Kategoriarkiv: konst

Fatala fantasier om strypta kulturbudgetar

Skrevs den av — Kommentera

Så fort kultur debatteras i medierna kan ni ge er den på att någon i ett kommentarsfält någonstans kommer att slänga in åsikten att kultur enbart skall finansieras med privata medel. Exemplet Kansas visar att en sådan strategi kan vara förödande för den politiker som vågar sig på att genomföra något sådant i praktiken. Historien börjar sommaren 2011 när Kansas republikanske guvernör Sam Brownback släcker ned den delstatliga offentliga kulturfonden Kansas Arts Commission (KAC) och slopar all offentlig kulturfinansiering. Kansas – som därmed också förlorar sina statliga kulturmedel – blir den enda amerikanska delstaten helt utan offentligfinansierad kultur. I stället vill Brownback satsa på en privat fond som skall fixa privata medel till kulturen från näringslivet. Det hela liknar ett radikalt experiment i konservativ kapitalistisk kulturpolitik. Ett försök att realisera en ständigt återkommande ultrakonservativ fantasi.

Inte nog med att hans eget initiativ – den privata fonden – enligt kritikerna hade misslyckats med att samla in de pengar som behövdes, senatorn hade också missat två viktiga faktorer: offentligfinansierad kultur är populär och genererar många arbetstillfällen till en låg kostnad. 

I den konservativa retoriken framhåller man gärna att skattemedel går till radikal, ”modern” konst som är stötande för vanligt folk (inte minst efter skandalen med Andres Serranos ”Piss Christ”). Shane Ferro skriver i Artinfo att ”kontroversiell och politiserad konst är inte den statliga institutionens (National Endowment for the Arts – den federala stödordningen för kultur i USA) ’smör och bröd’ – den är snararast en resurssnål och serviceinriktad (lean) institution som distribuerar sina medel till många amerikanska småstäder, och mycket av den konst som den finansierar är ganska banal”. Ferro menar att den kommersiella konstscenen i Chelsea, NY alltid kommer att streta på men att det är människorna på landsbygden som drabbas hårdast av nedskärningar i kulturbudgeten.

Det är också lätt att underskatta de ekonomiska följderna för den lokala ekonomin om man stryper den offentliga kulturfinansieringen. Den sparkade chefen för KAC, Henry Schwaller, sa i en intervju till Artinfo strax efter Brownbacks beslut i juni 2011:

We know that there are about 4,000 nonprofit arts jobs in Kansas related to what we do. They generate $150 million in economic impact, and $15 million in revenue for the state. So this is going to be a slow, painful process.

Ni läste rätt. Kansas kulturbudget låg ursprungligen på nästan 1,5 miljoner dollar (med NEA:s stöd inräknat). Man beräknar alltså att dessa lata, rödvinspimplande kulturkoftor med sin ideella verksamhet genererar inkomster till delstaten på nästan hundra tio gånger det belopp som delstat och stat delar ut till de lokala kulturorganisationerna (150 st) och konstnärerna (40 st). Det är en vinst som en amerikansk delstat har råd att vara utan i dessa kristider.

(läs också den här rapporten om kulturens ekonomiska inverkan på Kansas-staden Wichita)

Ett år efter Gov. Brownbacks drastiska strypning av kulturen, den 1 juni i år, efter en intensiv medborgarkampanj tvingades han att krypa till korset och skapa en ny kulturfond med i princip samma omfattning på finansieringen som tidigare fast med det mer trendiga namnet ”Kansas Creative Arts Industries Commission”.

Ian David Moss sammanfattar sensmoralen på ett utmärkt sätt på bloggen createquity:

For years, conservative ideologues have been trying to kill funding for the arts at the state level, but the threat of losing matching federal funds from the NEA had always held them in check. So finally, one governor follows through and eliminates funding entirely, and he gets lambasted mercilessly for it all year and has to reverse his stance in the very next budget. What does that say to the next governor who might be thinking about following Brownback’s lead?
It says you don’t want to mess with arts funding.

Jag tror att även svenska politiker kan ha något att lära av fiaskot i Kansas.

