Därför blir rösten rosa

Osäkert ursprung. PR-bild från Fi inför valet 2006?

Inför valet 2006 dök plötsligt en rosa kub upp utanför kulturhuset på Sergels torg i stockholm. Ett slags valstuga. Det handlade om ett nytt politiskt parti. Ett feministiskt. Det väckte min nyfikenhet. Nu, tolv år senare, efter en del vånda, men ändå fast besluten att börja engagera mig partipolitiskt, så har jag blivit medlem i Feministiskt initiativ. Det känns faktiskt väldigt, väldigt bra. Inte bara har Fi den coolaste och mest poetiska valfilmen. Partiet har en valplattform som tilltalar mig mycket och en intressant ideologisk grund som pekar ut en ny riktning i politiken.

Det har varit ett vingligt sökande efter ett politiskt parti som kan passa mig. Jag har sneglat både åt röda och gröna alternativ. Men det här är några av anledningarna till att min röst blir rosa den 9 september.

Fi är det enda partiet med en antimilitaristisk linje, som har fred, nedrustning och mänsklig säkerhet högt upp i partiprogrammet. När jag framhåller det argumentet händer det att folk ser en smula förbryllade ut. Bör detta verkligen vara en prioriterad fråga? Med tanke på hur läget ser ut i världen och hur nära vi varit kärnvapenkrig råder det för min del inget tvivel om den saken.

Mänskliga rättigheter har en prioriterad position i det rosa ideologibygget. Ok, säger du kanske, men inga partier är väl emot mänskliga rättigheter? Det är säkert så, men i Fi:s program har frågan en framskjuten position. Liberaler tenderar att förespråka individens frihet. Vänstern fokuserar på klassperspektivet. Fi ser, i mina ögon, mänskliga rättigheter som en överordnad fråga. Med ett intersektionellt perspektiv på makt når Fi längre när det gäller frågor som rör fördelning av makt och resurser.

Som följer av ovanstående går inte Fi riktigt att passa in på den traditionella vänster-högerskalan. Trots detta tillhör Fi utan tvivel vänsterblocket i svensk politik och med partiet i riksdagen får vänstern en större vikt. En bra anledning att, om inte annat, taktikrösta. Samtidigt är Fi redan med och påverkar politiken i 13 kommuner och tillhör den styrande koalitionen i Stockholms stad. Fi:s politik får redan nu genomslag. Det är viktigt att komma ihåg.

Men framför allt är Fi ett framtidsparti. Om väljarna i åldern 18-29 fick bestämma skulle Fi få 18 mandat i Riksdagen 1. Det är med andra ord en tidsfråga tills Fi kommer över 4%-spärren. Jag tänker göra det jag kan för att se till att det blir nu.

Plakat från Fi-tåget 1 maj 2015. Foto: Jon Brunberg

Att dela på resurserna: brandbekämpningsplanen

European Emergency Response Capacity | DG ECHO Daily Map| 28/11/2017
Voluntary pool – Offered capacities. Copyright, European Union, 2017. Map created by ERCC Analytical Team. Sources: ECHO, ESRI, OCHA

 

Samtidigt som hundratals människor jobbar för att stoppa skogsbränderna som rasar i Sverige denna heta sommar så har en högljudd, märklig och bitvis rätt absurd debatt utbrutit i Sverige om varför vi inte har egna brandbekämpningsplan. En debatt som förstärkts av att regeringen och oppositionen kastat anklagelser mot varandra i frågan. Och där uppgifter förekommit att Italien, alltså den italienska staten, valt att bistå Sverige genom att låna ut två plan till oss.

Arvid Åhlund var den ende journalist i mitt flöde som till en början tycktes vilja kasta ljus över detta i en artikel i Dagens Industri den 18/7:

Följer man medierapporteringen kan man lätt få intrycket att flygplanen som just nu vattenbombar bränder i Ljusdal och Lillhärdal har lånats ut av generösa italienare. Det stämmer inte – de är en del av EU:s Emergency Response Coordination Centre (ERCC), unionens gemensamt finansierade civilskyddsmekanism.

