Kategoriarkiv: Anteckningar om makt

Steven Lukes: Makt – ett radikalt synsätt

Skrevs den av — 2 kommentarer ↓

detail-0883

Under de senaste dagarna har jag fått tillfälle att återvända till sociologen Steven Lukes bok Maktens ansikten från 2004. I boken återpubliceras hans berömda text Power – a radical view som först gavs ut 1974. Den åtföljs av två nyskrivna kapitel där han utvecklar och reviderar delar av sin tidigare teori och för in senare forskning på området, inte minst de inflytelserika teorier som presenterats av Michel Foucault.

Jag kommer här att fokusera på Power – a radical view. Denna korta men inflytelserika text är på sätt och vis ett inlägg i en debatt om makten i det amerikanska samhället på 60 och 70 talet som i korthet utgick från frågan om huruvida USA styrdes av en elit eller inte. Man kan förstå att detta var en känslig fråga i ett land vars medborgare är så stolta över sin konstitution och som ser sig som frihetens banerförare.

I samband med denna debatt genomförde Robert Dahl en undersökning av maktfördelningen i New Haven som publicerades i boken Who Governs? från 1961. Dahl studerade beslutsprocesser och utfallen av politiska beslut i kommunen och kom till slutsatsen att en mångfald av grupper influerade utgången av besluten och att man därför inte kunde säga att New Haven styrdes av en politisk elit.

Dahls studie väckte mycket uppmärksamhet, men fick också en hel del kritik. Peter Bachrach och Morton J Baratz menade i sin artikel Maktens två ansikten (1962) och senare studier att det inte räcker med att studera fattade beslut och vem som segrat i dem utan att man också måste ta hänsyn till de frågor som inte hamnar på dagordningen, s.k. icke-beslutsfattande, om man ska få en rättvis bild av maktförhållanden inom en specifik sfär.

Steven Lukes går ytterligare lite längre i Power – a radical view. Även om han i stora drag har en liknande definition av makt som Dahl och Bachrach & Baratz så kritiserar han deras metodologi och definitioner på några avgörande punkter.

För det första anser han att det inte räcker med att inkludera ”iakttagbara konflikter” i maktbegreppet utan man även bör inkludera ”latenta konflikter” – det vill säga sådana konflikter som ännu inte manifesterat sig i form av öppen konkurrens eller hot om sanktioner från en dominerande part. För det andra vill Lukes också tillskriva kollektiva aktörer (stater, företag, intressegrupper) makt. Med dessa två utvidningar av maktbegreppet kan man, menar han, få en mycket mer rättvisande bild av hur individuella och kollektiva aktörer kan försöka kontrollera den politiska dagordningen genom att undvika obekväma frågor och beslut.

Lukes är mycket medveten om svårigheterna i att analysera beslut som inte har fattats och händelser som inte har hänt och ägnar en hel del utrymme åt att resonera kring hur sådana scenarier kan studeras och hur man bör förhålla sig till dem. Hans paradexempel på att icke-beslut kan studeras på ett trovärdigt sätt är Matthew Crensons studie The Un-politics of Air pollution: A Study of Non-Decisionmaking in the Cities från 1971 som undersöker hur staden Gary med det dominerande företaget US Steel i många år lyckade förhala genomförandet av akuta miljöåtgärder genom icke-handling och icke-beslutsfattande.

Det som också gör den här boken så läsvärd är att Lukes tar upp radikat andra definitioner av makt än hans egen. Två exempel är Hanna Arendt och Talcott Parsons för vilka makt framför allt är en kollektiv egenskap och inte en individuell, och som är ovilliga att jämställa makt med tvång eller våld (Arendt: ”Våldet kan alltid slå ned makten – ur gevärsmynningen flyter den effektivast tänkbara befallningen”. Parsons:  ”Hot om tvång och våld som saknar legitimitet eller rättfärdigande [bör] strängt taget inte räknas som maktutövning”.) utan förknippar begreppet snarare med samagerande och delegerande.

Power – a radical view känns, trots att den är skriven för fyrtio år sedan, väldigt aktuell (vilket säkert delvis har att göra med Henrik Gundenäs utmärkta översättning från 2008), inte minst när det gäller den svenska politiken. Jag tänker till exempel på PR-byråernas fasta grepp om opinionshanteringen på den politiska arenan som inte sällan grumlar frågan om vems intresse som står i fokus och vilka frågor som medvetet hålls borta från dagordningen. Jag tänker på de konspirationsteorier som tenderar att segla utmärkt på grumliga vatten och som göder den populism som manifesteras i politikerförakt och svepande uttalanden om eliternas makt.

Lukes teorier om hur man kan studera latenta konflikter, den politiska dagordningen och det som utesluts från den, har förvisso sina luckor, oklarheter och filosofiska klurigheter men erbjuder trots det möjliga vägar och verktyg att på ett vetenskapligt sätt undersöka det som tenderar att förbli outtalat och obeslutat i maktförhårhållanden.

Tidigare inlägg
http://blog.maktverktyg.com/2009/10/en-utmarkt-vagkarta-till-olika-maktteoretiska-synsatt.html
http://blog.maktverktyg.com/2009/10/makten-over-tanken.html

Läsning
Robert Dahl, Who Governs?
Steven Lukes, Maktens ansikten, Daidalos 2008

De minst inflytelserika 2013

Skrevs den av — 2 kommentarer ↓

Den 5 januari publicerade GP en lista över de mäktigaste göteborgarna. Nabila Abdul Fattah Ryback saknade bredd i listan och publicerade samma dag en utmärkt replik i form av en kompletterande lista på mäktiga göteborgare ”som inte är vit medel- eller överklass. Men likförbannat mäktiga”. Gott så!

