Rekommenderat inlägg om bildning och politik med krispig precision

På väg till möte med Maria Wetterstrand ledsagad av Anders Wallner, hösten 2009
Om jag skall rekommendera att du läser ett enda blogginlägg i dag – ja, eller den närmsta veckan eller månaden för all del – så måste det bli Vänstra Strandens inläggi dag ”om bildningens oundgänglighet i politiken”.
Jag har haft precis samma tankar som Vänstra om behovet av bildning i politiken – detta ganska bedrövliga kapitel inom samtida svensk politisk kultur – och hon uttrycker med en sådan krispig precision om detta ämne att jag blir lätt euforisk.
Det fanns en tid när politiken var ett forum för våra allra vackraste drömmar och när politiker representerade oss genom att peka framåt, mot det som vi kunde bli. Inte försökte komma på samma nivå som medianväljaren. Bildning är inte en kunskapslåda eller litteraturkanon, det är en attityd, ett förhållningssätt till omvärlden. Men att visa bildning skulle kanske idag kunna uppfattas som utmanande eller t o m (Gud hjälpe) e-l-i-t-i-s-t-i-s-k-t! Och, inte ens jag (som tror på politiken) vill låta den typen av ointressanta och banala politiker bestämma det minsta lilla. Håller politiken av idag på att göra sig själv överflödig? Och är det just det som är meningen…
Det här ämnet ligger mig ganska varmt om hjärtat – inte minst eftersom jag som konstnär arbetar med olika teman som berör det politiska och eftersom jag i det arbetet försökt närma mig politiker och politiska organisationer på något slags jämlik fot – t.ex. när jag överlämnat Utopist-VM dokument till Maria Wetterstrand (se bild) eller Ragnar Olafur Grímsson (det första mötet kom för övrigt till just på grund av att Wetterstrand uppgav i en tidningsartikel att hon fortfarande väntade på sin stora konstupplevelse).
Det finns också en annan personlig dimension i mitt engagemang i den här frågan. Mina morföräldrar var fast förankrade i Socialdemokratins idéer om folkbildning och framför allt min morfar kom att utveckla både skrivande och språkkunskaper som ett resultat av folkbildningsvurmen. Inte minst därför känns det ganska beklämmande att just S verkar ha släppt sitt tidigare så starka bildningsideal på kulturområdet – även om min kritik förstås kan riktas både åt höger och vänster. Ibland kan jag undra om mina morföräldrars arbete var förgäves!
Det finns massor att säga i frågan, men tills vidare bör du förstås läsa Vänstra Strandens inlägg
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ålderskrisen (en smygande rysare)

