even though pacifists were sometimes awarded. But that was quite a long time ago.

Some, as Scott Horton in Harper’s Magazine, sides with the people in Oslo in when it comes to Obama being given the prize. I don’t. Instead I ask myself why it seems so difficult to promote the Ossietsky’s of today.

Photo: Carl von Ossietsky in a concentration camp. Deutsche Bundesarkiv, downloaded from Wikimedia Commons. Licence: CC-BY-SA 3.0.

Andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,