Andra bloggare om: , ,

Konstens frontlinjer och multikulturella myriad

Skrevs den av — 6 kommentarer ↓
Det finns så oerhört mycket konst i dagens värld och så många olika genrer och hybrida konstformer att denna ”multikulturella” myriad borde trotsa alla försök att utmåla en konstnärlig genre eller estetik som dominerande och andra som underkastade. Om man tar på sig de bredaste glasögonen man har hittar man allt från naturalistiskt måler i gallerimiljö till streetart, konceptuell performance, fotografi, arkitekturkonst, offentliga verk, postrelationella experiment, hantverkskonst och mycket mycket mer. Och detta bara i Sverige. Tar vi oss utanför gränserna hittar vi boomande konstsfärer som bidrar till myriaden, och den blir inte mindre komplex av att västvärldens ekonomiska dominans på området inte längre är given.
Att försöka måla upp en frontlinje i en politisk kamp om konsten innebär med andra ord att försöka koka ner konstens pluralism till två möjliga hållningar som enkelt kan ställas mot varandra. Det borde vara en omöjlighet, ändå finns det många som försöker.
Ett sätt att skapa den här frontlinjen är genom kvalitetsbegreppet, dvs. att det finns en föreställning om vilken konst – eller genre – som är kvalitativt bättre än någon annan. Det är en uppdelning som ofta förfäktas av konstnärer och konstagenter (curatorer, intendenter, teoretiker, samlare, gallerister, journalister etc.) – inte minst för att legitimera urvalsprocesser av olika slag – men som i grund och botten är värdelös som objektiv kunskap.
Ett annat sätt är att dra upp skiljelinjen, som just nu manifesteras av en rad politiska debattörer från konservativt håll, är att hävda att en viss genre är mer historiskt förankrad i människans liv och varande och därför borde ses som kvalitativt överlägsen. Jag pratar förstås om vurmen för det figurativa måleriet hos konservativa kulturdebattörer som Roland Poirier Martinsson, Johan Lundberg och Johan Wennström.
I de debatter som förs längsmed denna frontlinje påstår man ibland att den figurativa konsten – eller rättare sagt, en viss typ av figurativ konst – också har en bredare folklig förankring i samtiden än all annan konst och att den därmed i kraft av majoritetens stöd borde ges större utrymme av konstens agenter och i medierna. Med den upplevda positionen av underlägsenhet gentemot en konstelit kommer också ett visst martyrskap som göder föreställningen att den figurativa konsten borde få ta mer plats än den gör på grund av dess objektiva kvaliteter.
Hela detta (konservativa) ”frontlinjekomplex” är som jag ser det lika värdelös som objektiv kunskap om konsten som alla andra försök att dela upp konsten i en ”konfliktvärdig” dualitet. Den säger i regel lite eller inget om konsten och hur och varför den skapas – och för vem. Däremot kan den vara användbar i striden om dominans inom konstens eller politikens område.
Konsten är inte ett skyttegravskrig mellan två allianser, den är inte partipolitik. Snarare består den av en myriad av skyttegravar där grupper och enstaka aktörer försöker att hitta sitt sätt att uttrycka sig och överleva. Martyrskapet grasserar förvisso inom alla dessa enheter. Det är inte svårt att hitta konstnärer och konstagenter som odlar föreställningen om sin egen underlägsenhet – av ganska naturliga skäl med tanke på arbetsvillkoren.
Jag vet att jag personligen varit smittad av detta svartvita tänkande, och speciellt under och efter studietiden på Konstfack. I dag vill jag hellre lyfta fram rikedomen i den konstnärliga pluralismen och förkasta kvalitetsbegreppets dogmatiska sida. Detta har förstås till viss del med en ökad erfarenhet och en bättre självkänsla att göra, samt säkert att jag i kraft av att vara åtminstone lite etablerad inte längre behöver bevisa allt. Men det är inte hela sanningen. Konstens ”multikulturalism” är något som tilltalar mig.
Läs mer:
Den här artikeln är skriven med anledning av debatten kring det senaste numret av Neo. Se gårdagens postning.
Roland Poirier Martinsson
Vi är underkastade verkligheten (som det latinska ”subjekt” säger: under-kastad), världen presenterar sig (objekt) för oss. Vi uttrycker intrycken genom att re-presentera dem, åter-ge dem.
Johan Wennström
Marknaden efterfrågar lystet föreställande bilder. Men överallt lyser svenska konstnärer med sin frånvaro. Vår roll i konstvärlden är marginell. Andra tar upp större plats.
Helt kort menar Scruton att det han ogenerat kallar skönhet är ett mänskligt behov. Utan det sköna och det estetiskt vilsamma riskerar vi att förlora insikten om livets betydelse.