Brandbekämpningsflygen må stå på italiensk mark, men de hör lika mycket hemma i svenskt luftrum. Det kallas för resurssamordning och bygger på samma logik som en bilpool eller ett försäkringsbolag.

Därifrån tog det några klick och googlingar att komma fram till webbplatsen för EU:s civilförsvar och krisberedskap som bistår med de Italienska planen mm.

The Emergency Response Coordination Centre (ERCC), operating within the European Commission’s Civil Protection and Humanitarian Aid Operations department, was set up to support a coordinated and quicker response to disasters both inside and outside Europe using resources from the countries participating in the EU Civil Protection Mechanism.

Saken är alltså den att vi delar resurser för krishantering med varandra inom EU. Som Åhlund skriver: ”Viss beredskap samordnas helt enkelt mer effektivt på EU-nivå, på samma sätt som andra saker ofta koordineras mer effektivt på nationell än regional eller kommunal nivå. Ingen anser till exempel att Härjedalens eller Ljusdals kommuner bör äga egna brandbekämpningsflyg.”

Det som förvånar och oroar mig är att både berörda politiker och oppositionen (i alla fall hittills) glömt att nämna EU-samarbetet i det ordkrig som utbrutit mellan S och M om vems fel det är att inte Sverige har egna vattenbombningsplan. Det förvånar mig eftersom båda partierna är hyfsat EU-vänliga. Här fanns väl ett utmärkt tillfälle att både förklara pedagogiskt hur EU:s krisberedskap fungerar och att lyfta fram de goda sidorna med EU-samarbetet? I stället valde de att peka finger mot varandra. Det oroar mig eftersom oviljan att förklara hur samarbetet fungerar i praktiken bara spelar korten i händerna på rena isolationister som har fullständigt orealistiska förväntningar på vad vi som ett litet land kan åstadkomma på egen hand. Att rikstäckande medier spelat med i denna fars gör inte saken bättre (istället har t ex Krissamverkan i Kalmar gjort utmärkta insatser för att förklara hur det hänger ihop). En obegriplig och oansvarig hållning av alla inblandade om ni frågar mig.

MER LÄSNING:
Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, MSB, meddelade den 16/7 att de begärt stöd från ERCC och att stödet skulle vara på plats i form av två plan den 18/7.

Om konstens och konstnärernas frihet

Stina Oscarson in 2015

Stina Oscarson. Foto av Frankie Fouganthin [CC BY-SA 4.0 ], from Wikimedia Commons

När konstens frihet skall debatteras uppstår lätt en märklig känsla av att diskussionen förs helt över huvudet på konstnärerna själva. Därför är det tur att Stina Oscarson ständigt finns närvarande i kulturdebatten för att punktmarkera konstnärsperspektivet. Som i SvD:s tält i Almedalen när hon diskuterade kulturens frihet med SvD-skribenten Ola Wong och Ulf Dernevik, politiskt sakkunnig hos kulturminister Alice Bah Kuhnke.

Konstnärer är en av de yrkesgrupper som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen1. Lagen skyddar konstnärernas (och alla medborgares) frihet att uttrycka sig i bild, text, tal, ljud och rörelse eller andra uttryck. En konstnär skall kort sagt inte kunna slås i bojor för att ha gjort eller visat ett specifikt verk. Det finns förstås undantag i lagen. Gränser som inte ens konstnärer kan överträda utan rättslig påföljd. Som lagen om hets mot folkgrupp. Eller upphovsrättslagen. Eller alla andra lagar som gäller i samhället. Det är basic.

Faktum är att det enda som står om konst i yttandefrihetsgrundlagen är att yttrandefriheten enligt grundlagen har till ändamål att säkra ett fritt konstnärligt skapande. Det är det konstnärliga skapandet som skall vara fritt.