Det är kanske inte så konstigt att man sällan eller aldrig hör våra politiker tala om den smygande ålderskris som de flesta industrialiserade länder står inför. För det första är detta en kris som kommer att förändra samhället bortom de kommande mandatperioderna och för det andra är det en kris som kommer att innebära en lång rad impopulära beslut som skulle få vilken politiker som helst att kallsvetta sig till sömns om nätterna.
Att ålderskrisen kommer att ställa västvärldens nationer inför enorma utmaningar verkar vara oundvikligt – i alla fall om man får tro den statistik som publicerats av det amerikanska institutet Population Reference Bureau(PRB) som har gjort prognoser för befolkningsförändringar i 200 länder. Enligt PRB:s prognos kommer t.ex. Japans befolkning att krympa mest till år 2050 – med hela 25%! Japan är dessutom det land som har den äldsta befolkningen. Hela 23% av befolkningen är 65 år eller äldre enligt siffror från 2010. Sverige ligger inte långt efter med 19% – jämfört med 8% i snitt för alla länder. [1]
Ålderskrisen innebär i korthet att befolkningsmängden i de flesta av världens rikaste länder kommer att krympa betydligt under kommande decennier på grund av låga födelsetal i kombination med att befolkningen blir allt äldre. Nu är jag inte ekonom men även som lekman torde det stå klart att ålderskrisen innebär att skattebasen långsamt eroderar med följd att välfärdssystemen – och inte minst pensionssystemen – urholkas på meddellång sikt och kanske till slut kollapsar.
Och inte blir det ljusare om man tar den nuvarande skuldkrisen i beräkning. I USA pratar man redan om ”pensionskriget” – om urholkningen av pensionssystemen och de konflikter som uppstår som följd mellan arbetstagare och -givare, stat och pensionärer. Av de amerikanska städer som ansökt om konkursskydd verkar åtminstone Stockton ha knäckts av stora pensionsåtaganden. Och i Europa, ja till och med i Sverige, försöker sittande regeringar att tulla på pensionsfonderna för att få sina budgetar att gå ihop. Minns Reinfeldts utspel om pensionsåldern för en tid sedan!
Möjligen kan man se både skuldkrisen och ålderskrisen som två sidor av samma mynt som handlar om att västs ekonomiska dominans i världen är bruten och att industrialismens exempellösa ekonomiska framgångar i västvärlden har nått sin topp samtidigt som länder som Indien och Kina börjar att jämna ut skillnaderna mellan väst och öst och nord och syd.
En del insatta personer hävdar att den här krisen har pågått i flera decennier. Jag drar mig till minnes den mycket intressanta intervjun med IMF-ekonomen Michael Kumhof i Tidskriften Arena för en tid sedan som menar att en förklaring till skuldkrisen är att majoriteten har försökt upprätthålla den konsumtion som de vant sig vid, med hjälp av politiker som inte velat göra något åt de ökande klyftorna i samhället. Jag tänker också på systemteoretikern Immanuel Wallerstein som hävdar att vi befunnit oss i en långsam men stadig ekonomisk nedgång ända sedan oljekrisens dagar i mitten på sjuttiotalet.
Kort sagt: min generation – 60-talisterna – kan säkert njuta frukterna av välfärdssystemen men kommande generationer lär få det mycket, mycket tuffare. Och de konflikter vi ser kring välfärdssystemen i dag lär eskalera i framtiden om utvecklingen fortsätter.
Jag ber om ursäkt om jag har förstört er söndag med detta glåmiga framtidsscenario och ni frågar er säkert om det finns någon lösning på detta dilemma. Jag kan se att det finns flera typer av lösningar som florerar i debatten (OBS! Notera att punkterna nedan inte nödvändigtvis reflekterar mina personliga åsikter).
  1. Acceptera att Europas demografiska karta måste ritas om. Öka arbetskraftsinvandringen och försök lösa konflikterna kring invandringen i Europa. Massinvandring med åtföljande multikulturalism kan vara en del av lösningen och inte det problem som det ofta utmålas som. (läs ex. Bauman)
  2. Föd fler barn. Ett argument som gärna används av nationalister och isolationister som vill begränsa immigrationen till ett minimum. Frågan är vem som skulle vara beredd att återgå till ett samhälle där kvinnor förväntas föda 6-8 barn under sin livstid?
  3. Skapa monopolsituationer genom krigföring mot och utsugning av andra folk och länder. Industrialismen och kolonialismen hjälpte oss att bygga vårt välstånd. Andra världskrigets förstörelse boostade ekonomierna i västvärlden ytterligare. Allt till ohyggliga kostnader i människoliv och mänskligt lidande. Även om utsugningen inte är över vill jag påstå att de flesta européer – utom möjligen de som kan betecknas som fascister – anser att kolonialism och förtryck är oacceptabla sätt att lösa nationella ekonomiska problem på i dag.
  4. Satsa på infrastruktur, innovation, teknikutveckling, utbildning etc. Kort sagt de gängse politiska argumenten för att ”få hjulen att snurra”. Jag säger inte att det är fel väg att gå, men jag undrar om inte upprepandet av detta mantra är att blunda, köra vidare och hoppas att man ska överleva mandatperioden och ha en chans att vinna nästa val. Jag vill hellre bredda debatten och föra in det globala perspektivet. Och är det inte dags att på allvar diskutera de ökade klyftorna?
  5. En återgång till ett enklare liv. Det här argumentet förekommer i debatten, men knappast i mittfåran. Föreställningen att vi lever ohållbart och att vi riskerar att utarma jorden har däremot helt klart slagit rot i breda befolkningslager. Kanske ska det ses som en förberedelse för hårdare tider.
  6. Säkra och vidga skattebasen. Vi ser redan i dag hur regeringar i västvärlden försöker att säkra sin skattebas genom att t.ex. försöka stänga ned skatteparadis och sätta in åtgärder mot den informella sektorn i ekonomin. 
  7. Tax the rich Stridsropet från Occupy-rörelsen. Kasta idén om trickle-down överbord och slopa skattelättnader för de rikaste. Visst är på tiden att man gör något åt de enorma klyftorna mellan fattiga och rika, även på en global nivå. Men om inte majoritetssamhället vill kommer det inte att ske. Hur får man dem (oss) att ta ansvar?
Om ni frågar mig så är alternativ 2 uteslutet och alt. 3 oacceptabelt , men alt. 1, 5, 6 och 7 de mest intressanta. Ni kan säkert själva komma på fler lösningar och förslag på hur effekten av den kommande demografiska krisen skall kunna lindras.