Men som alltid när sådana här listor publiceras vill jag passa på att lyfta fram de som har minst makt och inflytande i samhället – de som har få eller inga möjligheter att påverka sin egen situation eller sin närmaste omgivning, och än mindre att påverka större skeenden och sätta agendor. Det handlar om grupper av människor som är helt eller delvis beroende av andras välvilja och omsorg men också om de som berövats friheten eller inte är myndiga. Sådana listor är inte alltför vanligt förekommande och därför är det dags för en uppdatering av min lista över de 30 grupper av människor i Sverige som har minst inflytande och därmed minst makt. Varsågoda!

Som vanligt inleder jag med följande brasklapp: Den här listan är inte baserad på någon vetenskaplig undersökning, utan på min subjektiva uppfattning om vilka grupper som jag tror har minst möjlighet att utöva inflytande i det svenska samhället (de minst inflytelserika står överst i listan). Listan är inte på något sätt ”sann”.
Jag är inte ute efter att stigmatisera någon grupp eller person i det svenska samhället – utan jag vill visa på att det finns stora grupper i Sverige som har mycket liten makt – och påminna om att dessa grupper inte får glömmas bort.
Min avsikt är att använda mig av grupp-beteckningar som företrädare för respektive grupp själva kan acceptera. Om jag misslyckats med detta så beror det helt och hållet på min egen okunskap – och jag kommer att göra korrigeringar om jag tycker att kritiken är relevant. 

Årets lista

Jag har inte gjort några stora ändringar jämfört med 2012 års lista. Förra årets placeringar anges inom parentes. Några formuleringar har ändrats, några grupper slagits ihop och en är ny. OBS! Notera att listan hypotetiskt kan fortsätta tills dess att vi kommit till de mäktigaste i landet. Dessa 30 poster kan alltså ses som den första delen av en lista som fortsätter upp till 100.

  1. Hjärndöda (1-3)
  2. Kliniskt döda (1-3)
  3. I koma el.dyl. tillstånd av medvetslöshet (1-3)
  4. Spädbarn (0-2 år) (4)
  5. Barn 2-8 år (5)
  6. Svårt utvecklingsstörda (6)
  7. Mycket svårt fysiskt sjuka (inlagda) (7)
  8. Mycket svårt psykiskt sjuka (omhändertagna) (8)
  9. Mycket svårt fysiskt handikappade (9)
  10. Omyndigförklarade (10)
  11. Interner (lägst i hierkarkin) (11)
  12. Kidnappade eller på annat sätt frihetsberövade (12/13)
  13. Svårt psykiskt sjuka (omhändertagna) (14)
  14. Hemlösa (med missbruksproblem) (15)
  15. Måttligt utvecklingsstörda (ny)
  16. Barn 8-12 år (16)
  17. Tvångsomhändertagna barn och ungdomar (18)
  18. Slavarbetare (17)
  19. Papperslösa (utan arbete) (20)
  20. Flyktingar i väntan på asylbeslut (19)
  21. Tungt nakotikaberoende (21)
  22. Tungt alkoholiserade (22)
  23. Svårt fysiskt sjuka (inlagda) (23)
  24. Extremt fattiga (24)
  25. Interner (flertalet) (25)
  26. Papperslösa (i arbete) (28)
  27. Ungdomar 13-17 år (26)
  28. Svårt funktionshindrade (ej inlagda) (27)
  29. Arbetslösa (utan a-kassa) (29)
  30. Kroniskt sjuka (utförsäkrade) (30)

Hur många personer omfattar listan?

Här är lite statistik som kan hjälpa till att bringa klarhet i den frågan. Jag fyller på efterhand som jag hittar fler siffror. Enligt siffrorna nedan skulle jag uppskatta antalet personer i listan till cirka 2.2 miljoner människor, eller ca 20% av befolkningen.

  • Enligt SCB är ca 1.9 miljoner svenskar under 18 år.
  • Enligt Socialstyrelsen (2012) är ca 34.000 personer hemlösa i Sverige.
  • Ca 0.5% av Sveriges befolkning (45.000 personer) har en måttlig eller grav utvecklingsstörning (lul.se). Hur många av dem som är barn och hur många som har en grav utvecklingsstörning har jag inte hittat information om.
  • Enligt CAN är antalet tunga alkoholmissbrukare i Sverige mellan 50.000 och 100.000 och antalet tunga narkomaner ca 29.000 (se också missbruksutredningen). Troligen ingår många av de hemlösa i de här grupperna.
  • Uppskattningsvis uppehåller sig mellan 10.000 och 35.000 papperslösa i landet idag enligt Vård för alla. Papperslös. Hur många av dem som är arbetslösa har jag ingen statistik på, men det torde vara merparten.
  • Enligt http://www.kriminalvarden.se/sv/Fangelse/ sitter ca 4300 personer varje dag i fängelse. Ca 10,000 är nyintagna årligen. 144 har livstidsstraff.
  • Antal arbetslösa i Sverige är enligt SCB 382,000. Ca 40% av dem (152,800 personer) får ingen ersättning alls utan är hänvisade till socialbidrag eller till att bli försörjda av sina anhöriga (källa: Arbetet). En del av dessa kan vara ungdomar 15-28 år.

Historik

Den första versionen av listan skapades 2012 som en replik till en artikel av Martin Ågaard i Aftonbladet 12/1 2012 och uppdaterades den 22/1. Den andra versionen publicerades i november 2012 när Fokus presenterade sin årliga lista över de 100 mest mäktiga i Sverige.

Om du har frågor eller synpunkter får du gärna kommentera nedan. Alla kommentarer modereras.