Ändå utelämnas konstnärsperspektivet ofta ur debatter som rör yttrandefrihet. I stället för konstnärernas frihet talas det om kulturens eller konstens frihet. Som Stina Oscarson så riktigt påpekar i diskussionen med Wong och Dernevik är pratet om kulturens frihet lite som att säga: “Är det här pappret fritt?” Det är med andra ord inte konstverket i sig som är fritt. Konstverket har inga rättigheter och skyldigheter. Lika lite som den mobil, platta eller dator som du just nu läser den här texten på.

Däremot, säger Oscarson, ”så kan vi prata om huruvida konstnärer gör valet att vara fria, att behålla sin frihet, och vi kan prata om i vilken utsträckning man från politiskt håll försöker påverka konstnärer och kulturarbetarna”. Jag instämmer helt och fullt. Och just därför måste också konstnärernas röster, åsikter och perspektiv komma fram tydligare i debatten om ”kulturens frihet”.

FÖR ÖVRIGT:
Ni har väl inte missat kampanjsidan Kulturvalet.se som bland annat innehåller en kulturpolitisk valkompass och ett upprop för att förbättra konstnärernas villkor. Gör din röst hörd! Skicka ett budskap till den kommande kulturministern.

Fb-dump 2013-2

1
A few pics from the posting of today’s last batch of Documents to the Finnish and German Heads of State. The Utopian World Championship | The Brioni experience and document delivery

2
Mapping Europe’s war on immigration – Le Monde diplomatique – English edition

3
The Cost of Being an Artist By Elena Sheppard

4
Tor Lindstrand: inlägg

Alarm. De fattiga överkonsumerar boende. Boverket slår ett slag för Thunderdomesamhället.

”De som har hyreslägenheter där bruksvärdehyran är lägre än vad marknadshyran skulle ha varit tillgodogör sig en ekonomisk förmån varje månad som hyresförhållandet består. De som har denna förmån konsumerar mer boende än de skulle ha gjort om hyran vore högre.”

5
Power Ekroth om Historieløst om kunstnerstipend

Norge blir Sverige mer og mer for hver dag. Tragisk! För Svennar: Norska kulturministern försvarade den extremt drastiska krigsförklaringen gentemot konstnärerna då de drog bort 15 miljoner från konstnärsstipendie-budgeten genom att i media förklara att förfatare som ex.vis Ibsen levde i fattidgdom. Här länk från författarföreningen som ger henne käftsmäll när de påminner henne om att de fick statligt ”diktargage”. Pinsamt för de blå-blå.

21/10 – 13/11 2013

Fb-dump 2013-1

1.
What was the Brioni Practical Utopias Summit really about? I’m not sure I know but here’s my five kunas on the subject. With Ulu Braun Tellervo Kalleinen Olik Maslova Walther YKON Pekko Koskinen Oliver Kochta-Kalleinen Niina Johanna Lehtonen Braun and many, many more …
Intressant artikel men jag är inte säker på att jag håller med. Konst är utan tvivel ett instrument för mig som konstnär – det är nyttigt för mig som människa. Det är en nyttoaspekt och instrumentalitet som tenderar att hamna i skymundan. Om konsten inte vore nyttig för mig skulle jag inte göra den – och hur skulle den då kunna bli nyttig för någon annan? Sammanfattningsvis: jag kommer aldrig att skriva under på att konsten är onyttig.
4.
Paletten 3:2013 | Paletten — Replikväxlingen mellan David Karlsson och Anna van der Vliet i senaste numret av Paletten är riktigt intressant. Blottar två motstående positioner med likheter och visar ganska tydligt hur kulturpolitiken förändrats rent konceptuellt men kanske inte så mycket i praktiken under de senaste sju åren av Alliansens maktinnehav, men också att förändringarna sträcker sig över partipolitikens gränser. Jag har svårt att bedöma om det är krisen som spökar eller om det är kulturvärlden som blivit bättre på att formulera sig kring sina förutsättningar (eller både och). Hursomhelst: läs!
För alla schack- och konstnördar: här är 70 av de partier som Marcel Duchamp spelade som elitspelare i schack. En av Frankrikes bästa när det begav sig.
7.
Dagens metafor enligt DN: ”Det är lättare att göra fisksoppa av ett akvarium än tvärtom”, Göran Hägglund i er replikskifte om kärnkraften. Min fantasi går igång på detta. Är det i ett akvarium lättare för protoner och neutroner att fara runt i en fin ordning eller är det guppifiskarnas fenföring som ger energin? Att göra fisksoppa av glaset till ett akvarium låter ju som en dålig idé, men också svårt att göra en fisksoppa av smutsigt akvarivatten? Känner mig språkligt förvirrad.