Mer läsning:

En överskådlig grafisk presentation av befolkningspyramider från 1950 till 2050 finns på populationpyramid.net/

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Fortets murar – ny bok om europeisk migrationspolitik

I dagens Dagens Arena pushar man för Björn Hedlunds nya bok ”Fortets murar” – som handlar om migration och europeisk migrationspolitik – genom att publicera en intervju med författaren av Mikael Färnbo och ett utdrag ur boken. Jag måste säga att den verkar högintressant. Här ett citat från intervjun:
”Runt den lilla spanska enklaven Melilla i Marocko reser sig en sju meter hög betongmur. Det är taggtråd, värmesensorer, vakttorn och övervakningskameror. Allt finansierat av EU för att skydda de yttre gränserna.
– Man brukar tala om Melilla som en sorts experimentverkstad för hur man med fysisk arkitektur kan stänga ute migranter. Muren påminner starkt om Israels barriär mot de palestinska områdena, säger författaren Björn Hedlund.

Muren runt Melilla utgör kanske det mest konkreta och synliga hindret för människor att ta sig till Europa. Men egentligen utgör den bara en tråd i ett allt mer omfattande och genomgripande nät av gränskontroll som spunnits allt tätare runt Europa. Det handlar om allt från murar och databaser till lagstiftning och konventioner. Allt för att hålla dem, migranterna, borta från oss, EU-medborgarna.”

Melilla, och den Spanska enklaven Ceuta som också den ligger på den Marockanska kusten, började dyka upp i nyhetsrapporteringen för några år sedan som en av de punkter i den europeiska fortifikationen där migranter försökte ta sig in i schengenområdet. I mitt arbete med den koloniala historien dyker dessa båda orter upp som exempel på det spanska försöket till kolonisation i Afrika under slutet av 1800-talet. I själva verket erövrades dessa små territorier av Spanien redan för 500 år sedanoch har sedan dess i princip varit en del av Spanien.

Under den afrikanska kolonialismens mest aggressiva fas, det som brukar kallas för ”The Scramble for Africa” (ca 1880-1914) försökte Spanien att utvidga dessa enklaver till ett sammanhängande territorium och införliva Marocko med sina kolonier, något som också så småningom lyckades.
  En gång i tiden användes alltså dessa små landområden som utvidgning av en europeisk kolonialmakts territorium, i dag bygger man sju meter höga murar och stängsel för att hålla de tidigare kolonialiserade utanför samma enklaver. 
Ceuta och Melilla är ett utmärkt exempel på vad jag skulle kalla för en effekt av ”den koloniala bumerangen” som ett slags historiens ironi. För mer än hundra år sedan användes enklaverna för att försöka exploatera Afrikas till synes oändliga resurser i form av arbetskraft och naturtillgångar. I dag står samma arbetskraft och knackar på våra portar. Eller försöker klättra över de hinder som vi bygger allt högre och högre för att stänga dem ute. För nu är vi inte lika intresserade av arbetskraften längre, utan snarare livrädda för vad vi ser som en ”okontrollerad invasion” som till varje pris måste tyglas. Det var betydligt enklare för oss när vi kunde härja fritt i deras länder med hjälp av vår överlägsna eldkraft, precis som det är enklare för oss i dag att förlägga vår exploatering av arbetskraft utanför vårt eget fysiska och juridiska territorium (läs: Kina).
  Den koloniala bumerangen har styrt tillbaka mot punkten där vi står, men de som en gång kastade den är nu sedan länge döda och kan inte ställas till svars för sin obetänksamma girighet i ”civilisationens” namn. Vi kan bara försöka mildra dess negativa effekter för alla inblandade, men kanske framför allt tänka på vad vi kan göra för att begränsa det ständiga bumerangkastande som pågår i dag.