Fler förslag för en icke-hierarkisk konstsyn (3)

Skrevs den av — 1 kommentar ↓
Trassel_narbild
I mitt förra inlägg om en icke-hierarkisk konstsyn använde jag ett exempel från Manuel deLandas föredrag om den genetiska algoritmen och befolkningsteorier för att påpeka att konstens utveckling inte nödvändigtvis drivs framåt av individuella konstnärskap eller verk utan av mångfalden av inriktningar och uttryck inom konstens fält, och att det därför inte är speciellt meningsfullt att värdera konst utifrån en föreställning om konst som varande bra eller dålig – utifrån föreställningen om en konstnärlig kvalitet.
I det här inlägget vill jag presentera en annan metod för att få syn på konstens ”heterogenitet” med hjälp av Per Herngrens läsning av Karen Barads syn på samhällse och mänsklig aktivitet som trassel snarare än behållare (container). Men innan vi kommer så långt vill jag nämna något om begreppet konstnärlig kvalitet.
  • Ofta (men inte alltid) när vi som är yrkesverksamma inom konsten pratar om konst och om konstnärlig kvalitet så placerar vi in konsten i en ganska tydlig pyramidalt hierarkisk modell som definieras av ekonomiska förutsättningar. Frågan om vilken konst som ”äger” en högt stående konstnärlig kvalitet handlar med andra ord ofta om ett verks visuella eller konceptuella kvalitéer vägt mot konstverkets ekonomiska värde – dvs hur bra konsten säljer eller hur välfinansierat ett projekt har varit. Sådana ekonomiska faktorer tjänar som en bedömningsgrund för många typer av urvalsprocesser (utnämningar, försäljningar, beställningar, uppdrag etc) inom konstens fält som involverar finansiellt eller immateriellt risktagande.
  • Jag vill påstå att vi tenderar att använda ”ekonomisk” kvalitet – som i grund och botten handlar om finansiärers risktagande – som överordnad kategori i dessa bedömningsprocesser, och att vi dessutom ofta blandar ihop ”ekonomisk kvalitet” med andra typer av kvalitéer som ett konstverket kan ha (visuella, konceptuella etc …).
  • Med detta sagt är det viktigt att påpeka att det finns många andra urvalsmekanismer inom konstens fält som inte utgår från konstens ekonomiska värde utan från exempelvis politisk, etnisk eller religiös tillhörighet. Vissa verk eller konstnärskap kan självklart bli föremål för urvalsprocesser från flera olika typer av system samtidigt – och det är viktigt att också poängtera att dessa urvalssystem eller hierarkier i sig själva inte är homogena.
Det har tagit mig lång tid att inse att konst är en ytterst heterogen företeelse och möjligen är de här korta artiklarna ett försök att bryta upp mina egna låsningar kring föreställningen om konst som ett homogent fenomen med en tydlig hierarkisk pyramid baserad på finansiell ekonomi – och därmed i farten se om det kan påverka min världsbild i övrigt.
*
En modell för att förstå världen som kan vara intressant att undersöka i detta hänseende är KarenBarads teorier om trassel- och containermodeller som Per Herngren presenterade på sin blogg Civil Olydnad och Proaktivt Motstånd i slutet på förra året.
Per Herngren skriver: ”Container-föreställningar ser ekonomin, marknaden, kulturen, naturen, samhället, nationalstaten, politiken och vetenskapen som väldiga lådor. Saker skulle i så fall befinna sig inuti en låda. Det är svårt att vara inne i olika lådor samtidigt. Dessa olika sfärer eller lådor skulle skapa sig sina egna förutsättningar, logiker, lagar som inte skulle gälla i de andra lådorna.
Naturen pekas ut som en egen sfär som fungerar utifrån helt andra lagar och förutsättningar än marknaden eller kulturen.
  Stora sfärer och containrar delas dessutom in i mindre lådor. Tekniska vetenskaper ses som en annan låda än politisk teori, psykologi eller sociologi. Arkitektur ses som en annan låda än kemi.
För Karen Barad är saker och ting mer hoptrasslade med varandra. Vi är inte i, som i inuti. Vi är mer bland saker och ting. Istället för att tänka inuti och utanför, internt och externt, så agerar vi med – eller inte med. Vi kopplar – eller kopplar ur.”
Herngren varnar också för att det är lätt att orden, begreppen, får oss att fastna i de fällor vi försöker ta oss ur när vi försöker lämna containerbegreppet. Jag ber läsaren att varsamt placera varningen i bakhuvudet under den fortsatta läsningen.*
Herngren använder Barads teorier om trasslet för att diskutera politisk aktivism. Själv tänkte jag försöka applicera dem på konstens värld. Inledningsvis kommer jag frivilligt och tillfälligt att falla i fällan att kategorisera delar av trasslet som om det befann sig i en container – men min avsikt är att så småningom bryta mig ur den. Jag låter mig här skamlöst inspireras av Per Herngrens text om Barad (själv har jag nota bene inte läst hennes bok).
Vi skulle i så fall kunna föreställa oss kulturen som en container och konsten som en mindre container i den första. Konstens container kan tyckas vara byggd av tjockt stål – som en väl avgränsad professionell disciplin med sina egna regler och traditioner och med en tydlig hierarkisk struktur som definierar vad som är konst och hur den produceras och distribueras. I containern hittar vi små avdelningar i form av underdiscipliner (dans, musik, bildkonst, teater, litteratur), tekniker (i konstens fall måleri, skulptur, videokonst, fotografi, textil, offentlig konst, performance etc.), skolor, ismer och inriktningar (abstrakt, postmodern, politisk, realistisk, surrealistisk, feministisk, modernistisk, klassisk etc) och aktörer (konstnärer, gallerister, curatorer, museer, kritiker, teoretiker etc.) samt grupperingar av aktörer sorterade i vagt definierade hierarkiska ordningar beroende på ekonomiska förutsättningar, ryktbarhet och makt. Trots konstvärldens komplexitet verkar det ändå vara en rätt välordnad värld – eller snarare en välordnad berättelse om världen – som vi möter därinne i containern med sina små lådor eller sub-containrar.
När vi tömmer ut innehållet i alla dessa sub-containrar tycks det till en början bli en rejält stökig blandning av stilar, uttryck och inriktningar (och detta trots att vi fortfarande håller oss i konsten container) och allt tycks befinna sig på samma nivå även om tjockare klumpar av stökighet dyker upp här och var och även om färg och konsistens tycks variera. Vad är det egentligen vi kan observera i detta konstens trassel? Hur kan vi förstå det?
Agerande och samagerande är två begrepp som frekvent dyker upp i Herngrens inlägg. Våra handlingar som aktörer i konstens trassel låter sig inte utan vidare så lätt inordnas i olika lådor. Vi agerar inte efter exakt samma normer eller moraliska övertygelser. Vi samarbetar ”över och igenom blockgränserna”, vi hämtar mening och inspiration ur källor och producerar mening för andra på ett sätt som inte så enkelt kan kartläggas utifrån grupp- eller genretillhörighet. Vi opererar till synes irrationellt. När vi frångår den gängse berättelsen så som den reproduceras av olika instanser (utbildningar, institutioner, medier etc.) och lägger i från oss dess karta framstår konstens värld som betydligt mycket mindre homogen än tidigare – mer trasslig och komplicerad – men möjligen också mer rationell när aktörernas agerande inte längre behöver förklaras med för trånga kostymer och trubbiga instrument.
Tidigare artiklar:
Sökandet efter en icke-hierarkisk konstsyn (del 1 och del 2)