8.
Pinsamt agerande av justitieministern om romer | Thomas Hammarberg

T o m 20/10 2013

Konsten måste

Konsten måste vara fri
Konsten måste klara av den arbetsintensiva miljön
Konsten måste få vara ond
Konsten måste in i politiken
Konsten måste vara lättillgänglig
Konsten måste vara till för alla och inte underkastas ideologier och marknadskrafter
Konsten måste snarare vara sannare gentemot livet än livet självt
Konsten måste innefatta det andra tycker är viktigt
Konsten måste utsättas för influenser och påfrestningar för att fortsätta vara intressant
Konsten måste få vara just konst
Konsten måste tillföra en humanistisk, estetisk och poetisk dimension till omgivningen
Konsten måste få vara en zon där man prövar och utvecklar tankar och idéer
Konsten måste komma in i byggprocessen och arbetet så tidigt som möjligt
Konsten måste få vara extrem och politisk
Konsten måste se alla livets sidor
Konsten måste vänta
Konsten måste få provocera
Konsten måste vara indeterministisk
Konsten måste vara märkvärdig
Konsten måste rasande banka på evigheten portar
Konsten måste alltid vara subversiv
Konsten måste höja sig över det vardagliga
Konsten måste hitta vägar ut till människorna
Konsten måste vara aktiv i dagens samhälle
Konsten måste få vara fri att växa och verka på sina egna villkor
Konsten måste ställa frågor
Konsten måste ut på gatorna
Konsten måste förhålla sig till omgivningen
Konsten måste betraktas som ett helt annat begrepp än andra kulturella kategorier
Konsten måste få chansen att experimentera och ta sig ut på de öppna haven
Konsten måste vara ”riktig”
Konsten måste inse att vare sig den vill eller inte, så är den fastkedjad på samma sjunkande eller flytande skuta som allt annat
Konsten måste vara grundvalen för uppfostran
Konsten måste leva i sin tid
Konsten måste propsa på sin frihet, sin autonomi och särställning
Konsten måste erkänna sig själv som ett kulturellt fenomen och en historisk konstruktion
Konsten måste bejaka det partikulära
Konsten måste så klart hålla kvalité nog för att visas
Konsten måste få finnas för sin egen skull, och kvalitet därtill
Konsten måste då också få provocera och ställa obekväma frågor
Konsten måste vara fri och det är det som gör att den kan kombineras med aktivism
Konsten måste få vara autonom, anti-auktoritär och på sina egna premisser bestämma vilka processer den vill utforska
Konsten måste ha aboutness
Konsten måste bli en angelägenhet för fler
Konsten måste vara tillgänglig och tillhöra alla
Konsten måste vara mottaglig för influenser av de mest skilda slag
Konsten måste kunna göra ont
Konsten måste vara bra för människan
Konsten måste passa in som en pusselbit i samtiden
Konsten måste förmedla någonting, ha ett budskap
Konsten måste beröra!
Konsten måste utgöra en gemensam akt där vi står tillsammans och inte ensamma
Konsten måste våga provocera
Konsten måste komma ur finrummen
Konsten måste