Foto: Melilla border fence(från Wikipedia, GNU 1.2 User: Ongayo)

Toleransen och politiken – om kontrollerad intolerans och agonism

Hur kan man förstå begreppet tolerans ur ett politiskt perspektiv? Det här är en intressant dimension av toleransen (och intoleransen) som förtjänar lite extra uppmärksamhet.
Som jag ser det, från min begränsade horisont, kan man beskriva toleransens politik på flera olika sätt. Här skulle man t.ex. kunna ta upp Wendy Browns kritik av tolerans som governmentalitet som den läggs fram i hennes bok Regulating Aversion – Tolerance in the Age of Identity and Empire (Princeton University Press, 2008), något som förtjänar en egen postning.
Jag kommer här i stället att fokusera på politiken som en plats för att leva ut polariserade konflikter under kontrollerade former – som en plats för en kontrollerad intolerans. Politiken är intolerant i praktiken på så sätt att den tillåter en viss grad av polarisering, smutskastning, uteslutande och ideologisk fundamentalism. Samtidigt är det en intolerans som ”hämmas” av konstitutioner, maktdelning och demokratiska spelregler, och som därför snarare skulle kunna beskrivas som en motsträvig tolerans. Den innebär att vi kan föra debatter även i ett högt tonläge men fortfarande tolerera våra meningsmotståndare. Jag tänkter mig att gränsen för denna politiska tolerans, i alla fall i ett land som Sverige, går vid fördomsfulla och intoleranta uttaladen som riktar sig mot utsatta grupper i samhället, ett reellt hot mot demokratibygget eller det statliga våldsmonopolet. I många länder kan gränsen mellan kontrollerad och ohämmad, våldsam intolerans vara hårfin. Auktoritära och totalitära regimer tenderar att inte tolerera polarisering överhuvudtaget.
Kanske kan man se begreppet ”agonism”som en sådan kontrollerad intolerans? Chantal Mouffe beskriver i sin bok Om det politiska (Tankekraft förlag 2008) agonism som en kamp mellan jämlika motståndare i jämförelse med en antagonism som hon definierar som en polariserad kamp mellan vänner och fiender som i extrema fall, och inte minst genom att politiken spelas upp ”i det etiska registret”, kan komma att handla om att en gång för alla göra sig av med fienden. Den agonistiska kampen kanske kan beskrivas som att man erkänner konflikten och bejakar motståndarmodellen, men att man samtidigt tolererar motståndaren genom att respektera dennes rätt att framföra sina åsikter.
Är det en bra beskrivning av det politiska landskapet i Sverige i dag? Jag misstänker att Mouffe skulle placera in Sverige bland de länder som eftersträvar den dialogiska demokrati som hon kritiserar, men jag tycker mig se en ökad polarisering mellan partier och grupper av människor i det svenska samhället i dag som inte så säkert låter sig beskrivas som ”dialogisk”. Det bör också framhållas att Om det politiska är skriven 2005, innan de konflikter som utlösts av den globala finanskrisen, och färgad av det politiska klimatet i världen efter murens fall och 9/11.
Jag har mina invändningar mot det agonistiska perspektiv som Mouffe förespråkar. Hur tydlig är egentligen skillnaden mellan antagonism och agonism? Det är inte svårt att se att en agonistisk inställning till politiken nästan osynligt kan glida över i en antagonistisk – där en ökande polarisering leder till demonisering av motståndarna, försök att utesluta vissa grupper ur det politiska livet eller i värsta fall som ett fysiskt våld mot företrädare för andra politiska partier eller ideologier, fängslande av oliktänkande och ett krig mot delar av den egna befolkningen.
För egen del måste jag säga att jag vurmar för en dialogisk demokratisk pluralism, men håller den måttet när lutningen på det sluttande planet blir alltför stor? Kanske är det dags att ta ut den agonistiska kostymen ur den politiska garderoben, damma av invändingarna och syna den lite närmre i sömmarna.