Avdelningen obskyra och ofullständiga diagram

Skrevs den av — 2 kommentarer ↓

Ibland måste man knyta ihop sina tanketrådar för att de inte skall flyta iväg, tunnas ut och försvinna i ett diffust bakhuvud. I sådana lägen kan det vara lämpligt att göra ett diagram även om det blir både obskyrt och associativt. Det är inte helt lätt att i klartext redogöra för vad ovanstående diagram beskriver – mer än att det hänger samman med min läsning av Emanuel Levinas och Zygmunt Bauman i en kontext som handlar om att undersöka begreppet universella värden. Möjligen kan man säga att det är ett försök att beskriva begreppet makt med ett paj-diagram som delas upp i bitar utifrån föreställningen om hur makt uppträder och regleras i våra liv, där allmakt och maktdelning utgör motpoler. Att de filosofer som uppträder i diagrammet står inom parentes får väl tolkas som att de placerats ut på ett ganska ”löst” sätt i diagrammet – även om framför allt Sartre och Levinas har rätt givna positioner. För att förvirra er än mer inser jag redan nu att vissa formuleringar i diagrammet måste ändras (framför allt ”hierarchy” och ”power order”) och någon del måste eventuellt flyttas (den streckade linjen vid ”morality” borde kanske vara en förlängning från ”ethics” och ”law” skulle kunna dras ut med solid linje över hela sektion B). Men uppdateringen får vänta tills i morgon. Det här är trots allt ett arbete i process. Tärningarna är i luften!

Uppdatering: det här diagrammet är verkligen ganska misslyckat. ”Meeting w. the other” är ingen bra översättning och delar av bilden är oläslig trots att man förstorar den. Jag ber verkligen om ursäkt för detta, men låter postningen stå kvar som ett monument över människans ofullständighet. Det är min förhoppning att jag skall finna någon tid för att korrigera bristerna i morgon. Tack för ert tålamod.

Uppdatering 21/5 kl 16:40: diagrammet är uppdaterat! Blev det bättre? Mer relevant? Mer förståeligt?

Några avslutande ord om "Postmodern etik" (3)

Skrevs den av — Kommentera
Tidigare delar om Postmodern Etik av Zygmunt Bauman: del 1 och del 2 samt ett litet tillägg
*
Redan i det inledande kapitlet av boken Postmodern Etik varnar Zygmunt Bauman för att boken inte kommer att presentera en en moralkodex för en postmodern tid. Det är en fullt logisk, ja kanske nödvändig hållning, om det ens skall vara meningsfullt att prata om en etik som postmodern – om man med det uppfattar det postmoderna som möjligheten till en kritisk position som förkastar vissheten (förnuftet) som det framträder inom det moderna projektet.
Samtidigt lämnar Baumans vägran att föreslå en moralkodex mig med ett slags tomhet. Den som letar efter en tydlig politisk position som kan tjäna som utgångspunkt för sökandet efter en sådan moral kommer att bli besviken. Tvärtom tycks Baumans komplexa text delvis handla om just svårigheterna i att försöka förena moral och politik i ett slags förnuftsstyrd helhet. Bauman återkommer till den ovisshet som genomsyrar det ”moraliska rummet” som står i bjärt kontrast till alla försök att skapa rationella moraliska system.
Den som läst Baumans föregående alster Auschwitz och det moderna samhället känner igen hans kritik av moderniteten som han menar möjliggjort omänskligheter som till exempel folkmord. ”Postmodern etik” verkar vara ett försök att formulera grunddragen till en moral eller ett etiskt ramverk som erbjuder en möjlighet till kritiskt tänkande och kanske också handlande bortom förnuftet. Moralen, skriver Bauman i det avslutande kapitlet, ”är inte säker i förnuftets händer trots att detta är just vad förnuftets talesmän lovar”.
Moral har i Baumans utläggning inget med etik att göra så som den formuleras inom t.ex. politiken. Tvärtom skulle man kunna säga att boken angriper frågan om ansvar och moral så som den framträder och bearbetas innan politiken träder in i bilden. Här tar Bauman hjälp av filosofen Emmanuel Levinas teorier om ansiktet och moralen som uppehåller sig kring mötet med den andre som det gestaltar sig innan det politiska träder in i bilden. Innan moralen blivit formulerad som etik och därmed relativiserats i förhållande till maktanspråk.
Men Bauman erkänner samtidigt att denna ”närhetsmoral” som han kallar den ”är sorgligt otillräcklig i ett samhälle där allt viktigt handlande sker på avstånd”. ”Den moral som alltid styrt oss och fortfarande styr oss”, skriver Bauman, ”har mäktiga men korta händer. Den behöver nu mycket, mycket långa händer”.
Den förmoderna närhetsmoralen är helt enkelt inte anpassad för en globaliserad värld och behöver översättas till samtida sociala intressen och politiska krafter, vilket Bauman medger är svårt om inte omöjligt.
”Det postmoderna avslöjandet av moderniteten kan bistå i en sådan strävan. Men det mest iögonenfallande draget hos postmodernismen, källa till både dess styrka och svaghet, är att den hyser misstro mot vissheter och inte ger några garantier. Att den vägrar frysa historien i profetior eller föregripande lagstiftning innan historien följer sin väg.”
Detta, menar Bauman, är postmodernismens tveeggade svärd. Det är helt enkelt svårt att agera i enlighet med den visdomen. Han tycks vilja leda läsaren genom det moraliska rum som i han menar har en osäker och osynlig plats i det offentliga livet men lämnar frågan öppen hur varandet i detta rum kan användas eller hanteras för att förändra samhället i grunden.
Postmodern etik är sannerligen ingen lätt bok. Den lämnar inga givna svar men för den tålmodige läsaren öppnar den upp för radikalt annorlunda sätt att föreställa sig samhället, politiken och det offentliga livet. Det är en minst sagt spännande läsning.
*
Läsning
Postmodern Ethics. Cambridge, MA: Basil Blackwell (1993). ISBN 0-631-18693-X
På svenska: Daidalos (1995). ISBN 917173 0842 (adlibris)