https://www.google.com/search?q=konsten+måste

De mäktiga stegen

Det som hände i går på gränsen mellan Nord- och Sydkorea förefaller i dag som något oerhört för ett barn av kalla kriget som mig. Scenerna från den avmilitariserade zonen på gränsen mellan Nord- och Sydkorea när Kim Jong Un möter Moon Jae In måste betecknas som klassiska! Kanske, och förhoppningsvis, håller vi nu på och lägger det sista av det första kalla krigets konflikter på att till handlingarna.

I skenet från gårdagens ljud slog det mig att Kim Jong Un under hela denna tid sedan han ärvde makten från sin far kan ha spelat ett högt men smart geopolitiskt spel. Hans offensiva kärnvapenpolitik tycks nu som ett strategiskt drag för att visa styrka inför en kommande fredsförhandling samtidigt som satsningen kunnat tillfredsställa hans militärer och administration. För det är omöjligt att tänka sig att Kim Jong Un kunnat genomföra denna charmoffensiv utan ett brett stöd hos sitt militära ledarskap.

Det är naturligtvis inte så enkelt. Storpolitiska skeenden fungerar inte på det sättet. Beslut tas, genomförs och omvärderas utifrån den rådande situationen, och en aktör har sällan möjligheten att ensam sätta agendan. Men det sätt som Kim Jong Un plötsligt vänt på sina klackar och genomförde det välregisserade mötet med Moon Jae In med uppenbar glädje kan inte tolkas på annat sätt att detta är ett skeende som Kim arbetat på länge, och med entusiasm.

 

Det lösa sambandet mellan politisk och konstnärlig radikalitet och konservatism

Detta är del 2 i en serie artiklar som utgår från en läsning av Lars Anders Johanssons bok Att dansa efter maktens pipa. Del 1 hittar du här.

Måste en radikal syn på konsten hos en kulturutövare hänga ihop med en progressiv syn på samhället och politiken? Och tvärtom, måste en person som sympatiserar med en konservativ politisk ideologi av nödvändighet omhulda konst som kan betecknas som konservativ? 

I sin bok Att dansa efter maktens pipa menar Lars Anders Johansson att så inte alls behöver vara fallet. Tvärtom överkorsar dessa två konfliktlinjer varandra hos olika individer och rörelser genom historien. En individ som vurmar för en konservativ ideologi kan ha en radikal konstsyn och vice versa. Och i olika grad. Och även om definitionerna av radikal och konservativ i de båda kontexterna konst och politik kan diskuteras i all oändlighet, så är jag böjd att hålla med Johansson här. Sambandet finns men är inte särskilt starkt.

För att visualisera sambandet ger jag er PKG/TKR-skalan!

Jag beslöt mig för att göra ett högst subjektivt test av den här tesen genom att utgå från en handfull väl kända konstnärskap och placera in dem i ett koordinatsystem där den horisontella axeln anger konstnärens politiska sympatier på en vänster-högerskala, och den vertikala anger hur vi ser dennes verk: som konstnärligt radikala eller konservativa. Den som tycker sig se likheter med koordinatsystem som höger-vänster/GAL-TAN eller den politiska kompassen är inte ute och cyklar.

Höger-vänsterskalan behöver troligen inte någon vidare förklaring. Visst finns det dem som kommer att påstå att maoism, kommunism, fascism eller nazism inte alls går att placera in på skalan på detta sätt. Och därför är det viktigt att också säga att det här är ett högst subjektivt diagram som utgår från mina kunskaper och tyckande. Jag har slängt upp det för att tydliggöra en skillnad, inte för att vara vetenskapligt korrekt.

Frågan om konstnärlig radikalitet och konservatism lär vara än mer kontroversiell inom konstkretsar. Här behövs ytterligare förklaringar.