Om Mouffe och agonismen (en obehaglig historia)

Cover
Jag behövde bara läsa några sidor i Chantal Mouffes bok Om det politiska som jag införskaffade på Tankeverkets senaste evenemang på Södra teatern i tisdags för att förstå att det här skulle bli en läsning som utmanade mina föreställningar om demokrati och politik i grunden. Chantal Mouffe företräder här en agonistisk hållning till det politiska, vilket innebär, om jag förstår den rätt, att man betonar politikens antagonistiska sida, dess benägenhet till konflikt, som en omistlig del av demokratin och att man tilldelar antagonismen en speciell plats i det demokratiska och politiska livet. Mouffe skriver att:
Föreställningarna om en ”demokrati utan partistrider”, ”dialogisk demokrati”, ”kosmopolitisk demokrati”, ”gott styre”, ”globalt civilsamhälle”, ”kosmopolitisk suveränitet” och ”absolut demokrati” – för att bara nämna ett fåtal av de numera fashionabla begreppen – utgör alla beståndsdelar av en antipolitisk vision som vägrar att erkänna den antagonistiska dimension som ligger till grund för det politiska. Dess projekt är att skapa en värld ”bortom höger och vänster”, ”bortom hegemoni”, ”bortom suveränitet” och ”bortom antagonism”. Denna åstundan röjer en fullständig brist på förståelse för vad som står på spel i den demokratiska politiken och i det dynamiska konstituerandet av politiska identiteter samtidigt som den , vilket vi senare kommer att se bidrar till att skärpa den antagonistiska potential som redan finns i samhället.
Som en anhängare av den kosmopolitiska tanken, och som en kritiker av den intoleranta polarisering som tenderar att följa av partipolitikens ritualiserade strider känner jag mig förstås träffad. Och detta redan i bokens andra stycke! Chantal Mouffes projekt tycks kort sagt gå helt på tvärs mot mitt eget, som snarare handlar om att undersöka begrepp som ”konfliktlösning”, ”icke-kamp” och ”dekurrens”, ett projekt som tycks leda mot allt det som Mouffe tycks förkasta.

Jag misstänker kort sagt att denna lilla bok kommer att bli en av årets viktigaste, och mest obehagliga läsningar för mig. Men jag är nyfiken och beredd!
 

Vänstra Stranden har också skrivit om Mouffe och politikens medialisering

ISBN 978-91-976718-5-9

, , , , , , , , ,

Om filosofins historia över politiken (och ytterligare en insikt)

Det är lite synd att det inte finns något förord till Tankekrafts utgåva av Pierre Rosanvallons Demokratin som problem. Kontexten och årtalet för bokens andra text Mot en filosofisk historia över det politiska är därför än så länge höljt i dunkel för mig. Tyvärr, för den här korta texten, som jag misstänker också är en föreläsning, är riktigt inspirerande.

I mitt förra inlägg tog jag upp den distinktion som Rosanvallon gör mellan det politiska och politiken i sitt installationstal till College de France som utgör bokens första del. I Mot en filosofisk historia över det politiska vill Rosanvallon försvara filosofin ”som en bättre metod för att förstå och formulera problemen i dagens samhällen”.

Rosanvallon vill gå bortom en Aristotelisk definition av politiken som han menar förutsätter en världens och samhällenas naturliga ordning, och hävdar att moderniteten leder till en avsevärd utvidgning av den Aristoteliska visionen. Filosofins historia över det politiska innebär en filosofisk historia ”eftersom den försöker begripliggöra det sociala livet och dess förändringar med hjälp av just de begrepp som organiserar samhällets självbild – begrepp som jämlighet, suveränitet, demokrati, etc.” Rosanvallon tar bland annat upp nödvändigheten av att röra sig mot ”en politisk totalhistoria”, om att förstå historien som den formats i ett kollektiv experiment och om demokratin som en fråga som ständigt är öppen för omdefinieringar.

Det som jag inspireras av i den här texten är att Rosanvallon försöker att också omdefiniera vad som är politiskt arbete och engegemang utifrån sin kartläggning av filosofins möjligheter – en omvärdering av ”förhållandet mellan intellektuellt arbete och medborgerligt och politiskt engagemang” (förf. kursivering).

Att engagera sig politiskt behöver med andra ord inte betyda att man hänger sig åt politiska strider i traditionell bemärkelse eller skriver under på vissa ideologier, utan om att försöka kartlägga och klargöra motsättningar, problem, paradoxer och tvetydigheter (aporier). Intellektuellt arbete blir på det här sättet, enligt Rosanvallon, en form av politisk praktik där skillnaden mellan kunskap och handlande upplöses.