 

Tramsigt om konsten i nya Neo

Skrevs den av — Kommentera

Omslaget av nya numret av Neo är riktigt smaskigt. Ett färgöversköljt kranium pryder framsidan med den braskande rubriken ”Kampen om konsten” och informationen att Johan Wennström kräks på konstens spyor. Jag brukar inte läsa detta (numera) borgerliga magasin, men omslaget fick mig faktiskt att gå igång. Och min tidigare magkänsla att Neo är en intressant publikation från högerflanken fick mig att hoppas på några intressanta, insatta och djuplodande artiklar om konsten med liberala/konservativa övertoner. Jag måste säga att jag blev riktigt grymt besviken.
Visst, intervjun med Bengt Ohlsson är bra. Den ger prov på det långsamma och eftertänksamma temperament som ofta är förhärskande inom kulturvärlden. Den ger nya perspektiv på den debatt om kulturvänstern som Ohlsson drog igång i Dagens Nyheter. Men resten?
Jag hittar bara ytterligare två ”artiklar” till om konsten i detta nummer av Neo (jag har inte lusläst så jag kan ha missat något). Johan Wennström radar upp nio konstverk/konstnärskap som får representera den ”negativa konsten” med några korta, redogörande och sarkastiska texter. Ett konstens skräckkabinett för borgerligheten att förfasas över. Inte mer än så. ”Trams” som en kollega twittrade. Ett uppslag består av grafik som ger en översiktlig bild av hur pengarna är fördelade i kulturbudgeten som är så ytlig att den skulle platsa i en betydligt mindre seriös tidskrift.

That’s it.
Paulina Neuding slår sig för bröstet och skriver att ”Neo är sveriges bästa politiska magasin”. Nu har jag inte följt Neo genom åren så jag kanske får äta upp de här formuleringarna, men om detta är vad Neo har att komma med när det gäller kulturpolitisk debatt så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Säga vad man vill om ofta utskällda Axess. När det gäller att syna kulturens politik och ideologier från ett borgerligt håll ligger man inte ens steget före, man har redan för länge sedan varvat Neo.

Uppdatering:

Martin Aagård är inte heller speciellt nådig mot Neo i AB. Han gör följande intressanta observation:

Det märkligaste i det nya numret är när esteten Johan Wennström upprättar ett litet förbrytargalleri över bildkonstnärer han tycker är ”negativa”.
Det är en osmaklig form av konstkritik. Nej, jag tänker inte dra paralleller till nazistiska utställningar med ”urartad konst” – Johan Wennström vill inte förbjuda något. Han vill bara inte bli störd av konstig konst.
Och där finns nog den sorgliga egenskap som mest av allt definierar borgerligheten – den stora viljan att få bli lämnad i fred.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kampen om Kulturen, del 2 – myten om -68