Med radikal konst avser jag konst som är politisk, konceptuell och gränsöverskridande (PKG). Det är en konst som vill utmana traditioner, föreställningar eller konstens materialitet och som ofta, men inte alltid, använder konsten för politiska syften. Jag använder begreppet radikal eftersom Johansson föredrar det i sin bok, men skulle också kunna använda progressiv, samtida eller avantgardistisk.

Med konservativ konst menar jag en konst som är traditionell, klassicistisk och romantisk (TKR)  Den konservativa konsten förhåller sig och vill knyta an till kulturarv, tidigare epoker och ismer. Den ser konsten som ett självändamål och som ett verktyg för att uttrycka känslor snarare än politisk nytta.

Självfallet är detta en högst schematisk och alltför förenklad bild av verkligheten. Lars Anders Johansson skulle säkert själv, och med rätta, påpeka att liberalismens synsätt saknas i modellen – både i politiskt och konstnärligt hänseende. En statsvetare skulle peka på vänster-högerskalans brister. Många konstnärer skulle vända sig mot att överhuvudtaget bli kategoriserade på det här sättet. Det här är ett tankeexperiment. En författares tes illustrerad i ett diagram. Om ni har synpunkter får ni självfallet posta dem i kommentarsfältet.

OM EXEMPLEN

Judy Chicago har varit engagerad i den feministiska progressiva rörelsen i USA och hamnar därför långt ut till vänster i diagrammet.
Joseph Beuys är mer att betrakta som grön progressiv. Han var med och startade Die Grünen i dåvarande Västtyskland.
Både Beuys och Chicagos konst kan med sin performativa sida och gränsöverskridande ambition sägas vara tämligen radikal.
Malevich konst var synnerligen radikal fram till dess att Stalins regim tvingade honom in på den socialrealistiska banan efter 1927. Hur han själv stod politiskt är oklarare för mig, men han kan inte ha ansetts som särskilt konservativ med tanke på hans roll i avantgardet.
Marinetti omhuldade fascismens krigiskhet i sin maskinvurmande och radikalt futuristiska konst och hamnar därmed uppe i det högra hörnet av diagrammet.
Albert Speer med sin strikta nyklassicism och nazistiska ideologiska bakgrund får sägas vara Marinettis motsats på den högra sidan.
Arno Brekers konst blev visserligen upphöjd av Hitler och den nazistiska rörelsen men frågan är hur ideologiskt insyltad konsntnären själv var. Att hans nyklassiscistiska konst hamnar ytterst på den konstnärligt konservativa sidan råder dock inget tvivel om.
Tracy Emin har väckt uppmärksamhet med sitt stöd till brittiska Tories och sitt propagerande för konservatism inom kulturpolitiken. Hennes konst må ha varit mer radikal i början av karriären men jag placerar henne i dag närmre mitten på PKG/TKR-skalan.
Emins raka motsats är Käthe Kollowitz vars politiska engagemang för socialismen var starkt.
Mao-erans socialrealism i Kina får betraktas som en ytterlighet. Visserligen politiskt engagerat men med ett traditionellt socialrealistiskt uttryck och långt till vänster rent politiskt.
Nära mitten har jag placerat Ai Wei Wei vars konst visserligen är politisk engagerad men varken särskilt gränsöverskridande eller traditionell. Och hans politiska engagemang må vara starkt men hamnar snarast i mitten på höger-vänsterskalan.

Kultupolitisk (opinions)bildning: Att dansa efter maktens pipa

Jag står säkerligen på en helt annan planhalva än Lars Anders Johansson i kulturpolitiska frågor. Förmodligen på en helt annan ideologisk bollplan. Men det hindrar inte att jag delar många av hans analyser i boken Att dansa efter maktens pipa – kultur i politikens tjänst (Timbro förlag 2017, libris).