Tidigare tänkte jag ofta att jag borde engagera mig i ett politiskt parti eller rörelse, eftersom jag såg det som det enda rimliga och ”legitima” sättet att bedriva politik i praktiken. En idé som jag så småningom förkastade därför att jag insåg att politik, så som den bedrivs inom partier och rörelser, inte passar mitt sätt att resonera och agera på. I stället har jag stegvis under tio års tid låtit min önskan om att engagera mig i samhällets problem i allt högre grad få utlopp genom min konst.

Men jag tror att det är först nu, efter att ha läst Rosanvallons text, som jag förstår vad det är jag försökt göra, och som jag kan se att den kunskap som jag konsumerar och producerar i och med att jag genomför mina verk i själva verket är en engagerad politisk praktik. Och att det är en praktik som försöker att gripa tag i de aporier som Rosanvallon talar om, som försöker befria sig från ideologins och dogmernas bojor, fly partiernas piskor och läsa mellan slagordens blanksteg. Med den vetskapen i ryggen behövs inte längre den partipolitiska apparatens legitimitet och sorgen över de stridandes ignorans kan övertas av en känsla av befrielse. För detta har jag Rosanvallons korta text att tacka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Om politiken och det politiska (en insikt)

Det är när jag har läst en bit in i Pierre Rosanvallons installationsföreläsning till College de France som det slår mig att jag troligen är mer intresserad av ”det politiska” än politiken i sig. Den här uppdelningen har säkert varit klar för mig tidigare, men jag är osäker på om jag har läst den så tydligt formulerad tidigare. Pierre Rosanvallon valdes till professor på College de France 2001 i modern och samtida politisk historia. Installationsföreläsningen gavs ut på svenska av Tankekraft förlag 2009 tillsammans med en annan mycket intressant essä av Rosanvallon och det är denna korta men fascinerande lilla skrift med titeln Demokratin som problem som denna bloggpost kommer att handla om.

Rosanvallon förklarar sin användande av begreppet ”det politiska” på följande sätt: ”Att tala om ‘det politiska’ snarare än om ‘politiken’ innebär att tala om makt, rätt, stat, och nation, jämlikhet och rättvisa, identitet och skillnad, medborgarskap och civilitet – kort sagt allt det som konstituerar en politisk sammanslutning bortom partiernas omedelbara kamp om makten, bortom det vardagliga regeringssamarbetet och institutionernas rutinmässiga verksamhet.

Specifika historiska skeenden måste enligt honom studeras på en ”global” nivå. Det politiska utgör en syntetisk ordning, och om man inte bereder rum för den riskerar man att hamna i en ”hopplöst reducerande vision”.

”För att ta ett mer samtida exempel kan vi peka på den pågående krisen i Argentina (2001 min anm.), som inte kan tolkas uteslutande med hänvisning till de ekonomiska och finansiella faktorer som man omedelbart kommer att tänka på. Den argentinska krisen får mening först när den betraktas som ett led i en längre historisk nedgång kopplad till de återkommande svårigheterna med att forma en nation utifrån erkännandet av gemensamma förpliktelser.”

Det politiska är kort sagt det område man vänder sig till när man vill utforska och utvärdera samhället på längre sikt bortom det som han träffande beskriver som  ”nuets diktatur”.

Eller, som Stefan Jonsson uttrycker det i sin recension av boken i DN den 21/2 2010: ”Om politiken handlar om vad som sägs i riksdagen, så handlar det politiska om vilka som får tala där och om varför det finns en riksdag över huvud taget. Om politikens historia handlar om kungar, ministrar och valresultat, så handlar det politiskas historia om hur samhället organiserar sin makt.”

Jag vill inte påstå att jag är helt ointresserad av politiken: i Sverige manifesterad av debatter om skatter, socialdemokratins kris, utförsäljningar, skolpolitik eller nedskärningar. Men det verkar vara det politiska, och de förklaringsmodeller det politiska erbjuder, som jag vänder mig med intresse och entusiasm. Jag kan bara tacka denne framstående professor för den viktiga insikten.

Men min aha-upplevelse stannar inte där. Även den andra essän, som har titeln Mot en filosofisk historia över det politiska, lyckades bjuda mig på en annan insikt. Men mer om det i nästa inlägg.