Skrevs den av — Kommentera
Jag fortsätter här att lyfta fram ytterligare ett inlägg från min blogg konstpol om allianspartiernas försök att i grunden förändra kulturpolitiken som publicerades 12/12 2010. Den tidigare artikeln hittar du här. Konstpol var en blogg som jag startade 2010 för att debattera kulturpolitik och politisk konst. Den har legat i träda länge och jag kommer därför successivt att lyfta över ett urval av inlägg till den här bloggen som därmed också kommer att handla mer om kultur- och konstpolitik i framtiden.
I mitt förra inlägg skissade jag en snabb bild av hur Alliansen under den senaste mandatperioden försökt att omdana en i grunden Socialdemokratisk kulturpolitik på ideologisk grund, och hur det påverkade valutgången. I det här inlägget tänkte jag titta närmre på ett av de ideologiska tankespår som förekommit i debatten.
Myten om -68
I de kulturpolitiska debatter som förts på bloggar och i media återkommer ständigt argumentet från högerhåll att dagens kulturpolitik är en skapelse av Socialdemokratin och den revolutionära vänstern, och att dagens ”kulturelit” alltsedan 1968 är en bastion för denna vänster.
Markus Uvell, vd på Timbro uttrycker detta på ett intressant sätt i en artikel på DN Debatt den 31/10 2010. Uvell skriver att han ser ”slentrianmässiga vänsterperspektiv” av ”tankefigurer, retorik och prioriteringar … hos många journalister, hos personer inom kulturlivet och i den akademiska världen”. Detta, menar Uvell, har orsakats av Socialdemokraternas långa maktinnehav, och skall ses som en anpassning till maktens intressen därför att det är ”kortsiktigt gynnsamt för karriären.”
Det stora problemet med hans analys av kultur-sverige är att den är i grunden föråldrad, för att inte säga rent felaktig. Jag är benägen att hålla med Åsa Lindeborg när hon i Aftonbladet den 19/2 2009, skriver att ”det är i sammanhanget en tragikomisk absurditet, att både högern och vänstern inbillar sig att alla som sysslar med kultur är vänster. … I själva verket är kulturlivet påfallande apolitiskt och många kulturarbetare lika ointresserade av politik som de lokalpolitiker som nu ska ta hand om ”kulturportföljerna” är ointresserade av eller okunniga om kultur.”
Jag skulle säga att denna ”apolitiskhet” handlar om att vägra att definiera sig som konstnär utifrån tydliga politiskt ideologiska skiljelinjer. Detta innebär att de politiska partierna från hela det politiska spektrat har svårt att förstå vem som är dess allierade inom t.ex. kulturvärlden.
Jag antar att många liberala/konservativa politisker och opinionsbildare håller så envist fast vid ”myten om -68” därför att den erbjuder en tydlig, och trygg, ideologisk konfliktyta, där man slipper omaket att försöka överbrygga de språkliga skillnader som visar sig i detta ”apolitiska”. Men, och jag tror att Alliansens berörda politiker också förstått detta, politiska beslut skulle kunna bli rent bisarra om de baseras på denna myt, vilket i sin tur kan leda till att en politiskt slumrande kulturvärld plötsligt mobiliserar mot dem (precis som kulturvärlden nu mobiliserar mot Sverigedemokraterna).
Inbrytningar
Uvells slutsats är att det finns ”ett stort behov av att göra inbrytningar i dessa miljöer, att vädra ut gamla föreställningar och stödja personer och idéer som utmanar koncensus (sic)”.Den kanske allra viktigaste politiska uppgiften de kommande fyra åren är ”att bygga riktigt breda borgerliga allianser, innefattande även denna typ av samhällsområden. … Partipolitik och budgetbalans i all ära, men den stora fördelen med Socialdemokraternas historiska nederlag är att det öppnar upp för en mer nyanserad och mångfacetterad samhällsdebatt. Rätt utnyttjad kommer denna öppning att kunna resultera i inte bara en borgerlig politik utan på sikt också i ett allt mer borgerligt samhälle, på djupet. Det arbetet kan nu börja på allvar.”
Just sådana ”inbryningar” har Alliansen ägnat sig åt under den senaste mandatperioden, men man har trots allt genomfört dom med ganska varsam hand. Kanske skall man läsa Uvells debattinlägg som en uppmaning till Alliansregeringen radikalisera sin kultur- och mediepolitik.
De flesta analyser jag läst av Socialdemokraternas kris har kommit att handla om ekonomi, välfärd och jobb. Man får inte får glömma kulturfrågorna i det utvärderingsarbetet. De kanske inte drar stora väljargrupper till partiet men om man lägger sig platt för offensiven från höger och inte förnyar sin kulturpolitiska agenda så riskerar man att förlora kampen om de ”mjuka” frågor som handlar om t.ex. folkbildning, psykiskt välmående, kritiskt tänkande och kreativa processer.