Sökandet efter en icke-hierarkisk konstsyn (2)

Skrevs den av — 2 kommentarer ↓
Jag märker på reaktionerna av min förra artikel om sökandet efter en anti-hierarkisk konstsyn att jag behöver förklara varför jag valde att illustrera en möjlig alternativ konstsyn med Manuel deLandas föreläsning – inte minst eftersom han pratar just om användandet av den genetiska algoritmen som ett konstnärligt verktyg, vilket är helt irrelevant för mitt resonemang.
DeLanda försöker i föreläsningen att förklara Gilles Deleuze sökande efter en ny materialism som kan gå bortom en postmodern idealism och en Hegeliansk dialektik och därmed som jag tolkar det förnya vänsterns politiska filosofi (brasklapp: jag ber er observera att jag är en enkel hobbyfilosof med ytterst begränsade kunskaper på området).
Vad är det egentligen deLanda säger och hur kan hans teser transponeras till en teori om konsten – och framför allt hur vi värderar konst? Tillåt mig att citera några brottstycken ur föreläsningen och att applicera den på en konstsyn som jag föreställer mig som mer distribuerad än hierarkisk.

Essentialister – och särskilt aristoteliska essentialister – brukade tänka till exempel: du ser en zebra-”befolkning” och det finns någonstans en essens av ”zebraskap”. Zebraskapet är en lista av egenskaper som gör en zebra till vad den är. Som ger zebran dess identitet. Det finns en perfekt zebra som uppfyller dessa krav – och sedan har vi alla ofullständiga zebror som vi ser framför oss – med sina variationer i teckning, höjd och så vidare. Du måste komma förbi det heterogena, förbi skillnaderna, förbi det ofullständiga för att komma åt den perfekta zebran.

Jag avbryter här för att att byta ut zebran som art mot konstnärer och deras konst. En essentialistisk bedömning av konst fokuserar som jag ser det framför allt på vad som är konst, vilka egenskaper som är typiska för konst och följaktligen hur konst bör framställas för att vara konst (vilket naturligtvis är föremål för oändliga strider – vilket som vi ska se är irrelevant för resonemanget). Den konst som anses ligga nära den idealbild som framträder i de essentiella specifikationerna, är att beteckna som bra konst, god konst, eller konst av hög kvalitet.

Befolkningstänkande säger att det är helt tvärtom. Det ofullständiga är avgörande. Heterogenitet och variation är det som driver evolutionen. Om man försöker att homogenisera en befolkning … så stoppar man evolutionen! Heterogenitet och olikhet är avgörande i [den evolutionära] processen och behöver uppvärderas eftersom det naturliga urvalet bara är ett filter – ett mekaniskt filter – som låter vissa gener passera och andra inte. Om alla gener är likadana har evolutionen inget att filtrera längre. Inget att sortera ut.
Det är med andra ord inte de ”bra” konstverken, inte mästarna, inte mästerverken som driver konstens utveckling. Det säger ju sig själv att om alla konstnärer avbildade samma motiv på exakt samma sätt med samma material skulle konsten aldrig utvecklas. Man kan invända att många konstnärer faktiskt arbetar med likartade teman, stilar, medier eller material. Jag menar att det ändå finns tillräckligt med heterogenitet och variation inom konsten för att den skall utvecklas.
Så för första gången har evolutionsbiologerna givit oss en positiv tanke om olikhet – en positiv ide om heterogenitet. … Befolkningstänkandet låter oss gå förbi klicheerna av 1800-talets Darwinism som urartade till riktigt dålig politik i och med socialdarwinismen: ”survival of the fittest, eller kampen för överlevnad” – allt sådant som fick det att se ut som om vinnaren tar allt och evolutionen bara handlar om …. käftar och klor eller något åt det hållet. Medan det i själva verket finns en massa evolutionära strategier … som inte har något att göra med konkurrens att göra. Och det finns en poäng som är väldigt viktig. Det finns ingenting sådant som ”the fittest” (den mest lämpade – bäst anpassade). Detta bygger på antagandet att det bara finns en enda design – den bästa – vilket går tillbaka till essentialismen. Och föreställningen att det naturliga urvalet tar oss till den där perfekta zebran.
Här sätter deLanda som jag ser det spiken i kistan på föreställningen om konstnärlig kvalitet. Det blir helt enkelt inte speciellt meningsfullt att värdera enskilda konstverk eller konstnärskap som bra eller dåliga, eftersom det med detta synsätt inte är ”erkänt bra konst” (kanon) eller enskilda konstnärskap, mästerverk eller ens avantgarden som driver konstens utveckling framåt – utan snarare variationer, olikheter, korsbefruktningar, smittor, samarbeten, gränsöverskridanden, kluster och symbioser som manifesterar sig i en mångfald av konstnärliga uttryck, medier, subkulturer och genrer.
Och konsten måste utvecklas annars stagnerar den (”homogenisation stops evolution in its track”) vilket innebär att man inte längre kan föreställa sig nya uttryck och inte heller inte någon ny konst att kanonisera eller varufiera.
Det är med andra ord inte avantgardet som förnyar konsten som ”befolkning” utan snarare tvärtom – avantgardet är bara en del av en ständigt pågående evolutionär process inom konstens fält. Just därför borde kanske heterogenitet och olikhet uppvärderas även inom konsten.
Jag tänker mig till exempel att det synsätt som jag beskrivit här kan öppna för en radikalt annorlunda konsthistorieskrivning eller kritik som söker av hela fältet av konstnärliga praktiker för att hitta de processer som bidrar till variation snarare än att fokusera på enskildheter eller den kanoniserade konsten. Som inspirationskälla till en sådan historieskrivning kan man med fördel läsa Manuel deLandas kanske mest kända bok ”1000 år av ickelinjär historia”.