Mer läsning:
En intervju med Pierre Rosanvallon på svenska (PDF)
Demokratin som problem på Adlibris
Vänstra Stranden skriver också om distinktionen mellan politik och det politiska, och hänvisar till Chantal Mouffes bok Om det politiska

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Nyårslöfte 2012: världsfred

Jag vet, att försöka skapa fred i hela världen under ett år är ett ganska uselt nyårslöfte. Inte nog med att det är svårt i praktiken (och speciellt för en ensam konstnär med begränsade resurser), frågan är också om det ens är önskvärt i en värld där människors säkerhet helt uppenbart behöver försvaras mot diktatorer, frifräsande säkerhetstjänster och narkostaters vilt skjutande vapenmän. Trots dessa invändningar kan jag inte tycka annat än att världsfreden borde få något slags upprättelse efter alla dessa århundraden av ritualiserat dödande i maktens och folkens namn. Och kanske är tiden mogen i och med att antalet väpnade konflikter minskar i världen och att de blir mindre dödliga?
Trots mina låga förväntningar på att faktiskt kunna åstadkomma världsfred under detta år så tänkte jag ändå sätta igång och titta på om det finns människor och organisationer som faktiskt tar ordet världsfred i sin mun, vad de säger och skriver och vilka förslag de har att komma med. Men framför allt vad de gör för något för att förverkliga den drömmen. Ni kan förstås följa efterforskningarna här på bloggen.
Jag har förstås tjuvstartat arbetet redan. Det här är liksom inte en nyck framkallad av rikliga mängder nyårsskumpa utan ett arbete som jag övervägt att ta mig an under en längre tid. Redan under tiden med SOC (konstnärsgruppen) föreslog jag att vi skulle skapa fred mellan Israeler och Palestinier. Jag har deltagit i dialogmöten om kulturens roll i konflikthantering och börjat införskaffa litteratur på temat, gjort ett förslag till ett globalt krigsminnesmärke och är numera också stolt medlem i Svenska Freds. Så incitamenten och indikationerna finns där redan.
Jag har än så länge inte en susning om hur jag ska påbörja jobbet, men jag antar att det löser sig när jag börjar att nysta i saker och ting. En sak är i alla fall klar och det är att ni kommer att kunna följa arbetet här på bloggen.
God fortsättning!
Andra bloggares åsikter om , , , , , ,

En onsdag på Utrikespolitiska institutet

Karin Stenström (m), Kent Härstedt (s), Nathalie Besèr (ui), Johanne Hildebrandt (journalist), Björn Holmgren (Swedepeace)

Karin Stenström (m), Kent Härstedt (s), Nathalie Besèr (ui)