Kampen om kulturen (1)

Skrevs den av — Kommentera
Med anledning av att magasinet Neos senaste nummer med rubriken ”Kampen om konsten” gör ett halvhjärtat försök att lyfta fram konsten i sitt senaste nummer, där den enda fördjupningen egentligen består av en intervju med Bengt Ohlsson, vill jag ta tillfället i akt att återpublicera några artiklar från min blogg konstpol. Först ut är ”Kampen om kulturen” som i två delar avhandlar allianspartiernas försök att i grunden förändra kulturpolitiken. Publicerades 12/10 2010

Den intensiva eftervalsanalysen och diskussionen om Socialdemokraternas kris har handlat om nästan allt utom en enda sak: kulturpolitiken. Det är synd, för jag skulle vilja påstå att den hade en ovanligt stor betydelse för utgången i höstens riksdagsval.

Jag menar inte att kulturpolitiken hade en framträdande roll i själva valrörelsen (den var i princip helt frånvarande), eller att den på något sätt skulle ha varit prioriterad av väljarna (inte alls, om man får tro media). Men jag menar däremot att den, som ideologisk fråga, fick ett ovanligt stort genomslag i mellanvalsperiodens debatter om kulturpolitiken och konsten, och att genomslaget var frukten av en offensiv från Alliansen och dess allierade under den förra mandatperioden med målet att omdana en i grunden Socialdemokratisk kulturpolitik i en konservativ/liberal riktning.
När FP presenterade sitt förslag till en kulturkanon sommaren 2006 kunde man ana början på en ny konfliktyta mellan höger och vänster, och den nytillträdda regeringen väntade inte länge med att dra igång den stora offensiven efter valsegern samma höst. I februari 2007 presenterade Moderaterna sin kulturpolitiska programförklaring med det talande namnet ”Kulturen 2.0”, och i juni samma år gav Regeringen sina direktiv till den första svenska kulturutredningen på 33 år med en lång och intensiv debatt som följd.
Näringslivets tankesmedjor med Timbro i spetsen hakade snabbt på för att försöka formulera innehållet i en ny liberal/konservativ kulturpolitik. I januari 2008 gav Timbro ut rapporten ”Kulturskymning inställd” som i oktober samma år följdes av ”Kulturförvandling observerad” av Carl Rudbeck. Framför allt i den senare formuleras en rad idéer, förslag och argument för en liberal kulturpolitik med radikala inslag som återkommer i många kulturpolitiska debatter och utspel under det kommande två åren.
Med argumenten vässade och klara var ringen i högsta grad krattad för politisk strid när Kulturutredningen presenterade sitt betänkande i januari 2009. Att den sedan skulle växa till en tornado kan Alliansen tacka konsten för. I den mediehysteri och debatt som följde på Anna Odells aktion på Liljeholmsbron den 21 januari, och NUG:s framträdande på konstmässan Market, fick man en nästan osannolik draghjälp i den kulturpolitiska debatt som kom att vara i månader.
Under hösten försökte Göran Hägglund att slå mynt av allt detta genom att ställa ”verklighetens folk” (ett begrepp som han lanserade under Almedalsveckan) mot en ”radikal elit” i en debattartikel i DN den 17 september 2009. Datumet för debattartikeln var väl vald – dagen efter överlämnade Allians-regeringen sin kulturproposition – ”Tid för kultur” – till Riksdagen (som baserades på Kulturutdredningens förslag).
När valet närmade sig hösten 2010 hade debatterna kring kulturpolitiken klingat av och valkampanjens slutskede var den i princip helt frånvarande. Kulturen blev aldrig den valfråga som Mona Sahlin hävdade att hon ville göra den till. Oppositionen kunde (eller ville) aldrig bemöta Alliansens offensiv på ett effektivt sätt.
Det parti som jag tror vann mest på Alliansens kulturpolitiska arbete i valet var Sverigedemokraterna. För SD är nämligen kulturpolitiken helt central som en ideologisk följeslagare till frågan om minskad invandring. I konstdebatterna har deras anhängare tagit alla chanser att föra fram extrema kulturpolitiska åsikter och de har i flera fall inte tvekat att försöka att göra andra partiers utspel, som t.ex. ”verklighetens folk”, till sina för att få draghjälp av de etablerade partierna.
Jag menar att man måste se Alliansens offensiv på kulturens område som en ideologisk strid med Socialdemokraterna i första hand. Man har redan lyckats med konststycket att ta över många av deras välfärdspolitiska argument, medan däremot kulturen ses som en av de sista bastionerna för socialdemokratin. Det är en strid som är baserad på en ganska svag analys av kulturvärlden inställning till politik. Om just detta kommer mitt nästa inlägg att handla.