To be continued …

De minst inflytelserika 2012

Skrevs den av — 3 kommentarer ↓
Med anledning av att Fokus har presenterat sin årliga lista över de 100 mest mäktiga i svea rike – den så kallade Makthavarlistan – så tyckte jag att det kunde finnas anledning att uppdatera min egen lista över de 30 minst inflytelserika grupperna i detta land. Listan gjordes ursprungligen som en replik till en artikel av Martin Ågaard i Aftonbladet 12/1 2012 och uppdaterades den 22/1.
Disclaimer: den här listan är inte baserad på någon vetenskaplig undersökning, utan på min subjektiva uppfattning om vilka grupper som jag tror har minst möjlighet att utöva inflytande i det svenska samhället (de med minst inflytande står överst i listan). Listan är inte på något sätt ”sann”.
Jag hoppas verkligen inte att någon tar illa vid sig av den här listan. Jag är inte ute efter att stigmatisera någon grupp eller person – utan jag vill visa på att det finns stora grupper i samhället som har mycket liten makt – och påminna om att dessa grupper inte får glömmas bort.
Om jag använder mig av en beteckning för en specifik grupp som företrädare för den gruppen reagerar negativt på så beror det helt och hållet på min egen okunskap – och jag kommer att korrigera den beteckningen om jag tycker att kritiken är relevant. Ni får gärna kritisera, föreslå ändringar eller anmärka på formuleringar.

Nyheter i årets lista

Jag har inte gjort några stora ändringar i årets lista jämfört med den som jag publicerade tidigare i år. Förra listans positioner anges inom parentes. En viktig ändring är att husdjur och gårdsdjur flyttats ut ur listan eftersom situationen för dessa grupper i samhället inte på ett enkelt sätt kan jämföras med människornas.
I några fall har jag låtit närliggande grupper dela på positionerna i årets lista. En del formuleringar har också ändrats.


1-3. Kliniskt döda (1), Hjärndöda (2), I koma (3)
4. Spädbarn (0-2 år) (4)
5. Barn 2-8 år (5)
6. Gravt utvecklingsstörda (6)
7. Gravt fysiskt sjuka (inlagda) (7)
8. Gravt psykiskt sjuka (omhändertagna) (8)
9. Gravt fysiskt handikappade (9)
10. Omyndigförklarade (12)
11. Interner (lägst i hierkarkin) (13)
12. Kidnappade (15)
13. Frihetsberövade (av ex. familj) (14)
14. Psykiskt sjuka (svår sjukdom, omhändertagna) (16)
15. Hemlösa (med missbruksproblem) (17)
16. Barn 8-12 år (18)
17. Slavarbetare (ex. prostituerade under slavliknande förh.) (19)
18. Tvångsomhändertagna barn och ungdomar (ny)
19. Flyktingar i väntan på asylbeslut (20)
20. Papperslösa (utan arbete) (21)
21. Tungt nakotikaberoende (22)
22. Tungt alkoholiserade (23)
23. Kroniskt sjuka (svår sjukdom, inlagda) (24)
24. Extremt fattiga (25)
25. Interner (26)
26. Ungdomar 13-17 år (ny)
27. Svårt fysiskt funktionshindrade (ej inlagda) (27)
28. Papperslösa (med arbete) (28)
29. Arbetslösa (utan a-kassa) (29)
30. Kroniskt sjuka (utförsäkrade) (30)

Hur många personer omfattar listan?

Här är lite statistik som kan hjälpa till att bringa ljus till den frågan. Jag fyller på efterhand som jag hittar fler siffror. Enligt siffrorna nedan skulle jag uppskatta antalet personer i listan till cirka 2.2 miljoner människor, eller ca 20% av befolkningen.

  • Enligt SCB är ca 1.9 miljoner svenskar under 18 år.
  • Enligt Socialstyrelsen (2012) är ca 34.000 personer hemlösa i Sverige.
  • Ca 0.5% av Sveriges befolkning (45.000 personer) har en måttlig eller grav utvecklingsstörning (lul.se). Hur många av dem som är barn och hur många som har en grav utvecklingsstörning har jag inte hittat.
  • Enligt CAN är antalet tunga alkoholmissbrukare i Sverige mellan 50.000 och 100.000 och antalet tunga narkomaner ca 29.000 (se också missbruksutredningen). Troligen ingår många av de hemlösa i de här grupperna.
  • Uppskattningsvis uppehåller sig mellan 10.000 och 35.000 papperslösa i landet idag enligt Vård för alla. Papperslös. Hur många av dem som är arbetslösa har jag ingen statistik på, men det torde vara merparten.

Not om begreppen makt och inflytande

Jämfört med den förra listan har jag bytt ut begreppet ”mest maktlös” mot ”minst inflytelserik”. Anledningarna är flera. För det första är begreppet ”mest maktlös” något av en oxymoron. För det andra ansluter jag mig till den modell som vissa maktteoretiker (t.ex. Lukes) använder sig av där makt i första hand används om det finns ett konfliktperspektiv mellan olika aktörer medan man i övriga fall använder ordet inflytande för att beskriva möjligheten att påverka det samhälle man lever i.