Jag har tidigare skrivit om militärism som ideologi och om hur politiker och media i Europa och USA verkar vara vara oförmögna att se alternativ till militära lösningar när det gäller att hantera konflikter.
I Libyen-krisen följer media den svenska militära insatsen som vore det ett idrottsevenemang vi bevittnade (DN, Ny teknik), men tenderar att som i fallet med Afghanistan att helt glömma bort de insatser som görs av svenska hjälporganisationer, t.ex. Svenska afghanistankommitten, utan något som helst stöd från ISAF-styrkorna. Alltför få svenska politiker tycks vara intresserade av att på allvar, och i praktiken, vilja arbeta för fredliga lösningar på omvärldens konflikter genom att agera part i fredsförhandlingar.
Jag fick den här bilden bekräftad efter att ha varit på ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet(UI) i onsdags. Seminariet, som var ett samarbete mellan UI och Svenska Freds och Skiljedomsföreningen (SFSF), försökte ringa in vilka möjligheter som finns att ingripa i konflkter på ett tidigt stadium (”early warning”) innan de eskalerar, och se vilka väpnade konflikter som skulle kunna blossa upp i världen under 2012, detta med anledning av att SFSF precis givit ut en rapport om detta kallad Utblick 2012. I panelen satt politiker, forskare, journalister och företrädare för fredsorganisationer, samt SFSF ordförande Christoffer Burnett-Cargill och UI:s rådgivare Nathalie Besèr, som modererade samtalet.
S-riksdagsmannen Kent Härstedt uttryckte en frustration över att så lite händer på den här fronten i regering och riksdag. Han berättade t.ex. att Sverige under den senaste tioårsperioden flera gånger blivit tillfrågad om att medla i pågående konflikter (Filippinerna, Södra Thailand och Sri Lanka togs som exempel) men att man alltid tackat nej. Någon påpekade att i fallet med Södra Thailand bodde till och med ledarskapet för den gerilla som var en av de stridande parterna i Göteborg vilket borde ha underlättat samtalen. Men icke, parterna fick nobben. Härstedt menade att han inte kunde se någonstans i världen där sverige var aktivt på det här området i dag och att ointresset finns både hos allianspartierna och i oppositionen.
Svenska freds ordförande Christoffer Burnett-Cargill, i sin tur, menade att det är anmärkningsvärt att svenska politiska institutioner i dag inte har en tydlig handlingsplan för hantering av konflikter på fredlig väg.
Det saknas däremot inte kunskap om hur man kan få indikationer på att en konflikt är på väg att eskalera och flera i panelen tog upp det nationsöverskridande samarbetet FAST (som lades ned 2008) där forskare och akademiker från 25 olika länder tillsammans samlade in och analyserade data som kunde skräddarsys för olika aktörer, t.ex. stater.
Å andra sidan, pekade någon ut, finns konflikthantering inbyggd i vissa biståndsprojekt, som en förutsättning för att kunna genomföra dem.
På det akademiska området, när det kommer till datainsamling och analys av konflikter och vapenhandel ligger Sverige fortfarande långt framme med världsledande institutioner som SIPRI och den forskning som bedrivs vid Uppsala universitet, och det finns personer i Sverige, som Peter Wallensteen, som har stor erfarenhet och kunskap om medlingssituationer, men inom politiken verkar man i de flesta läger helt ignorera de rop på hjälp som kommer från omvärlden och den kompetens som finns inom landet. Vi bryr oss inte ens längre om att bidra med trupp till FN:s fredsbevarande operationer (bara 21 av 84.000 FN-personal i detta avseende är svenskar enl. Aron Modig (kdu)).
Detta ointresse skickar signaler till omvärlden är att vi har accepterat de doktriner som förespråkar militär (”humanitär”) intervention och regimskifte med våld och att vi inte (längre) är intresserade av några andra alternativ att lösa konflikter på i vår omvärld. I mina ögon är det en sorglig utveckling att vi skyndar att mobilisera när NATO skramlar med vapnen men förhåller oss kallsinniga till länder och parter som faktiskt vill ha fred med varandra.
Hur kunde det bli så? Kanske har det att göra med polariseringen i västvärlden efter den 11 september att göra (”Den som inte är med oss är emot oss”), men inte ens det är en bra förklaring till att Sverige konsekvent tackar nej till att ta medlingsuppdrag och i stället bollar dessa vidare till Finland och Norge. Kanske är det en ekonomisk fråga som styrs av kärleken till marknaden mer än något annat – en känsla av att delta i militära operationer ledda av NATO är en bättre affär (vi får exportera mer vapen och använda de vi redan har) och därmed mycket sexigare än att avsätta en liten summa pengar för att sätta ett litet team på att skapa fred i en avlägsen region trots att de ekonomiska vinsterna troligen i längden blir större.

mer läsning:
Om seminariet på Swedepeace hemsida

Grattis till Sirleaf, Gbowee och Karman för fredspriset!

Precis som många andra har jag ofta varit väldigt kritisk till den norska Fredspriskommitténs val av fredspristagare, som tycks ha velat ge priset åt alla utom de som rent konkret arbetat med fredsfrågor. I år kan jag bara buga och bocka inför deras beslut att tilldela Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee and Tawakkul Karman fredspriset. Denna gång har man delat ut priset till personer som arbetat med fredsarbete på ett väldigt konkret sätt. Jag hyllar särskilt valet av Sirleaf och Gbowee som båda har spelat viktiga roller för fredsprocessen i Liberia – Sirleaf som den president som lyckats hantera den mycket känsliga återuppbyggnaden av ett land som slitits itu av strider och Gbowee som en av förgrundgestalterna i de liberianska kvinnornas kamp för fred i Liberia genom olika nätverk. Det var inte ett år för tidigt!

Foto: Still från filmen Pray the Devil Back to Hell, ”Liberian women demonstrate at the American Embassy in Monrovia at the height of the the civil war in July 2003”. Foto: Pewee Flomoku

Mer läsning:
Två kritiska artiklar jag skrivit tidigare:
Mer om kvinnors fredskamp i Liberia