Läsvärda artiklar på samma tema:
Håkan A Bengtsson – Arena

En kväll om konst och arbete

Skrevs den av — Kommentera
Hur kan man se på konsten i förhållande till lönearbete och varuproduktion? Det var temat för Rasmus Fleischers föreläsning med titeln: ”Konst och arbete – två sidor av samma mynt?” på Teater Tribunalen tidigare i kväll. Det var en timme med många intressanta trådar och utvikningar som jag knappast kan göra rättvisa genom att försöka återskapa mina anteckningar. I fokus för framställningen stod möjligen frågan om på vilket sätt och varför konstnären är avskiljd från lönearbetet. Hur det kan komma sig att vi har svårt att tänka oss konstnären som produktiv, kreativ och autonom yrkesmänniska i en lönerelation. Det är en intressant fråga utan givet svar. Själv skulle jag nog vilja hävda att det finns en uppsjö vägar som en konstnär i Sverige i dag kan förtjäna sitt uppehälle på och samtidigt behålla ett visst mått av konstnärlig autonomi – även lönearbete. Och omvänt: det är inte nödvändigtvis så att konsten blir friare bara för att den fungerar som tjänst eller vara inom en viss ekonomisk kontext. Här tjänar frågan om konstens ”kvalitet” ofta som skygglappar.

Uppdatering 1:

Jag vill passa på och förtydliga några ståndpunkter angående gårdagens föreläsning. För det första tycker jag att användandet av begreppet konstnärlig autonomi är problematisk. Fleischers resonemang – som jag tolkar det fritt ur minnet – går ut på att det är det konstnärliga arbetet som traditionellt sett ses som bärare av det autonoma anspråket medan produkten – konstverket – bär det ekonomiska värde som genererar inkomsterna till konstnären. Jag skulle vilja påstå att en fullständig konstnärlig autonomi bara är möjlig så länge som konstverket förblir en privat affär för konstnären. Så fort som verket ses av någon annan, blir en vara, eller diskuteras med någon annan person kommer konstnären att influeras och därmed förlora en del av denna autonomi. Om konstnären arbetar på uppdrag av någon annan kan kanske någon högre grad av autonomi aldrig uppnås. Denna ”förlust” (eller tillgång) är en naturlig del av den konstnärliga processen. Frågan är därför om det är meningsfullt att försöka ställa konstnärlig autonomi mot lönerelationens kontraktsbundenhet – om man vill diskutera lönearbetets inverkan på konsten.