Grupperna som omfattas av den här listan har alltså sämre möjligheter än flertalet att påverka det samhälle de lever i – såväl lokalt som nationellt och globalt – på grund av funktionsnedsättningar, missbruk, ålder, frihetsberövande eller av annan orsak.

, , , ,

Om svårigheterna (och möjligheterna) att själv fördela makten

Skrevs den av — Kommentera
Jens Liljestrands artikel i dagens Sydsvenskan är verkligen mycket läsvärd. När han ser en sekvens i den numera så berömda videon med SD-topparnas framfart känner han igen sig själv – ”… den vite mannens position i det offentliga rummet. Hans självklara tillträde, tillhörighet, anspråk på att bli lyssnad på och respekterad” – och önskar att Expressens avslöjanden skulle få fler av oss ”att reflektera över frågor om identitet, makt och privilegier”.
Det är möjligen sällsynt att en journalist går ut och sätter ljus på sina egna privilegier på det sätt som Liljestrand gör i sin artikel. Däremot tror jag inte att den typ av insikt och reflektion han efterlyser är särskilt sällsynt. Jag föreställer mig tvärtom att vi bedömer och reflekterar över vår maktposition och våra privilegier varje dag – och inte bara när vi upplever vår situation som begränsad. Till och med när vi upplever att vi har stor makt att förändra och skapa våra egna liv så är vi medvetna om just detta, och ger ibland uttryck för det – som till exempel idrottsstjärnan som tackar Gud, sina föräldrar eller sin tränare för sin framgång.
Jag tror med andra ord inte att det är avsaknad av insikt som är det stora problemet när det gäller frågan hur makt kan fördelas ”bättre” eller ”rättvisare”, utan hur den påverkar vår uppfattning om andra människor, vad vi använder den till – och vad vi inte gör. Det är när insikten skall omsättas till handling som vi som sociala och politiska varelser sätts på prov.
För det första föreställer jag mig att vi sällan kommer till slutledningen att vi måste fördela vår egen makt och våra privilegier till de som är mindre bemedlade. Snarare skapar vi tankefigurer som tillåter oss att behålla och förstärka vår makt.
Vi kan t.ex. påstå att vi bara kan fördela makt genom att själva bli mäktigare – antingen genom föreställningen att vår framtida makt kommer att ”sippra ned till de andra” eller genom att vi fokuserar på att erövra makten från de som vi uppfattar som mäktigare än oss och därmed skjuter frågan om maktfördelning på framtiden. Vi kan påstå att vår makt ligger i någon annans händer eller att det inte är vår uppgift att fördela den (utan Guds, Statens, Partiets etc.). Eller så hävdar vi att vår makt är för liten för att vi skall kunna dela med oss av den. Det finns ju alltid någon annan som har mer makt än vi!
Ännu svårare blir det förstås att ta sig ur ”protektionistiska” tankefigurer om vi uppfattar det som att våra privilegier är utsatta för ett omedelbart hot – oavsett hur realistiska hotbilderna är, och oavsett var vi positionerar oss i makthierarkin – eller om vi alltid hemfaller åt att uppfatta oss själva som i underläge (eller överläge) [1].
Jag påstår inte att det är en enkel sak för den enskilde att bidra till att makten fördelas någorlunda rättvist mellan medborgare i ett samhälle på ett sätt som flertalet kan godta. Tvärtom gör det att var och en ställs inför en existentiell problematik där frågor som rör sådant som ansvar, rättigheter och skyldigheter ställs på sin spets. Det är inte heller en problemställning som har några enkla lösningar. Tvärtom föreställer jag mig att ”quick fixes” är kontraproduktiva i sammanhanget.
Så hur går man från reflektion till handling? Vilka steg tar jag som ”vit, utbildad medelklassman” för att fördela den makt jag har till de som har mindre än mig? Jag påstår verkligen inte att jag har svaret på den frågan – eller att jag skulle vara en förebild i sammanhanget. Mitt lilla bidrag har kanske varit att försöka sätta ljus på medborgarens makt [2] och att undersöka toleransens möjligheter [3] – men även för mig återstår att förstå hur jag kan gå från reflektion till handling om jag vill hjälpa till att fördela den makt jag har. Och hur jag kan göra det utifrån mina speciella förutsättningar.
Tyvärr känns det inte alltid som om den politiska sfären erbjuder någon större hjälp i den strävan och ”manualerna” finns visserligen men verkar inte vara många. Jag vet inte om Jens Liljestrand själv har haft några funderingar i den här riktningen sedan han skrev sin artikel men det vore i så fall väldigt spännande att få läsa mer om hur han resonerat över vilka steg han själv skulle kunna ta för att fördela något av sin egen makt och sina privilegier.

Man brukar ibland säga att makt inte kan tas, den kan bara ges. Frågan är vem som skall ge den och framför allt hur.

Noter
[1] Psykoanalytikern Tomas Böhm beskriver mycket träffande hur föreställningar om underläge och överläge kan bidra till paranoida föreställningar om tillvaron i ”Tolerera” sid 46 – http://www.levandehistoria.se/node/6392
[2] Maktverktyget, se maktverktyg.com
[3] Tolerera är ett projekt jag genomförde för utställningen ”P.K.-en utställning om intolerans” på Forum för levande historia. levandehistoria.se/PK

Postmodern etik i det militära (till min förvåning)