Det är har varit uppenbart länge att borgerligheten haft svårt att formulera en liberal eller konservativ kulturpolitik, ja snarast visat politikområdet ett villrådigt ointresse. Jag förbluffas och förbryllas ofta över den tafatthet som allianspartierna visar i kulturpolitiska frågor. Johansson förklarar på ett övertygande sätt varför – och försöker råda bot på villrådigheten genom att erbjuda sina liberala och konservativa kolleger (även libertarianerna) förslag till kulturpolitiska prioriteringar. Och det är en synnerligen intressant läsning i ett politiskt klimat där kulturfrågorna för en rätt blek tillvaro.

Ingen bör ta miste på att detta i grunden är en debattbok. Men som sådan är den paradoxalt nog mindre intressant. När Johansson riktar sin vredgade penna mot sina ideologiska motståndare – utvalda företrädare för identitetspolitiken, socialdemokratin eller vänstern i stort – så tenderar det att bli förutsägbart och platt. Konfliktlinjerna här är så upptrampade att det väl ändå borde kunna gå att säga något mer analytiskt och insiktsfullt om dessa konflikter än det vi läst på Twitter och i dagspressen sedan länge? Johansson vurmar och svärmar för bildning i den här boken. Men hans återkommande haranger tycker jag motverkar det bildningsideal han säger sig brinna för. Det är synd på en så intressant ansats.

Då är Att dansa efter maktens pipa betydligt mer läsvärd när Johansson i en föredömligt populärvetenskaplig stil tecknar en exposé över den svenska kulturpolitikens historik från 1600-talet och framåt, presenterar Harry Hillman-Chartrands kulturpolitiska typologier och försöker bringa klarhet i varför borgerligheten lämnat semi-walkover i kulturpolitiken.

Här leverar han skarpa och intressanta analyser som punkterar en del vanligt förekommande vanföreställningar i debatten. Jag håller med honom om att svårigheterna i att definiera en liberal eller konservativ konst inte handlar om att det inte finns liberala eller konservativa konstutövare. Jag håller med honom om att politisk radikalitet hos kulturutövare, opinionsbildare eller politiker är inte nödvändigtvis är samstämmigt med graden av kulturell radikalitet: det går utmärkt att vara politiskt konservativ och kulturradikal och vice versa. Jag läser hans förslag för en liberal, konservativ eller libertariansk kulturpolitik med stort intresse och önskar verkligen att jag hade haft den här boken i bakfickan när jag flitigt debatterade kulturpolitik på nätet för några år sedan.

Tyvärr är konstnärernas roll i kulturpolitiken snudd på osynlig boken igenom. När konstnärer förekommer med namn så är det för att de varit inne och vänt i någon kulturpolitisk debatt. Konstnärsorganisationerna nämns visserligen, men mest i förbifarten. Konstnärenas arbetsvillkor diskuteras enbart i några få stycken som handlar om upphovsrätten. Snarare är det opinionsbildarna på kultur- och ledarsidor som ges framträdande roller vid sidan av politikens aktörer och institutioner. Detta är med andra ord en bok som mest tycks vilja vara ett vapen i kampen om kultur- och ledarjournalistikens rum.

Mer irriterande är hur åsikter från och till uttrycks som fakta och den oförblommerade partiskheten som ständigt hotar att underminera författarens teoribygge. Jag hade kort sagt velat läsa mer av faktaunderbyggt argumenterande och analyserande i den bildningsanda som Johansson själv förespråkar. För det är något som jag verkligen saknar när det kommer till kulturpolitisk debatt. Dess mer traditionella koregrafi med sitt gälla tonläge, missförstånd och stereotypiseringar finns det mer än nog av på annat håll.

En kväll om vänstern och antisemitismen

Panelen fr v: Olof Bortz, Jackie Haikui Mhitaryan och Rasmus Fleischer samt moderatorn vars namn jag tyvärr inte minns.