, , , , , ,

Om konstens tillkortakommanden i det politiska rummet

Skrevs den av — Kommentera
Jag tänker egentligen inte ge mig in i debatten om Makode Lindes tårta och den mediastorm som följt på den, som t.ex. krav på ministeravgångar, bombhot och tillbakadragna donationer. Historien är så komplex att det skulle krävas mer än några tusen tecken för att reda ut den, och jag är övertygad att många andra kommer att ta sig an den uppgiften med bravur framöver. (1)
Jag skulle bara vilja konstatera några saker:
Man bör akta sig för att vara naiv som konstnär i dagens genom-medialiserade värld. Allt man gör i offentligheten kan spridas rekordsnabbt under vissa förutsättningar. Även om man har en god avsikt med sitt arbete från början, och kan uttrycka den avsikten, kan verket uppfattas på ett sätt som motverkar den goda intentionen och som riskerar att göra mer skada än nytta.
Konst är för det mesta inte gjord med intentionen att vara politisk. Med det menar jag att den konstnär eller institution som genomfört eller visat ett verk för det mesta inte avser att bedriva ett politiskt informations- eller propagandaarbete för att få igenom en specifik politisk agenda, vinna ett val eller genomföra politiska reformer. Det kan låta så självklart att man inte behöver skriva det och ändå blir jag lika förbluffad över hur lätt det är för medier och politiker att plocka upp och ta över konstverk för sina politiska syften och negligera det faktum att konsten i fråga ofta har en distinkt konstnärlig grammatik och kontext. Resultatet blir ofta att det sprids en massa fördomar om vad konstnärer gör och vill som ofta får stå oemotsagda.
Bildkonst är ett mycket stort fält inom kulturen som omfattar en mängd olika uttryck och politiska, sociala, filosofiska och psykologiska hållningar. Denna heterogenitet tenderar att förenklas i den politiska debatten på ett sätt som gör att konst uppfattas som en homogen praktik, praktiserad av en ”radikal elit” el.dyl. med en utmejslad politisk agenda och liknande generaliseringar.
Till detta kommer att konstnärer och institutioner ofta är ovilliga att bemöta de fördomar som uppstår i en offentlig debatt. Jag har full förståelse för det – eftersom debatterna oftast är utformade utifrån en politisk grammatik och logik. Man skulle kunna säga att debatten som den förs i medierna är en del av politikens rum, där den skrivna och verbala retoriken står i fokus. Bildkonsten utgår från bilder (precis som namnet anger): reella bilder eller föreställda, som statisk eller rörlig bild, eller som i Makodes fall, iscensatt bild. Att översätta en bild till politisk retorik kan vara mycket svårare än det verkar.
Här finns ett Moment 22 att övervinna som ganska få konstnärer behärskar och är villiga att utmana, och som kräver att man är påläst, välformulerad och intresserad av debattformen (för övrigt tycker jag att Makode Linde hanterat pressen från medierna så gott han kunnat under dessa dagar).
Jag antar att min poäng är följande: jag skulle vilja se en mycket mer nyanserad och initierad debatt om konstens roll i samhället och det politiska samtalet, och inte bara när skandalerna dyker upp eller när pengar skall fördelas. Och jag skulle någon gång vilja få uppleva att den politiska debatten äger rum på konstens arena, på konstens villkor. Möjligen var det också det som var en av Makode Lindes intention med verket.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

1) Brasklapp: den som funderar över min inställning bör inte behöva tvivla på att jag tar avstånd från grova och kränkande generaliseringar

P.S. Glöm inte att komma på releasen av Tolerera – om intolerans och tolerans ur ett psykologiskt perspektiv – som släpps den 25/4 kl 19-21 på Forum för levande historia i Gamla Stan i Stockholm. Antologin tar bland annat upp hur fördomar uppstår, varför vi har dom – och hur vi kan bemöta andras fördomar och hantera våra egna. Här finns några kapitel som definitivt är relevanta för det som hände på Moderna Museet för några dagar sedan. D.S. 

Karta utan gränser

Skrevs den av — 2 kommentarer ↓

För en fem-sex år sedan rasade flera debatter om kolonialismen och dess brott i tidningar och på bloggar, som också jag deltog i. Den handlade bland annat om Dick Harrisons bok om den afrikanska slavhandeln (1), om liberalismens skuld och kanske också om postkolonialism och postpolitik. En fråga som då planterade sig i min hjärna var frågan: hur såg afrikas politiska karta ut innan kolonialisterna lade under sig kontinenten? Jag började så smått att göra efterforskningar, men att hitta ett entydigt svar på den frågan visade sig vara svårare än vad jag trodde. Eller rättare sagt: jag har ännu inte hittat en enda politisk karta som på ett enkelt sätt beskriver Afrikas politiska enheter innan the Scramble for Africa inleddes i slutet på 1800-talet. Det är egentligen rätt anmärkningsvärt, med tanke på mina idoga försök att dammsuga nätet på sådan information. Den karta som används av Wikipedia är rent pinsam i sin avskalade tomhet. De kartor som finns att tillgå via välkända kartbibliotek på nätet är förstås fokuserade på européernas besittningar, ”upptäckter” och landvinningar även om vissa imperier och statsbildningar i bland ritas ut och avgränsas. Den bild som dessa kartor förmedlar är för det första att Afrikas folk var oorganiserade och utan centrala administrationer, vilket förstås inte är sant, och att Afrika var glest befolkat, ja snarast till större delen obefolkat – ett ”terra nullius” om man så vill – vilket inte heller är sant. Dessa argument ger snabbt vika när man skrapar lite på den historiska ytan. Plötsligt framträder ett myller av länder, folk, språkområden, administrativa, ekonomiska och politiska enheter. Framträder gör också motståndet mot kolonialismen och de afrikanska folkens desperata försök att försvara sina länder och behålla sin integritet med krigföring eller diplomati. Det är kort sagt: en historia som tycks oändligt omfattande. Min resa i den historiska berättelsen har bara börjat.
Foto: snapshot från ateljén, work-in-progress
1) Tre artiklar från debatten om Dick Harrisons bok DN1, DN2, DN3