Skrevs den av — Kommentera
Kanske är jag fördomsfull, men jag hade verkligen inte förväntat mig att någon inom militären skulle försöka applicera Zygmunt Baumans teorier om postmodern etik på stridssituationer. Men döm om min förvåning när jag ramlade över en uppsats på militärhögskolan där författaren försöker göra just detta.
Bauman menar – vilket jag skrev om häromdagen – att när makten försöker skapa moralkodexar utifrån lagboken som stelnar till procedurmässighet på bekostnad av individens moraliska impuls blir följden den att det moraliska jaget berövas möjligheten att bidra till det allmänna goda.
Anders Malm utgår ifrån just denna tes i sin magisteruppsats i krigsvetenskap: Historien om Masar-e Sharifs belägring – Postmodern etik och militär våldsanvändning som fokuserar på militärens värdegrundsarbete. Malm skriver i inledningen:
”Bauman visar hur den moderna byråkratin inom statens institutioner är en förutsättning för att förintelseliknande verksamheter (likt den i Auschwitz) kan möjliggöras, bland annat genom att moralen reduceras till att endast synliggöra arbetsförhållanden inom den egna myndigheten (Bauman, 1989: 55 f.). Det som händer utanför myndigheten osynliggörs genom byråkratins regler och rutiner. Dessa rutiner och regler bidrar till att producera Nietzsches givna bilder av en verklighet och till att reducera medarbetarens moraliska ansvar till att följa interna regler och uppförandekoder. Därmed kan det hävdas att Försvarsmaktens värdegrund, ironiskt nog, motverkar en utveckling av etiken inom myndigheten, då värdegrunden är homogent normerande och inte lägger grund för verklig kritik av kärnverksamheten och dess effekter. Denna undersökning skall ses likt en moralisk ansträngning att se utanför den givna normerande värdegrunden, för att söka en etik bortom myndighetens institutionsetik, och därmed möjliggöra en etik för våldsanvändning.”
”Studiens problem kan därmed sammanfattas i följande övergripande fråga:
Hur kan Försvarsmaktens värdegrund utvecklas från en etik som fokuserar på myndighetens interna principer, till en etik som tillåter ett kritiskt förhållningssätt till den militära våldsanvändningen?”
Jag har bara skummat uppsatsen men konstaterar att Malm lyckas förvåna mig igen genom att föra in ett feministiskt perspektiv på våldsanvändning i en analys av Judith Butlers bok ”Krigets ramar” som utkom i svensk översättning på Tankekraft förlag härom året.
Anders Malms uppsats är sannerligen ett intressant tillskott till den undersökning om makt, tolerans och våld som jag just nu arbetar med som en uppföljning till projektet Tolerera.
Mer läsning:
Judith Butler: Krigets ramar – när är livet sörjbart, Tankekraft förlag (adlibris) isbn 9186273027

Mer om postmodern etik (förnuft och känsla)

Skrevs den av — Kommentera
Zygmunt Baumans försök att ställa upp en postmodern etik (se också denna artikel) är en minst sagt intrikat historia som ställer en del begrepp på huvudet. I kapitlel 3 – de gäckande grunderna – gör Bauman upp med föreställningen om förnuftet som grund för samhällets försök skapa en universell moral genom lagboken och tar i det arbetet hjälp av filosofen Emmanuel Lévinas teorier om vårt förhållande till den andre och vad det innebär för oss som moraliska subjekt. Jag har skrivit om Lévinas tidigare och finner i hans försvar för humanismen och förklaringsmodeller för hur ansvar och moral framträder i mötet med andra en intressant motpol till ett samtida fokus på det individuella egenintresset som motor i samhället.
Bauman menar att det moraliska jagets grundval – den moraliska impulsen – är otillräcklig för maktens förvaltare och filosoferna, som betraktar den med djup misstänksamhet. Den moraliska impulsen som den uppstår hos subjektet är en alltför instabil konstruktion för en centraliserad maktordning att bygga på. Maktens förvaltare vill hellre vädja till individens egenintresse och övertalar denne att gå med på ett visst tvång i utbyte mot välfärd och säkerhet. Detta ”kontrakt” stadfästs i lagens form, och genom moralkodexar som försöker reglera hur vi bör bete oss.
Bauman menar att denna moraliska grund (etik – lag – moralkodex) inte är att betrakta som moral i egentlig mening eftersom moral är något subjektivt som inte kan uttryckas i universella termer. Subjektet är alltid ensam med sin moral, med sitt samvete.
Maktens moralisk grund vilar i stället på föreställningen om förnuftet och en rättslig auktoritet och regler som är byggda på förnuftet (”förnuftsstyrda regler och regelstyrt förnuft”). En föreställning som inte bara utesluter den moraliska impulsen (som kanske delvis kan förstås som känslostyrd) men som också berövar det moraliska jaget möjligheten att bidra till det allmänna goda.
”Att det moraliska argumentet försvagas till förmån för den rena procedurmässigheten bidrar i hög grad till att den moraliska agenten underordnas yttre lagstiftande organ men föga eller inte alls till en ökning av det samlade goda; i sista hand berövas det moraliska motståndets krafter sina vapen mot omoraliska påbud – i stort sett det enda skydd som det moraliska jaget besitter mot att bli del av omänskligheten.”
”Det sökande som börjar med misstron mot jagets moraliska förmåga slutar i fönekande till jagets rätt till moralisk bedömning”
Här någonstans börjar det bränna till ordentligt och Baumans projekt börjar ta en tydligare form. I boken ”Auschwitz och det moderna samhället” från 1989 (läs mer här) kom Bauman fram till att Förintelsen kunde ske just på grund av det moderna samhällets organisation – ”Postmodern etik” skulle kanske kunna ses som en uppföljare som försöker gå till botten med samhällets svårigheter att hantera moralen och individens förmåga att agera utefter sin moraliska impuls. För hur kan samhället göra gott om det inte kan ta tillvara medborgarnas moraliska impulser utan i stället försöker diktera dem? Löper vi i så fall inte ständigt risken att kollektivt bidra till nya ”omänskligheter”?

Läsning
Postmodern Ethics. Cambridge, MA: Basil Blackwell (1993). ISBN 0-631-18693-X
På svenska: Daidalos (1995). ISBN 917173 0842 (adlibris)

I efterhand
En uppsats från Försvarshögskolan av Anders Malm.om militärt beslutsfattande utifrån Baumans teser Verkar intressant! ”Studiens problem kan därmed sammanfattas i följande övergripande fråga:
Hur kan Försvarsmaktens värdegrund utvecklas från en etik som fokuserar på myndighetens interna principer, till en etik som tillåter ett kritiskt förhållningssätt till den militära våldsanvändningen?”