Förintelsens minnesdag den 27 januari har precis passerat. Det är 73 år sedan andra världskriget tog slut och förintelselägren befriades. Allt färre vittnen finns kvar hos oss och det känns ibland som om vi befinner oss vid en brytpunkt där hågkomstens hjul passerar en kritisk punkt. Antisemitismen är återigen i samhällsdebattens mitt.

Det är klart att jag sett antisemitismen tidigare: på nätet, i debatten. Men nu känns det som om den eskalerar. Synagogor utsätts för attentat och judar i Sverige attackeras. Europeiska ledare bygger politik på antisemitistiska myter. Jag måste ibland nypa mig i armen. Detta kan inte vara möjligt i det Europa jag vuxit upp i! Men det är inte bara möjligt. Det är en realitet som kräver omvärdering, prioritering och handlingskraft.

Kanske var det just på grund förhoppningen om en omvärdering som jag kvällen innan minnesdagen gick till Teater Tribunalen för att lyssna på ett samtal om vänstern och antisemitismen som arrangerades av Centrum för Marxistiska samhällstudier.

Jag borde ha tagit med anteckningsblocket, för mycket som sades var värt att lägga på minnet, men kortfattat kan noteras att deltagarna Rasmus Fleischer, Olof Bortz och Jackie Haikui Mhitaryan lyckades leverera en ganska bred bild av hur antisemitismen visar sig inom vänstern i dag: dels i form av ett ideologiskt paket som förenar antisemitisk mytbildning med antikapitalism, dels manifesterad specifikt i samband med konflikten mellan Israeler och Palestinier men också i form av en diskriminering mot eller förminskning av judar som är aktiva inom vänsterrörelser.

I samtalet representerades den sista positionen av aktivisten Jackie Haikui Mhitaryan som vittnade om svårigheterna att verka inom vänsterrörelser som judinna och de härskartekniker, mikroaggressioner och diskrimineringstendenser hon mött som aktivist och hon fick medhåll från flera i publiken. När hon påpekade att judiska företrädare säkert valt att inte komma till samtalet eftersom det hölls en fredagkväll under shabbaten drog hon ned applåder. Hon kunde knappast illustrerat sin poäng bättre.

Rasmus Fleischer lyfte i sin tur frågan om antisemitismen inom vänstern som ett ideologiskt tankegods som inte nödvändigtvis handlar om diskriminering av individer och som måste kunna analyseras kritiskt som en separat företeelse. Fleischer frågade också ”vilken vänster” som avsågs och poängterade, något ”whataboutiskt”, att frågan också rör den politiska mitten.

Föreställningen om att vänsterrörelser i Sverige lyckat bra med att upprätthålla en rågång mellan till exempel antisemitism och Israelkritik fick mothugg av en österrikare i publiken som menade att vänsterrörelser i länder som Tyskland och Österrike är mycket mer medvetena om antisemitismen på grund av det historiska bagaget.

Panelen lyckades länge undvika att gräva ned sig i det politiska minfält som utgörs av Israel-Palestina-konflikten men även den frågan hamnade på bordet i en hetlevrad ordväxling under samtalets allra sista minuter.

CMS har all heder av att lyfta frågan och att ge den utrymme. Under den tid som jag var aktiv som vänsterbloggare möttes jag alltför ofta av helt oacceptabla antisemitiska uttryck och jag hoppas att samtal som dessa kan bidra till en förändring. För att citera Jackie Haikui Mhitaryan: ”Vänstern måste vara bättre än så”.

 

MER PÅ TEMAT ANTISEMITISM
SR P1: Filosofiska rummet reder ut begreppet antisemitism och Konflikt granskar myten om Gorge Soros och dess antisemitiska dimensioner med särskilt fokus på Ungern.

DISCLAIMER
Jag är varken av judisk härkomst eller aktiv inom den politiska vänstern och representerar sålunda inte någon av grupperna.