Konst och kartor – okänd grekisk publikation

Skrevs den av — Kommentera
Surfandets vinglande vägar kan ibland leda till överraskningar. I går hittade jag den här mystiska publikationen/katalogen/magasinet (eller vad det nu kan vara) på grekiska, som handlar om konstnärer som arbetar med kartor på olika sätt. Och det visade sig till min förvåning att ett av mina verk, 19 Years, är ett av de konstverk som publicerats. Publikationen har varken omslag, förord eller utgivare. Det framgår inte om det är en tidskrift eller vad kontexten är. Det enda som står på den sida där jag hittade den är att:
”maps have always been a tool for architecture. in this paper i trace the art movement that started from situationism and had a burst out in late 90’s where artists used the map and mapping as a concept. these examples serve as an inspiration for architects to shift from the normal view of the map as a tool and explore its potentials.”
Om något, mot förmodan, skulle veta vad det är för katalog är jag intresserad av att veta mer. Anledningen att jag själv är med har troligen att göra med grupputställningen (C)artography – map making as art form på Crawford Municipal Art Gallery i Cork som jag deltog i 2007. Oavsett mysteriet är det en intressant liten katalog på dryga 200 sidor som presenterar en rad konstverk och konstnärskap, bland annat några favoriter som t.ex. Constant (ConstantNieuwenhuys).
Själv har jag attraherats och inspirerats av kartor ända sen barndomen, och kartor har en framträdande plats i min konst. Kartan och framför allt världskartan förmedlar, tror jag, en känsla av att världen går att förstå i sin helhet – att den kan göra sammanhangen mellan länder och folk tydliga när den aktiveras med relevant information, som till exempel topografiska, politiska demografiska eller ekonomiska data. Ta en titt i den okända grekiska publikationen – där finns många exempel på andra konstnärer som delar samma intresse och fascination för kartan och kartläggning

Dags att lyfta fram konstbloggen ur skuggorna

Skrevs den av — 1 kommentar ↓

Jag önskar kanske att det vore tvärtom, men måste säga att bloggar av svenska konstnärer är en väldigt smal genre. Visst finns det konstnärer, som till exempel Lars Vilks, som varit oerhört konsekvent, har en tät postningsfrekvens, och många läsare (antar jag – alexa.com, som i och för sig skall tas med en nypa salt, placerar Vilks.net bland de 10.000 mest besökta webbplatserna i sverige), men i stort för konstbloggen en ganska tynande tillvaro. Få av de riktigt etablerade svenska konstnärerna har bloggar. Varför det är så kan jag bara spekulera i. Däremot tycker jag att det är synd att inte fler provar detta utmärkta medium.

Jag har i alla fall startat upp en webbtjänst som försöker samla en del av dessa små guldkorn till bloggar på ett och samma ställe. Promulgator – som tjänsten heter – är en enkel RSS-läsare som jag tagit fram som en del i utvecklingsarbetet med b-cms. Tjänsten är i ”beta”, under testning och inte helt stabil ännu, men den börjar ta sig så smått och läser i dag RSS-strömmar från närmare 40 bloggar och andra webbplatser. Här samsas konstnärsbloggar, med konsthallsbloggar, strömmar från vimeo-kanaler och onlinetidskrifter. Det är alltså än så länge en kaotisk mix i det lilla formatet, men jag hoppas jag ska ha tid att utveckla tjänsten efter hand. Du kan förstås hjälpa till och tipsa om konstbloggar genom att använda det formulär som finns på sidan.